Sida 136
Beresford, William Carr
slutligen, 905, blef öfverfallen vid Verona, tillfångatagen och hemskickad med förlust af sin syn. Åter herre öfver Lombardiet, kröntes B. 915 af Johan X till kejsare och bibehöll sig såsom sådan under sin återstående lifstid, ehuru under ständiga uppresningar, hvilkas anstiftare 919 erbjödo konung Rudolf II af Öfre Burgund Italiens krona. Denne slog B. fullständigt vid Piacenza 923. Den öfvervunne kallade i sin förtviflan ungrarna till hjelp, och stötte derigenom från sig de få, som förblifvit honom trogna. Han lönnmördades 924. -- B. II, son till markgrefve Adalbert af Ivrea och B. I:s dotter Gisela, blef 925 markgrefve af Ivrea och uppreste sig mot Hugo, Italiens konung, men måste taga till flykten och begaf sig då till Otto I i Tyskland. 945 återkom han med en hjelphär samt helsades af landets städer och baroner såsom en befriare. Han lät dock Hugo och, efter dennes afsägelse, hans son Lothar bibehålla konungatiteln, tills äfven denne efter Lothars död 950 tillföll honom. Då Lothars unga enka, Adelheid, vägrade att äkta hans son och efterträdare, Adelbert, inspärrade han henne i fängelse. Hon undkom dock och anropade Otto I om hjelp. Besegrad af denne, måste B. 952 erkänna honom såsom sin länsherre. Efter ett par misslyckade försök att afskudda sig det tyska öfverväldet, blef han 961 afsatt, 964 tillfångatagen och förd till Tyskland, der han dog 966.
Berengar af Tours, en lärd och skarpsinnig medeltidsteolog, f. i Tours omkr. 1000, utnämndes, efter att hafva fått sin vetenskapliga bildning vid Fulberts berömda skola i Chartres, 1030 till kanonikus och lärare vid katedralskolan i sin födelsestad och 1040 till archidiakonus i Angers. B. gjorde sig för öfrigt mest bekant genom sitt frimodiga uppträdande mot den då nästan allmänt antagna s. k. transsubstantiationsläran, sådan denna först framställdes af Paschasius Radbertus. I motsats mot denne, sökte B. i flere skrifter göra gällande den uppfattningen, att i nattvarden brödet och vinet genom konsekrationen endast helgades till bärare af res sacramenti eller Kristi lidandes och döds frukt, som på ett andligt sätt meddelades åt de troende. Genom bemedling af Lanfranc, transsubstantiations-dogmens ifrige försvarare, fördömdes denna B:s lära på flere kyrkliga synoder, och han sjelf måste, efter åtskilliga vexlande öden, slutligen draga sig undan till ön S:t Côme (i närheten af Tours), der han lefde ett tillbakadraget och strängt asketiskt lif. Död 1088. J. H. B.
Berengaria, dansk drottning. Se Bengerd.
Berenice l. Berenike (egentl. Ferenike, Grek., "segerbringerska"), i forntiden namn på flere städer, af hvilka den märkligaste var B. i Öfre Egypten, vid Röda hafvet, nära Etiopiens gräns. Numera ruiner. Norr om B. lågo faraonernas smaragdgrufvor Dsjebel Sabara.
Berenice l. Berenike (se föreg. ord), namn på flere furstinnor af den grekiska konungafamiljen i Egypten. En särskild ryktbarhet har Ptolomaeus III:s gemål, som under sin makes krigståg mot den syriske konungen Antiochos Teos lofvade Afrodite sitt vackra hufvudhår,
om hennes man återkomme oskadad. Hennes önskan uppfylldes, och håret upphängdes i Afrodites tempel, men var andra morgonen försvunnet. Då förklarade astronomen Konon från Samos, att det af gudarna blifvit satt såsom stjernbild på himmelen. Och efter den tiden betecknades en stjerngrupp med namnet Berenices hår. Drottningen öfverlefde sin gemål och blef med sin sons, Ptolemseus IV:s, vetskap mördad.
Berenices hår, astron. Se föreg. art.
Berenike. Se Berenice.
Berens, Hermann Johan, musiker, f. i Hamburg d. 7 April 1826, studerade under C. G. Reissiger, kom 1847 till Sverige, der han 1848 blef musikdirektör vid Lifregementets husarkår i Örebro, 1860 kapellmästare vid dåvarande Mindre (nuv. Dramatiska) teatern i Stockholm samt 1861 tillförordnad och 1868 ordinarie lärare i komposition och instrumentering vid Musikaliska akademien. B. åtnjuter stort förtroende såsom pianolärare och handledde en tid drottning Lovisas och hennes dotters musikstudier. Såsom tonsättare har han varit ganska flitig (omkr. 100 opustal). Hans kompositioner bestå af en stråkqvartett, stråktrior, qvartetter, trior och duetter för piano, solostycken för orgel och en större mängd för piano, de senare dels sonater, dels salongsmusik, transskriptioner och instruktiva saker, sånger och slutligen operor: Violetta (gifven 1855), En sommarnattsdröm (1856), Lulli och Quinault (1859), En utflygt i det gröna (1862), Riccardo (1869) m. fl. Allt detta är naturligtvis af olika värde. De i sonatstil hållna kompositionerna röja ofta mera spår af skickligt arbete än af sjelfständig ingifvelse. De salongsmässiga pianostyckena äro än briljanta, an sentimentala, alltid melodiösa och särdeles spelbara. Högre stå operorna, ur hvilka flere satser höra till det bästa vi i Sverige ega af dramatisk musik. De utmärka sig för angenäm melodi, smak och förstånd, säker teknik och förträfflig instrumentering. Det sagda gäller företrädesvis om Riccardo samt Lulli och Quinault, hvilken senares uvertyr särskildt är ett ypperligt konsertstycke. A. L.
Bereny, Jasz-B., köping i ungerska komitatet Temes, vid floden Zagyva. Omkr. 20,200 innev. Fransiskankloster. Betydlig klädesfabrikation.
Beresford [bä'resförd], William Carr, viscount B., engelsk general, f. 1768, ingick 1785 i armén och deltog bl. a. i tågen mot Toulon och Corsica 1793, tjenade i Vestindien 1795 och i Ostindien 1799, hvarifrån han i spetsen för en brigad af David Bairds armé gick öfver Röda hafvet till Egypten. 1805 deltog han i eröfringen af Kapstaden och sändes sedan såsom brigad-general med en liten kår till Buenos Ayres, som han intog. Snart måste han likväl kapitulera för en öfverlägsen spansk styrka. Efter sex månaders fångenskap undkom han till England och erhöll der (1807) befälet öfver de stridskrafter, som bemäktigade sig ön Madeira. 1808 afsänd med en engelsk kår till Portugal, fick han uppdrag att organisera den portugisiska armén -- hvilket han gjorde med stor
Källa: Project Runeberg ·
