Brefhemlighet

Brefhemlighet, de åt postverket anförtrodda förseglade brefvens och andra tillslutna försändelsernas egenskap att vara fredade från att brytas och läsas af annan person än adressaten eller att undertryckas. Redan från privaträttslig ståndpunkt följer denna okränkbarhet af den eganderätt, som afsändaren och mottagaren hafva till brefvet. Genom förseglingen tillkännagifver afsändaren sin vilja, att det under skydd deraf befintliga budskapet skall undandragas hvarje obehörigt öga. Brefhemlighetens värnande följer dessutom af sjelfva postverkets egenskap att vara ett offentligt samfärdsmedel, hvilket skulle svika sin uppgift, om icke allmänheten kunde tryggt lita på att brefven komma fram olästa. Brefhemligheten är hos alla kulturfolk erkänd såsom grundlag, och dess kränkande är straffbart efter lag (enligt svenska Strafflagen kap. 22 § 10 dömes derför till straffarbete i högst två år eller, der ej uppsåtet varit ondt, till böter). — Endast i fall, då statens intresse hotas, kan ett eller annat undantag från ifrågavarande grundsats aktas tillåtligt, hvilket inträffar i synnerhet i tider af krig eller allmän fara; den enskildes anspråk kan då nödgas,vika för ett högre intresse, och det vore för mycket begärdt, att en åt allmänt väl egnad anstalt sådan som posten skulle obesedt låna sig till att befordra sträfvanden, som direkt hota statens och dess medborgares tillvaro. I despotiskt styrda stater har emellertid detta betraktelsesätt tillämpats med högeligen godtycklig tänjbarhet, och historien har antecknat många och långa försyndelser af de regerande mot brefhemligheten. Redan Lukianos har mycket att förtälja om sådant. Från medeltiden omtalas otaliga fall af obehörigt breföppnande. Luther fick för sin del anledning att protestera mot dylika rättskränkningar, och bland de skäl, som förmådde Gustaf II Adolf att 1630 blanda sig i tyska kriget, anför han att kejsaren brutit och offentliggjort ett hans bref till fursten af Siebenbürgen. Systematiskt bedrefs breföppnandet af kardinal Richelieu och af Ludvig XIV; den förre lät genom specialagenter undersöka alla bref, som kunde angå statsintressena, och sådana fingo tjena till grund för angifvelser. Konsten att utforska och åter tillsluta brefven var högt uppdrifven och kallades af Richelieu »ett kungligt nöje». »Le surintendant des postes» och ministrarna gåivo sina underordnade i hela landet order att öppna uppgifna personers bref, och utdrag derur verkställdes för konungens räkning. Ludvig XV inrättade en ordentlig breföppningsafdelning, Le cabinet du secret des postes. Ludvig XVI förklarade 1775, att man borde respektera brefhemligheten, men breföppnandet fortgick (anstalten kostade under hans regering 400,000 fr. årligen), och en mängd klagomål deröfver anfördes vid riksdagen 1789. Konstituerande församlingen ålade i ett dekret 1790 posttjenstemännen edgång på att ej öppna bref, men 1791 gjordes ett undantag för bref från och till utlandet, och Välfärdsutskottet tillsatte år III tvänne kommissioner i Paris för detta ändamål. Napoleon I:s breföppningsbyrå drog en årskostnad af 600,000 fr. Under restaurationstiden inrättades en dylik byrå i jordvåningen till posthuset, och deraf anser man den gängse termen cabinet noir (»svarta kabinettet») hafva uppkommit. Anstalten undertrycktes under revolutionen 1848, men Napoleon III tillämpade åter samma förhatliga system gent emot korrespondenter. Beryktadt under 1700-talet var grefve Brühls »svarta kabinett» i Dresden. Äfven Fredrik II af Preussen och Katarina II kränkte i vidsträckt måtto brefhemligheten. Katarina II lät för sig esomoftast uppläsa ett sammandrag af öppnade bref från och till politiskt misstänkta personer, den s. k. perljustratsia (jfr »A. V. Chrapovitskijs dagbok», 1880). Ett exempel på den hänsynslöshet, som gjorde sig gällande under den napoleonska regimen, anför A. Vandal i »Napoléon et Alexandre I» (III, 1896). Han berättar der, att ett bref till Karl Johan från hans adjutant Genty de Sainte-Alphonse af Paris d. 19 Febr. 1811, hvari återgafs ett Napoleons samtal med Genty och som med en särskild person skulle skickas till Sverige, behändigt fråntogs denna, kopierades, förseglades å nyo och lades tillbaka på sin plats, utan att det bar något spår af våldet. Icke häller i Sverige var i äldre tider brefhemligheten så respekterad som i våra dagar. På samma gång kansliordningarna af 1720 och 1773 vid straffpåföljd förbjödo öfverpostdirektören att öppna bref, ålade de honom att »innehålla» bref, som syntes honom misstänkta, och anmäla saken, hvarefter K. M:t i sittande råd bestämde om brefven skulle öppnas eller ej. Ett af de mest bekanta exemplen på brefhemlighetens kränkande i vårt land lemnar förfarandet emot G. M. Armfelt (1793). Jfr Maxime Du Camp: »Le cabinet noir» (1869), Belloc: »Les postes françaises» (1886) och B. E. König:. »Die geschichte des Cabinet noir Frankreichs» (1895).