Sida 480
Bostad
emellertid, att husen hade en eller flere gårdar, omkring hvilka boningsrummen lågo. Af mindre hus ega vi modeller i de etruskiska ark-kistorna.
Grekernas äldre boningshus ("det homeriska") bestod af flere byggningar, som omslöto en lång, af pelare omgifven gård. Denne var genom ett på tvären gående stängsel delad i två hälfter. Till venster, räknadt från ingången, låg ett långt, smalt hus (gästbyggnaden). Till höger på gårdens bakre del låg frustugan (gynekonitis), som äfven innehöll sof- och hvardagsrummen; till höger om ingången fans skattkammaren, en kretsformig byggnad, och längst i bakgrunden var mansbyggnaden (andronitis) belägen. Vinkeln mellan detta och gästbyggnaden upptogs af vapensalen. Längre fram i tiden omgafs gården på tre sidor af kolonnhallar, under det en öppen festsal (prostasis) intog den fjerde. Under Greklands blomstringstid fick boningshuset en helt annan indelning och blef föremål för en konstnärlig dekorering.
Romarnas boningshus var i det väsentligaste lika med det yngre grekiska och kan derför med skäl beskrifvas under namn af det grekisk-romerska. Detta bestod i regeln endast af en bottenvåning. I städer, som voro omgifna af ringmurar, var dock en öfre våning ingen sällsynthet. I Rom lära till och med hafva funnits niovåningshus. Åt gatan funnos endast handelsbodar, och dessa stodo ej i något samband med husets inre. Från ingångsporten kom man genom en gång till vestibulum och från detta till atrium, det grekisk-romerska husets vigtigaste del. Atrium fick baktill en utvidgning i två inåt öppna sidorum (alae, flyglar), i hvilka förfädernas bilder (imagines) förvarades. Bakom atrium låg tablinum, ett kontors- och arbetsrum. Bredvid detta fans en sidogång, som ledde till peristylium, en af kolonner omgifven gård, kring hvilken mottagnings-, bonings- och sof-rummen voro belägna. Dessa rum, som fingo sitt ljus uppifrån eller från de store salarna, voro ofta prydda med målningar, konstnärligt utarbetade mosaiker, sällsynta marmorarbeten, brunnar, bildstoder och statyetter. Utåt företedde deremot boningshuset icke någon arkitektonisk prakt; en sådan var förbehållen templen och de öfriga offentliga byggnaderna.
De gamle nordmännens bostäder utgjordes af flere trähus, hvilka tillsammans bildade en gård. Bland dessa var hallen (skålen, Fornn. skáli, stugan) det förnämsta. Denne utgjordes af en aflång, fyrkantig byggnad, som hade gaflarna i öster och vester och hufvudingången på den ene (vanligen östre) gafveln. I hallen fans intet innan tak; man kunde öfver tvärbjelkarna se ända upp till ryggåsen. Golfvet bestod af tillstampad jord. Midt på detsamma fans en murad stenläggning, hvilken utgjorde härden. Röken hade utgång genom en öppning i taket (ljóri). Hallen fick om dagen sin upplysning dels genom nämnda öppning, dels genom gluggar på takets undre del. I hvar och en af dessa gluggar fans inpassad en träram, på hvilken var spänd en tunn hinna (vanligen nyttjades kalfvars fosterhinnor). Längs
salens båda sidoväggar stodo bänkar, kallade långbänkar. Midt på den norre bänken fans husbondens högsäte (öndvegi, hásaeti), framför hvilket de tvänne, under hedendomen helige, högsätespelarna (öndvegissúlur) hade sin plats. På den södre bänken fans ett annat högsäte, afsedt för aktade och förnäma gäster. Bänkarna voro belagda med kuddar, och när man skulle äta, ställdes matborden framför dem. Hallens innanväggar voro merendels panelade samt försedda med utskärningar och målningar. Det var äfven sed att hänga vapen och rustningar på dem. Vid högtidliga tillfällen kläddes de med tapeter, hvilka oftast bestodo af hemmaväfdt, med brokiga figurer invirkadt eller utsydt ylletyg. Stundom funnos i hallen äfven sängar. Dessa tyckas i allmänhet hafva haft sin plats längs väggarna, så att en hvar hade sin säng bakom sitt säte. Men redan tidigt kommo särskilda sofkammare i bruk. Bland gårdens smärre byggnader må nämnas: den s. k. dyngjan, der familjens qvinnor vistades, när de sysselsatte sig med handarbeten, eldhuset eller köksbyggnaden, badstugan och trälhuset. På storhöfdingarnas gårdar funnos dessutom en gästabudsskåle, ett gästhus till härberge för resande och dessutom målstuga eller samtalsrum. Bland uthusen var buren främst i rang. Den var gårdens förrådskammare, der man förvarade ej allenast matvaror, utan äfven kläder och dyrbara saker, som ej dagligen voro i bruk.
Under medeltiden voro husen i de europeiske städerna vanligen af trä eller korsvirke samt illa inredda, De vette oftast med gafveln ut åt gatan, och våningarna sköto ut öfver hvarandra. Verkstäderna och varulagren befunno sig i den främre delen. På de gammal-germanska feodala herresätena utgjorde hvarje rum, som var afsedt för ett särskildt ändamål, jämväl en sjelfständig byggnad. Salen, som låg i midten, var större och prydligare än någon af de öfriga byggnaderna. Dessa utgjordes af qvinnornas bostad, köket, stallbyggnaden m. fl. I en senare tid förenade man dessa många hus till en enda byggnad, som efter hand fick flere våningars höjd. Salen och det deröfver liggande boningsrummet -- vanligen upplåtet åt qvinnorna -- bildade sedan ett väldigt torn (donjon). Genom den romanske byggnadsstilens utveckling i 12:te årh. fick denna grundform, hvilken var karakteristisk särskildt för de normandiske baronernas borgar, en rikare utbildning. Första våningen blef krigsfolkets bostad, och salen, förut använd till detta ändamål, förlades till andra våningen. Familjen fick sin bostad i tredje och fjerde våningarna, som, i öfverensstämmelse med de mera förfinade sederna, indelades i flere rum. När sedermera den gotiske stilen kom till användning, förlades krigsfolket till en särskild byggnad, och tornet blef det egentliga slottet. Båda dessa byggnader omslötos, jämte stall och ladugårdar, af en med torn försedd mur, och allt detta tillsammans utgjorde borgen.
I södra och mellersta Europa började under renaissancen träbyggnaderna allmänt lemna rum för tegelstenshus. Bostadens inredning
Källa: Project Runeberg ·
