Bronsgjutning, en teknisk konst, känd redan i den förhistoriska tiden, består i danandet af
föremål af smält brons. Den förnämsta branchen i denna teknik är staty- eller konstgjutningen, som sker efter konstnärligt utförda modeller och har till uppgift att troget återgifva originalen. Bildstoder äro alltid ihåliga och gjutas vanligen i flere stycken. Fordom skedde gjutningen på följande sätt. Till en början förfärdigades en af gips, tegelmjöl och fet lera bestående kärna, hvilken i förminskad skala någorlunda återgaf det blifvande konstverket. Denna kärna öfverdrogs med ett vaxlager af samma tjocklek som bronsgodset skulle erhålla, och sedan utarbetade konstnären modellen fullständigt i vaxbetäckningen. Derefter öfverdrogs vaxet ytterst försigtigt med ett starkt lager af fin slammad lera, hvilket sedan öfverdrogs med ett lager af gröfre lera. Dessa båda lager bildade den s. k. manteln. Sedan denna blifvit förstärkt med jernstänger och jernband, upphettades gjutformen, så att leran torkade, på samma gång som vaxet smälte och bortrann genom öppningar i manteln. Genom vaxets bortskaffande bildades emellan manteln och kärnan ett tomrum, som bronsen skulle fylla. Kärnan stod sålunda alldeles fri, med undantag af några jernstänger, som från henne sköto ut genom manteln. Sedan den ingjutne bronsen hunnit svalna, sönderslogs formen; jernstängerna afsågades, och figuren ciselerades. Detta gjutningssätt, hvilket sannolikt begagnades redan af grekerna, var emellertid förknippadt med flere olägenheter. Nu användes derför ett annat sätt för formningen, hvilken sker i motsatt riktning mot förut. Metoden dervid är följande. Af originalmodellen, som utföres i gips och i hel storlek på en jernställning, tages en tjock ihålig gipsafgjutning, i så många stycken som bildens storlek kräfver. Dessa stycken beläggas invändigt med modellvax af samma tjocklek, som metallen kommer att få, hvarefter styckena sammanfogas öfver kärnans af jernstänger sammanhållne stomme. Under sammanfogningen, hvilken sker nedifrån och uppåt, fylles håligheten mellan vaxet och kärnstommen med ett af gipspulver, sand, tegelmjöl och vatten hoprördt bruk, hvilket snart hårdnar. Detta bildar sedan kärnans hufvudmassa. När den yttre gipsformen blifvit aftagen, förses vaxbilden på alla framspringande punkter med två system af vaxkanaler, hvilka samla sig i tjockare grenar uppåt. Det ena af dessa system är afsedt att insläppa den smälte metallen, det andra att utsläppa luften. Den sålunda utrustade vaxmodellen förses -- på förut beskrifvet sätt -- med en mantel af eldfast formmassa (ytterligare stärkt med ett murverk af rå tegelsten), hvarefter det hela, sedan vaxet blifvit smält och bortrunnit genom särskilda kanaler, nedhissas i den framför gjutugnen befintliga gjutgrafven. Sedan gjutformen blifvit från ugnen fylld med den smälte metallen och denne hunnit svalna, sönderslås manteln, och konstverket upphissas för att ciseleras och afputsas. -- En tredje metod består deruti, att originalmodellen afformas i ett eldfast ämne, hvarigenom en mantel erhålles. Sedan denne, till förhindrande af fastklibbning, invändigt öfverdragits med olja eller lykopodium, göres i densamma af eldfast ämne en afgjutning, som kommer att bilda kärnan. Men denna utfyller helt och hållet mantelns hålrum, eftersom intet vaxlager finnes. För att skaffa rum för bronsen aflägsnas derför manteln, hvarför man från den fristående kärnans massa bortskrapar ett lager, som i tjocklek motsvarar det blifvande gjutgodset. Derefter hopfogas åter manteln.