Sida 75
Begrafning
och B. Rex Putz., med ofta mycket stora, på olika sätt tecknade blad. Ldt.
Begrafning är den handling, hvarigenom en död person, med eller utan religiösa eller profana ceremonier, föres till grafven och öfverlemnas åt densamma. Det sätt, hvarpå de olika folken begrafva sina döde, är ett ämne af stort intresse, emedan man derigenom får värdefulla upplysningar icke allenast om dessa folks åskådning af det timliga lifvet, utan äfven om deras uppfattning af den andra verlden.
Hos egypterna föregicks begrafningen af en dom öfver den döde. Om hans lefnad befans hafva varit ren, fick liket balsameras, hvarefter det med stor ståt fördes till begrafningsplatsen; i motsatt fall kastades det i en stor grop, som de grekiske författarna kalla tartaren. Jfr Balsamering, Mumie, Pyramid.
Under den klassiska forntiden satte man stort värde på en högtidlig begrafning; den lagstiftande och den lagskipande makten häfdade i detta hänseende strängt den dödes rättighet. Både greker och romare trodde, att den obegrafnes själ måste i hundra år irra fridlös omkring på den underjordiska floden Styx' stränder. Att blifva jordad på ett skönt och passande sätt var enligt Platon kronan på all mensklig lycka. Minst tre göpnar jord måste utströs öfver liket, såvida den döde skulle kunna få en dräglig tillvaro i den andra verlden. Derför ansågo grekerna det för ett rysligt öde att dö genom skeppsbrott.
Grekernas begrafningsfester buro en prägel af harmoni. Sedan man i den aflidnes mun lagt en obol (ett litet mynt), ämnad till färjlön åt Charon, insmordes, sveptes och blomsterströddes liket. Derefter samlade sig den dödes vänner och fränder omkring båren, men fingo (efter Solons tid) icke uttrycka sin smärta på ett häftigt och störande sätt. Sedan liket en dag varit utstäldt till åskådande, fördes det morgonen derpå till grafven. Först gingo män, som sjöngo sorgeqväden, sedan kommo flöjtblåserskor, vidare manliga slägtingar och vänner, i sorgdrägt och med kortklippt hår; derefter kom båren, som bars af de närmaste fränderna. Tåget, i hvilket oftast, om icke alltid, fans en klagoqvinna (penthetria), afslöts af den dödes qvinlige slägtingar och vänner. Efter begrafningen följde en festmåltid, och några dagar senare anställdes offer. Det var genom lag förbjudet att högtidligen begrafva gäldenärer till staten samt illa beryktade personer, tempeltjufvar och sjelfspillingar.
Hos romarna, liksom hos grekerna, hade begrafningen en offentlig prägel, såvida den döde icke tillhörde någon af de lägste klasserna. Flöjtblåsare öppnade tåget, sedan kommo klagoqvinnor (preficae), derefter maskerade personer, som framsade lämpliga utdrag ur sorgespel eller utförde komiska scener, vidare män, som buro vaxmasker af den dödes förfäder, och slutligen båren, efter hvilken följde slägtingar och vänner. Tåget stannade på torget (forum), der en af den bortgångnes fränder holl ett tal från talarestolen (rostra). Derefter begaf man sig till begrafningsplatsen, som var belägen antingen
på slägtens egendom eller vid någon af de vägar, som ledde från Rom. På en särskild plats invid grafven uppfördes ett bål, på hvilket båren upplyftes. Sedan öppnade man den dödes ögon, kastade blommor, kransar och hårlockar på liket samt begöt det med olja. Derefter, under klagoqvinnornas sång, tände den aflidnes fränder bålet. Så länge förbränningen pågick, stänktes oupphörligt i detsamma vin och ljufligt doftande ämnen. När lågorna blifvit släckta, uppsamlade fränderna benen och lade dem, blandade med välluktande kryddor, i askurnan, hvilken pryddes med blommor och insattes i grafkammaren (columbarium). Festmåltider, offer och fäktarespel afslutade högtidligheten.
I olikhet med egypter, greker och romare hysa inder och perser -- liksom förhållandet var med judarna under den gamla tiden -- en känsla af fasa för sina döde. Denna känsla torde hafva sin grund dels i den orientaliska föreställningen att kroppen är en tyngande boja för själen, dels i österlandets heta klimat, som lätt bringar liken till förruttnelse. Hos hindostanerna, birmanerna och andra östasiatiska folk försiggår emellertid begrafningen med en viss högtidlighet. Perserna hasta att begrafva liken, emedan de tro, att förruttnelsen vållas af en ond ande, som satt sig i besittning af den döde. Hos judarna rådde fordom samma brådska i detta hänseende, enär de såsom orent betraktade allt, som kom i beröring med ett lik. Hos dem förlades derför begrafningsplatserna så långt som möjligt från de lefvandes bostäder. Österlandets folk bränna vanligen sina döde. Hos judarna deremot förekom likbränning endast undantagsvis; likaså balsamering. De beställde gråterskor att klaga vid båren, insvepte liket från hufvud till fot i tygremsor och öfverhöljde med en svettduk dess anlete, som det ansågs orenande att betrakta. Dervid uthälldes på gatan eller vägen allt vatten i huset. De närmaste fränderna ansågo för en pligt att bära eller åtminstone följa den aflidne till hans sista hvilorum. Judarna bäfvade vid blotta tanken på att icke blifva begrafna.
Naturfolken begrafva sina döde på mycket olika sätt. Bland vildarna i Amerika och på Oceaniens öar är det vanligt, att liken upphängas i grenarna af ett träd. Andra naturfolk jorda liken och låta dem qvarligga, tills de undergått förruttnelse, hvarefter benen upptagas, rengöras och föras med på vandringar. Somliga vilda folk lägga den döde i en kanot, som de antingen låta drifva till sjös eller upphänga i grenarna af ett träd. Så lade t. ex. lappen förr gerna den aflidne i ackjan. Många naturfolk låta älsklingsdjur, trälar eller slägtingar följa den döde i grafven. Kanibaler uppäta icke sällan vissa delar af hans kropp. Vid en patagoniers död samlas alla hans hästar, hundar, kläder o. s. v. i en hög och brännas, hvarefter hans kropp, insvept i guanaco-skinn eller i en pansarskjorta (om han hade någon) begrafves i sittande ställning, med ansigtet mot öster. Alltsammans betäckes sedan af en stenhög, hvars storlek rättar sig efter den dödes värdighet. Patagoniernas förnämsta önskan är att glömma
Källa: Project Runeberg ·
