Sida 76
Begrafning
de döde och förstöra alla minnen, som kunna påminna om dem.
Hos muhammedanerna bära begrafningarna i allmänhet prägeln af dystert allvar, och de döde begrafvas, liksom hos de kristne, på särskilda platser utanför de lefvandes samhällen.
De förste kristne begagnade klipphålor och katakomber till begrafningsplatser samt iakttogo alltid det bruket att lägga liket på ryggen och med ansigtet mot öster. Sedan kristendomen blifvit tolererad eller herskande, skedde begrafningarna med religiösa ceremonier, hvarunder hymner om uppståndelsen sjöngos. Åtskilliga förkristliga bruk bibehöllos fortfarande, t. ex. sedvänjan att tre gånger beströ likkistan med jord. Den romersk-katolska kyrkan har efter hand i betydlig mån utvecklat begrafningsliturgien och skapat ett praktfullt ceremoniel. De protestantiska kyrkorna deremot hafva återfört begrafningsritualen till större enkelhet.
I Sverige, liksom öfver hufvud i Skandinavien, hafva begrafningsplägsederna betydligt vexlat under olika utvecklingsperioder. Under stenåldern blefvo liken begrafna obrända. Stundom nedlades de utsträckta i grafven, stundom begrofvos de i sittande ställning. Uti grafven lades vanligen vapen, redskap eller prydnader, och ofta insatte man deri äfven lerkärl, möjligen innehållande födoämnen, som den hädangångne troddes behöfva i en annan verld. I grafvarna har man funnit ben af tama och vilda djur. Möjligen äro dessa ben, åtminstone i några fall, att betrakta såsom lemningar efter begrafningsmåltider.
Under den tidigare delen af bronsåldern plägade man, liksom under stenåldern, begrafva liken obrända, och det tyckes, som om de döde vanligen blifvit jordade fullt påklädda. Under den senare delen af sistnämnda period blef seden att bränna de döde mer allmän. De obrända liken lades vanligen i kistor, byggda af flata, på kant resta hällar, stundom också i kistor af klufna och urhålkade trädstammar. De brända benen förvarades merendels i lerkärl. I grafvar från den tidigare bronsåldern finner man vapen, prydnader o. d., stundom också lerkärl. Den senare bronsålderns grafvar innehålla färre bronssaker. I några svenska grafvar från bronsåldern tror man sig hafva funnit spår af den seden, att trälar och trälinnor följde sina herrar i grafven.
Under jernålderns första tid brukade man sannolikt, liksom under bronsålderns senare del, bränna liken; först ett par hundra år efter Kristi födelse upptogs åter den gamle plägseden att jorda de döde, ehuru likbränningen ännu fortfor. I de flesta svenska grafvar från jernålderns förste del, hvilka vid undersökning befunnits innehålla lemningar af brända lik, äro benen förvarade i kärl af bränd lera eller brons. Jämte de brända benen påträffas ofta vapen och prydnader, och det är derför troligt, att sådana lades på bålet bredvid den döde. De obrända liken, som ofta ligga i stenkistor, bildade af flata, kantresta stenhällar, tyckas hafva blifvit begrafna med kläder, smycken och vapen. Ibland
träffar man vid likets sida dryckeshorn, glasbägare, spelbrickor, tärningar o. d. De svenska grafvarna från denna tid äro vanligen täckta af en jordhög eller ett stenröse och icke sällan prydda med resta stenar.
Under den yngre jernåldern eller vikingatiden (700--1060) visade nordboarna mycken aktning för sina döde och ansågo för en helig pligt att så fort som möjligt skaffa dem i jorden. I den gamle hedniske Sången om Segerdrifva (Sigrdrifumál) heter det:
Mitt nionde råd är, att graf du reder åt lik, hvar du finner dem ligga; om de af sjukdom dött, om de på sjö dött, om de dött för vapen å val.
De efterlefvandes skyldigheter mot de döde framställas derefter i samma dikt på följande sätt:
Tillred bad att bada de döde, två deras händer och hufvud, kamma och torka dem, förr'n de komma i kista, bjud dem att sött sofva.
Först skulle en nära slägting eller förtrogen vän tillsluta den dödes ögon och hopklämma hans näsborrar, om de stodo öppna. Derefter tvättade man liket och smyckade det, hvartill äfven hörde påbindandet af döds-skorna (Fornn. helskór). Om den döde i lifstiden varit en vild och häftig man, iakttog man några egendomliga bruk för att hindra honom att gå igen. När ögonen skulle tillslutas på honom, skedde det bakifrån, sannolikt emedan man trodde, att de kunde utöfva något trolldomsinflytande, så länge de voro öppna. Först när ögonlocken blifvit på detta sätt tillslutna, vågade man handfara liket. Den så behandlade döde bars ej ut genom den vanlige utgången; man bröt ett hål i väggen, och genom denna öppning fördes liket baklänges ut. Liksom under den äldre jernåldern blefvo liken antingen brända eller jordade obrända. De lades på bålet -- alldeles som under periodens äldre skede -- med prydnader, vapen och dyrbarheter. Hästar, hundar och hökar eller andra djur, som den aflidne hållit af, ja äfven trälar, dödades och brändes på samma bål. Sedan man af sten uppfört ett slags kammare omkring den urna, som förvarade benen, och sedan man deri inlagt vapen, prydnader och dyrbarheter, uppkastades en hög öfver allt sammans. De obrända liken från denna tid ligga ofta i kistor af sten eller trä; stundom träffas de likväl utan några synbara spår af sådant skydd. I flere grafhögar från samma tid, särdeles norska, har man funnit timrade träkamrar, i hvilka liken någon gång legat på stoppade kuddar eller sutit på stolar. Ofta gaf man den döde plats i ett skepp eller i en båt, och dermed ville man beteckna, att han skulle färdas till en annan verld. På grafkammaren lades stenar och ofvanpå dem jord, så att högen ofta fick samma storlek som en mindre kulle. Vid grafvens tillslutande uttalades den önskan, att den aflidne måtte komma till
Källa: Project Runeberg ·
