Sida 64
Beethoven, Ludwig van
drag och med ett kynne, skildt från alla andras; den är en tillfällighetsdikt i Göthes mening, framgången ur ögonblickliga och varmt kända lifsförhållanden, men eger på samma gång en allmängiltighet, som är fullständig, och en skönhet, som är idealets egen. B. är universel, icke i samma mening som Mozart, hvilken behandlar alla konstformer med lika mästerskap (det har ej utan skäl anmärkts, att vissa af B:s vokala produktioner äro osångbara), men i den meningen, att han genomlupit hela skalan af menskliga känslor och funnit toner såväl för det mest öfversvallande jubel som för den dystraste förtviflan, såväl för den lugnaste harmoni som för den vildaste själskamp eller den mångsidigaste humor, såväl för naturens ofria drömlif som för den sedliga och politiska entusiasmen. En annan sida af B:s universalitet är den, att han -- som var född i Bonn och utbildad i Wien -- sammansluter de nationella åtskilnaderna mellan Nordtysklands och Sydtysklands musik samt hopsmälter Bachs sedliga kraft och höga andlighet med Mozarts ädla sinlighet och blomstrande realism. Ej mindre karakteristiskt för B. är, att han griper de olika själsrörelserna midt i deras brinnande lif och i den form, som detta liksom allt lif har för oss, nämligen formen af utveckling och ständig förändring, samt att han symboliserar detta lif genom ett musikaliskt motiv, som -- ofta skenbart lika obetydligt som ett litet frökorn -- småningom ur sig utvecklar den rikaste och härligaste organism; och tillika verkställes denna utveckling med full fantasifrihet och utan hämskon af den schematiska stränghet, som ännu fjättrade den äldre kontrapunktiken (jfr Bach). B:s musik är icke symbolen af det stillastående, i naturlagar bundna, eller ens af det i obruten auktoritetstro handlande, utan af det blifvande, sjelfständigt tänkande och kämpande -- med ett ord: af det sant menskliga lifvet. Deri ligger den principiella åtskilnaden mellan honom och hans föregångare, hvarmed likväl icke är sagdt, att B. bröt med allt föregående och skapade något alldeles nytt. Tvärtom, B. var icke kommen till att upplossa lagen, utan till att fullkomna honom, och han tryckte denna fullkomningsstämpel på alla de instrumentala musikformer han öfvertog: sonat-allegrot såväl som adagiot, scherzot lika väl som det fria final-rondot. Han betecknar sålunda instrumental-musikens högste spets, och då denna musik företrädesvis är den absolut och sjelfständigt musikaliska, så kan man i denna mening säga, att B. är musikens egen inkarnation.
B:s med opus-tal försedda verk belöpa sig till 138; de som icke hafva opus-tal, till ungefär lika många, utom åtskilliga otryckta kompositioner. 9 symfonier, 7 konserter, 1 septett, 2 sextetter, 3 qvintetter, 16 stråkqvartetter, 16 sonater för piano och annat instrument, 36 pianosonater, 7 större piano-trior, 11 uvertyrer, 1 opera, 3 musikaliska dramer, 1 oratorium, 2 mässor, 2 kantater, enoch flerstämmiga sånger samt en mängd smärre stycken -- allt detta utgör ej en fullständig förteckning.
Man brukar indela B:s utvecklingsgång i tre perioder, hvartill såsom en förberedande kommer tiden före 1795, hvilken mindre låter ana B:s genialitet än hans säkra formkänsla. I den första perioden (i rundt tal 1795--1800) bibehålles ännu i det hela den Haydn-Mozartske ståndpunkten; genialiteten frambryter visserligen tydligt, dock mest i enskildheter. Blott i piano-musiken är B. redan nu epokgörande. Denne period omfattar ungefär op. 1--25 (härvid bör dock påminnas derom, att opus-följden långt ifrån alltid är kronologisk), hvaribland en mängd sonater, några trior, de första stråk-qvartetterna och konserterna, septetten, första symfonien och sången Adelaïde.
Andra perioden (1800--15) kännetecknas af en fulldanad sjelfständighet, en storslagen kraft och den skönaste jämnvigt mellan innehåll och form; innehållet varder tillika rikare och bestämdare, formen på en gång mer omfattande och mer koncentrerad, enhetlig, följdriktig och dramatiskt sig stegrande. Bland de dithörande opus-talen (26--100) böra främst nämnas de sju symfonierna: den lefnadsglada i d-dur (1802), den heroiska (1804, ursprungligen tillegnad Napoleon Bonaparte), den saftiga och friska i b-dur (1806), den mäktiga, Faust-artade i c-moll, symfoniernas symfoni (1807), den idylliska pastoralen (1808), den dityrambiskt humoristiska i a-dur (1812) samt den älskligt sköna i f-dur (1812); vidare de fem fantasirika qvartetterna; geister-trion, b-dur-trion m. fl.; åtskilliga sonater med violin (Alexander-sonaten, Kreutzer-sonaten); d:o med violoncell; de glänsande konserterna; en mängd pianosonater, bland hvilka den bekanta i ciss-moll (om hvars sammanhang med B:s kärlek till grefvinnan Guicciardi så mycket fantiserats), pastoralen, sonaten i d-moll, den stora Waldstein-sonaten och appassionatan, "les adieux" o. s. v. samt den i e-moll. Fantasien för piano, orkester och chör är i viss mån en föregångare till den 9:de symfonien. Oratoriet Christus am Ölberg är utmärkt af ståtliga chörer, men för öfrigt något flackt rationalistiskt. Högre står mässan i c-dur, som är enkel och värdig. Icke häller B:s enda opera, Fidelio (äfven kallad Leonora), som uppfördes i Wien i tre olika bearbetningar -- 1805, 1806 och 1814 (i Stockholm 1832) -- förnekar mästarens djupa innerlighet, men hon ansluter sig i formen till Mozart. Till Göthes Egmont äfvensom till tvänne festspel satte B. en värdig musik (sånger, mellanakter m. m.). Åtskilliga bland uvertyrerna -- såsom den till Egmont, den ena af de 4 till Leonora och framför allt Coriolan -- höra till kompositörens mest gripande verk. Under denne period diktade han äfven många förträffliga sånger.
Tredje perioden börjar med en stiltje (1815--18), orsakad af ofvan antydda mångfaldiga bekymmer, liksom förebådad af kantatsatsen Meeresstille (till Göthes ord) och afbruten endast af få märkligare saker, såsom sonaten i a-dur och sångcykeln An die ferne geliebte. Men den okufliga energiens stålfjäder sprang åter upp, och B. inträdde i det sista stadiet af sin verksamhet. Detta stadium utmärkes af ett stundom
Källa: Project Runeberg ·
