Brinkman (Brinckman), Karl Gustaf von, skriftställare, föddes på Nacka vid Stockholm d. 24 Febr. 1764. Hans uppfostran fick redan från början en strängt religiös riktning, och
fadern, som ämnade honom till missionär, skickade 1775 sin elfvaårige son till den klosterlika herrnhutska uppfostringsanstalten i Niesky (Sachsen). Der vistades han till slutet af 1782 under ett ifrigt studium af de klassiska språken och flyttades derifrån till evangeliska brödraförsamlingens seminarium i Barby, hvarest han tillbragte nära tre år, sysselsatt med teologiska och andra studier. Under hela den tid han tillbragte på dessa anstalter var han underkastad ett tvång, som var nära att störta honom i förtviflan. "Mer än tio år bortträlades under förhållanden, som egentligen voro beräknade att genom ett missförstådt religionsnit qväfva det andliga lifvets både frihet och glädje." 1786 gjorde han ett besök hos sin fader, som icke ville lyssna till hans böner att få välja en annan bana och som derför nödgade honom att i Juli 1787 återvända till Barby. Der kom han emellertid nu till full klarhet med sig sjelf, bröt fullständigt med fadern och begaf sig till Halle för att studera filosofi samt stats- och språkvetenskap. 1789 besökte han universiteten i Wittenberg, Jena, Leipzig, Weimar och Berlin. I sistnämnde stad, der vid denna tid en nyvaknande entusiasm för literaturen börjat gripa alla samhällsklasser, infördes han i de förnämste literäre kretsarna och spelade sjelf en framstående rol. På hösten 1790 reste han tillbaka till fäderneslandet och blef 1791, efter att hafva i Upsala aflagt kansliexamen, utnämnd till andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefvexlingen. Ehuru hans ställning hemma var ganska tillfredsställande, längtade han att återse vännerna i Berlin och fick denna önskan uppfylld, då han i Maj 1792 utnämndes till legationssekreterare i nämnde stad, under envoyén v. Carisien, efter hvars död (1794) han förestod legationen till 1796. Under dessa år studerade han flitigt tillsammans med Gentz, bröderna Humboldt m. fl. och gjorde bekantskap med den unga, älskvärda och snillrika Rahel Levin, som då utgjorde medelpunkten för Berlins hela förnäma och literära verld. Med henne förenades han genom en förtrolig och oupplöslig vänskap och underhöll länge med henne en flitig brefvexling. Genom de filosofiska studier han 1796 idkade i sällskap med Fr. Schleiermacher (som varit hans skolkamrat i Niesky och Barby och med hvilken han redan då blef förbunden genom en innerlig vänskap) lyckades han snart arbeta sig ifrån det religionsgrubbel, i hvilket han redan som barn blef försänkt. 1797 utnämndes han till legationssekreterare i Paris, under Staël v. Holstein, och efter dennes återkallande öfvertog han ensam vården om legationens angelägenheter. Hans diplomatiska ställning i Paris var emellertid osäker och obehaglig, hvadan hemkallandet, 1800, var kärkommet. 1801 sändes han åter till Berlin, som var den plats, der han trifdes bäst. Om hans kärlek till Tyskland och dess folk vittnar bl. a. ett bref till L. Tieck (1835), i hvilket han kallar Tyskland sin andes och sitt hjertas rätta fädernesland. (Se art. Beskow, sp. 390). I Berlin blef han efter v. Engeströms återkallande, 1803, chargé d'affaires. Under denna tid inträffade de förvecklingar mellan Sverige och Preussen, hvilka icke bilades förr än genom båda makternas deltagande i kriget mot Frankrike. B. lemnade Berlin för alltid 1806 och utnämndes aret derpå till envoyé vid det preussiska hofvet, som nyss förut hade flyktat till Memel. I det olyckliga preussiska konungahuset betraktades han nästan som medlem af familjen och var under denna tid ett slags lärare för de kungliga barnen. I Maj 1808 återkom han från Königsberg till Stockholm, upphöjdes i adligt stånd och afgick i Sept. som minister till London, hvarifrån han återvände 1810. S. å. blef han kammarherre, förordnades sedermera upprepade gånger att under Wetterstedts frånvaro förestå hofkanslersämbetet och var 1813--40 ledamot i Rikets allmänna ärendens beredning. 1814 invaldes han i Vitterhets historie och antiqvitets akademien, blef 1828 en af de aderton i Svenska akademien, 1835 friherre, 1836 ledamot af Vetenskapsakademien och 1839 filosofie hedersdoktor i Upsala. Han dog ogift i Stockholm på juldagsmorgonen 1847.
Det var under vistelsen i Halle, som B. första gången offentligen uppträdde som skald. Redan då väckte han samtidens uppmärksamhet genom sitt noggranna iakttagande af metrikens lagar. Framdeles blef han ock en mästare i verskonsten, särskildt i behandlingen af hexametern. Hans bekantskap med och kärlek till den äkta antiken väckte hos honom afsmak för den franska skolans pseudo-klassicism, på samma gång de höllo honom fri från inflytande af romantiken, med hvars förnämste målsmän han för öfrigt under sin vistelse i Berlin stod i nära beröring. 1789 utgaf han, under pseudonymen Selmar, ett band Gedichte, hvilka, till följd af språkets och versbyggnadens förtjenstfulla behandling, ådrogo sig bl. a. Klopstocks uppmärksamhet. 1799 lät han i Paris trycka Elegien, abdruck für freunde, och 1804 utkom, med dedikation till Göthe, Gedichte von Carl Gustav v. Brinckmann. Erstes bändchen. Af hans Filosofische ansichten utkom förste delen 1806. (Anteckningar till detta arbetes andre del finnas i det s. k. Brinkmanska arkivet.) Såsom diktare på sitt modersmål uppträdde han egentligen först 1821, då han vann Sv. akademiens stora pris för skaldestycket Snillets verld. Detta poem finnes i något omarbetadt skick intaget i hans Vitterhetsförsök (1842), hvilkas egentliga kärnpunkt utgöres af hans berömda Tankebilder (4 böcker). -- B. var en mångsidigt bildad man; i synnerhet hade han ovanliga språkkunskaper. Sin utomordentligt rikhaltiga och dyrbara boksamling (omkr. 20,000 band) skänkte han till Upsala universitet. Hans stora handskriftsamling, det s. k. Brinkmanska arkivet, kom genom testamente till grefve Trolle-Wachtmeister på Trolle-Ljungby, der hon ännu förvaras. Denna samling innehåller bl. a. en otrolig mängd bref från och till ut- och inländska statsmän, skalder och vetenskapsmän samt vittra fruntimmer och väninnor. Till Tegnér, som bland de svenske skalderna var den, till hvilken B. kände sig mest dragen och till hvilken han också stod i den
vänskapligaste förbindelse, finnas 221 bref, till en grefvinna af Ugglas 124, till Rahel Levin 97 och slutligen till "Stella" (friherrinnan M. v. Schwerin) ej mindre än 3,349. Af G. Andersson utgafs en del af samlingen under titeln "Handlingar ur v. Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby" (I. 1859, II. 1865).
Utförligare minnesteckningar: af B. v. Beskow i Vet.-akad:s handl. (1847), af J. Börjesson i Sv. akad:s h. XXXIII, och af H. G. Wachtmeister: Bidrag till C. G. von Brinkmans biografi och karakteristik (1871). R-n.