Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis

sistnämnda stads museum. Hans förnämsta arbeten äro Die holzarchitektur des mittelalters (1835--41), Die tektonik der hellenen (1844--52, 2:dra uppl. 1869--72) och Der baumcultus der hellenen (1857). 1862 företog B. en forskningsresa till Grekland, och resultatet af densamma nedlade han i Bericht über die untersuchungen auf der Akropolis zu Athen (1863).

Böttiger, Johann Friedrich. Se Böttger.

Böttiger. 1. Karl August B., tysk arkeolog och skriftställare, f. 1760 i Sachsen, d. 1835 såsom öfverinspektor vid antiksamlingen i Dresden. Han var länge rektor vid gymnasiet i Weimar och trädde derunder i nära beröring med Wieland, Göthe och Schiller. 1795--1803 redigerade han "Journal des luxus und der mode", och 1797--1809 "Deutscher Mercur". B:s förnämsta arbeten äro: Sabina, oder morgenscenen einer reichen römerin (1803), Kunstmythologie (1811), Amalthea, oder museum der kunstmythologie und bildenden alterthumskunde (1821--25). Hans smärre skrifter utgåfvos efter hans död under titlarna Böttigeri opuscula et carmina latina (1837) och Kleine schriften archäologischen und antiquarischen inhalts (1837--38). -- 2. Karl Wilhelm B., den förres son, historiker, f. 1790 i Bautzen, d. 1862 såsom professor i Erlangen, vinnlade sig icke så mycket om lärd forskning som om en populär och intresseväckande framställning. Hans vigtigaste arbeten äro: Allgemeine geschichte für schule und haus (12:te uppl. 1856), Geschichte des kurstaats und königreichs Sachsen (1830--31), Geschichte Baierns (2:dra uppl. 1837), Geschichte des deutschen volkes und des deutschen landes (3:dje uppl. 1845) samt Die weltgeschichte in biographien (1839--46).

Böttiger, [Lars Fredrik] Carl Vilhelm (de första två förnamnen bortlade han som ung), universitetslärare, skald, literaturhistoriker och språkforskare, föddes i Vesterås d. 15 Maj 1807. Farfadern, akademiapotekaren i Upsala Daniel Vilhelm B., som under Fredrik I:stes regering från Sachsen överflyttade till Sverige, var af samma slägt som Johann Friedrich Böttger (se ofvan). Efter att hafva genomgått trivialskolan och gymnasium i sin födelsestad tog B. 1825 studentexamen i Upsala, der han 1833 blef filosofie doktor, samma år e. o. biblioteksamanuens, 1834 docent i praktisk filosofi, 1839 e. o. adjunkt i tyska och italienska literaturen, 1845 e. o. professor i modern literatur samt 1856 professor i estetik och modern literatur. Efter det sistnämnda lärarebefattning delats i tvänne, öfvertog B. 1858 genom eget val professuren i ny europeisk lingvistik och modern literatur, hvilket ämbete han innehade till 1867, då han erhöll afsked såsom emeritus. -- 1847 blef han (efter sin svärfader, Esaias Tegnér) ledamot af Svenska akademien, 1853 af Vetenskapssocieteten i Upsala, 1870 af Vitterhets hist. o. ant. akademien samt 1878 hedersledamot af Göteborgs Vetenskaps- och vitterhetssamhälle, i hvilket han från 1843 varit arbetande ledamot. Bland de utländska lärda samfund, som invalt honom till ledamot, må nämnas Accademia degli Arcadi i Rom (1855). 1865--66 var han ledamot och ordförande i Kommissionen för behandling af åtskilliga till språkundervisningen inom elementarläroverken hörande frågor. -- B. har företagit flere utrikes resor, bl. a. 1835--36 i Tyskland, Österrike, Ungern, Italien, Frankrike och Holland, 1839--40 i Tyskland, då han nära ett år uppehöll sig i Berlin (från hvars universitet han 1842 fick anbud på en lärareplats), samt 1851 i norra Italien och de raetoromanska kolonierna i vestra Tyrolen och Graubünden. -- I vårt land var B. en af de förste, som påyrkade ett djupare studium af de moderna språken, hvilka förut ej ansetts värdiga en vetenskaplig behandling. Han blef ock den, som vid Upsala högskola införde de romanska språkens lingvistik, för hvilket ämne han ifrigt verkat både genom utgifna skrifter och genom offentlig undervisning, särskildt under en flerårig föreläsningskurs öfver Dantes "Commedia divina".

B. framträdde tidigt som skald och emottogs som sådan med stort bifall. Redan i Ungdomsminnen från sångens stunder (1830, 3:dje uppl. 1834) och Nyare sånger (1833) möta vi en ovanlig finhet i uppfattningen och en intagande enkelhet, som står i bjert motsats till den fosforistiska svulsten, hvilken just vid denna tid hade nått sin höjdpunkt. Mot dessa qväden har dock med skäl anmärkts, att den känslostämning, som genomgår dem, är alltför vemodig och svärmisk. Lyriska stycken (af hvilka 1:sta h. utkom 1837, kort efter författarens återkomst från Italien, och 2:dra h. 1839) beteckna öfvergången till en friskare lifsåskådning. I dem finna vi samma innerlighet och åskådlighet som i de föregående, men ett ännu större välde öfver formen och ett ännu vänare språkligt behag. B. har sedermera städse gått framåt och genom en stor mängd skrifter i bunden och obunden stil visat sig vara en af samtidens störste mästare i svenska språkets konstnärliga behandling. Af Svenska akademien har B. fått emottaga flere belöningar, näml. 1833 den mindre guldpenningen, för skaldestycket Gustaf Adolf vid Lützen. 1834 ett s. k. hedersaccessit, för Mötet på Odins hög, 1840 det af Karl XIV Johan stiftade priset för literära förtjenster, och 1845 ett pris (100 dukater) för en Sång öfver Karl XIV Johan. På scenen mottogs med stort bifall Nationaldivertissement (1843) och En majdag i Värend. Tillfällighetsstycke i en akt (s. å.). Bland de mest kända af B:s senare dikter äro Den gamle kungen (1841), En visa om Peter Persson (s. å.), tre sonettcykler (Kungarna o. s. v.), Italia (i "Frey" 1845), som innehåller en förutsägelse om Italiens befrielse genom en hjelte, hvars valspråk skulle blifva "folkens rätt", Blad på Disas graf (1866), Bernhard von Beskow. Minnessång (1868) och Till enkedrottning Josefina d. 13 Juni 1873 (i Sv. akademiens namn). Många af hans smärre dikter äro satta i musik af Geijer (Stilla skuggor, Den sofvande flickan m. fl), A. F. Lindblad, Tullberg (Hjeltar, som bedjen m. fl.), Nordblom, Randel, Josephson (Fogeln i November m. fl.), fru Matilda