Sida 404
Boileau-Despréaux, Nicolas
skiljaktigheter emellan nu gällande lagbud och stadgarna i förslag till civillag samt den del deraf, som omfattar: giftermåls-, ärfda-, jorda-, handels- och utsökningsbalkarna. Död 1841.
6. Fredrik B. af Gennäs, den föregåendes kusin, friherre, militär, kopparstickare och literatör, f. 1773 i Stralsund, der fadern då var postdirektör, blef 1789 löjtnant vid Vestgöta regemente, 1810 major och 1814 öfverstelöjtnant. Under sin tjenstetid bevistade han bl. a. fälttåget i Tyskland 1813--14 och deltog derunder i slagen vid Gross-Beeren och Dennewitz samt i Lübecks intagande. 1816 utnämndes han till kammarherre vid Karl XIII:s hof, tog afsked ur krigstjensten 1820 och dog i Stockholm d. 8 Febr. 1857. -- B. gjorde sig mest känd genom sin artistiska och literära verksamhet. Bland hans arbeten, till hvilka han mestadels sjelf etsade planscherna, må nämnas den på sin tid mycket spridda och omtyckta illustrerade tidskriften Konst- och nyhetsmagazin för medborgare af alla klasser (1--5 årg., 1818--22), fortsatt under titeln Magazin för konst, nyheter och moder (årg. 1823--44), det af honom och Wetterling utgifna Kongl. svenska museum, samling af contur-teckningar med en analytisk och critisk beskrifning öfver hvarje ämne (1--3 häft., 1821--23), Riksdagshistoria från 1627--1823, med landtmarskalkarnas porträtt (I, II, 1825--27) samt hans Malare-lexikon, til begagnande såsom handbok för konstidkare och taflesamlare. Med 28 porträtter och 250 monogrammer (1833), ett visserligen mycket bristfälligt och numera föråldradt arbete, men likväl hittills det enda försöket i sitt slag i Sverige. Derjämte kopierade han i olja andra mästares arbeten.
7. Betty Natalia B., sångerska. Se Dannström, B. N.
Boilader, medlemmar af den högre adeln i Valakiet. Se Bojar.
Boileau-Despréaux [båalå-däpreå], Nicolas, skald och kritiker, f. i Paris 1636, d. derstädes 1711, bestämdes af sin fader för juridiken, men som han icke hade den ringaste lust för detta ämne, inträdde han i stället i kyrkans tjenst. Han trifdes likväl icke häller der, och när han för den skull efter sin faders död kommit i besittning af en förmögenhet, som var tillräcklig för hans uppehälle, lemnade han ecklesiastikstaten och lefde som privatman. 1677 utnämndes han af Ludvig XIV till historiograf, och 1684 blef han genom samme konungs bemedling invald i franska akademien. I sin ungdom hade han ifrigt studerat de klassiske författarna, särskildt Horatius (i synnerhet dennes satirer) samt derigenom utbildat sin smak och lärt att vinnlägga sig om ett vårdadt språk och en fulländad stil. I likhet med nyssnämnde romerske skald började han med att skrifva satirer (Sur l'homme, A son esprit m. fl.). Snart öfvergaf han denna diktart och började i stället skrifva skaldebref (épîtres). Såsom en afslutning af hans skaldeverksamhet kunna betraktas hans båda större dikter, L'art poétique och Le lutrin. Den förstnämda af dessa är en lärodikt, i hvilken B. framlade sin teori om
diktkonsten; den senare är ett komiskt epos öfver ett uppträde, som lär hafva egt rum i "La sainte chapelle" med anledning af en tvist om sångpulpetens rätte plats. -- B., som egde stor sjelfkritik, var såsom skald aldrig synnerligen produktiv; hans verksammaste period såsom sådan omfattar åren 1667--74. För öfrigt efterlemnade han en del kortare kritiska och satiriska uppsatser på prosa samt en mängd bref, förnämligast till Racine och Brossette. Hans prosastil anses dock betydligt underlägsen hans poetiska framställningssätt. -- Inom den franska literaturen intager han en mycket framstående plats. Han egde nämligen i hög grad just de egenskaper, som vid denne tidpunkt behöfdes för en reformator inom den poetiska verlden i Frankrike. Med en sund och säker uppfattning förenade han en hänsynslös skärpa och en ovanlig förmåga att kort och lättfattligt forma sina omdömen, hvilket hade till följd, att de bättre bland dessa slogo an på och bevarades af den stora allmänheten. Han bemödade sig att inpränta riktiga begrepp om de kraf, som man borde ställa på en skald, och sökte oförtrutet att till deras rätta halt reducera de många medelmåttor, som trängdes på den franska parnassen. I synnerhet anföll han den smaklösa vidlyftighet och den brist på välde öfver formen, som vidlådde det stora flertalet af samtida författare. Deremot uppmuntrade han och hyste verklig vänskap för dem, hvilkas skaldskåp han gillade. Särskildt med Racine, Molière och La Fontaine, lefde han i förtroligt umgänge. Dessa fyra män bildade tillsammans under några år ett literärt kotteri, der skämtet och löjet hade sitt hemvist. -- Om språkets rykt och ans inlade B. stora förtjenster, i synnerhet om den metriska behandlingen deraf. Han utvecklade och stadfäste de regler, som framställts af Malherbe och hvilka ännu i dag oförändrade iakttagas i Frankrike. Som poetisk lagstiftare hade B. visserligen den förtjensten, att han klart och bestämdt framhöll obestridliga sanningar, hvilka på hans tid ännu ej voro lifligt erkända; men de angå nästan uteslutande formen. B. var oförmögen af en känslofull stämning och hindrades till följd deraf att vinna en djupare inblick i poesiens väsende.
I Frankrike har B. alltid varit flitigt studerad. De olika upplagorna af hans Oeuvres complètes uppgå till inemot 400, bland hvilka den af Berriat-Saint-Prix (1830) utgifna anses vara den bästa. En ännu fullständigare sådan förberedes af M. Jacquet för att införlifvas med Hachette's utmärkta samling "Les grands écrivains de la France".
Äfven inom Sveriges literatur kan man lätt skönja spåren af B:s literära verksamhet. Den satiriska riktning, som utmärker den svenska poesien under 1700-talet, till hvilken S. v. Triewald gaf uppslaget och som derefter vann sin högsta fulländning genom Kellgren och Leopold, kan nämligen ledas tillbaka till B., hvars förnämsta dikter utgåfvos 1722 i svensk öfversättning af Joakim von Düben. Af den 5:te satiren, "Om adelskapet", utkom 1770 ytterligare en öfversättning af Roland Martin, och
Källa: Project Runeberg ·
