Brottmålsprocess (Kriminalprocess), jur., det rättsliga förfarande, som har till ändamål att göra statens straffrätt gällande. I äldre tider ansågs straffet -- åtminstone i hufvudsak -- såsom en upprättelse åt den enskilde målseganden, och till följd deraf skilde sig icke förfarandet i brottmål väsentligen från tvistemålsprocessen. Enligt nutidens rättsuppfattning är deremot straffet en handling i det allmännas intresse, och denna nyare uppfattning fordrar ovilkorligen för sådana fall, der straff är i fråga, ett helt annat processuelt förfarande än det, som eger rum i tvistemål. Processens början och vidare utveckling kunna icke här såsom i tvistemålen göras beroende af de enskilde parterna. I det allmännas intresse måste nödvändigt träffas sådana anordningar, att, oberoende af de enskildes önskningar, å ena sidan hvarje förskyldt straff blifver utkräfdt, och detta till sitt fulla mått, men å andra sidan icke häller någon annan än den, som är skyldig, får lida straff, eller någon blir straffad strängare, än han verkligen förtjenat. Med anledning deraf betecknar man såsom brottmålsprocessens hufvudprincip, att den åsyftar materiel sanning, under det att tvistemålsprocessen enligt sin natur måste nöja sig med en blott formel sanning, d. v. s. med sanningen, för så vidt de enskilde parterna velat göra den gällande (jfr Tvistemålsprocess). I öfrigt skiljer man från olika synpunkter emellan olika principer, hvarpå en brottmålsprocess kan vara grundad. Vigtigast är skilnaden emellan den ackusatoriska eller anklagelseprincipen och den inqvisitoriska eller undersökningsprincipen. Enligt den förra
principen utvecklar sig processen genom en af domaren ledd förhandling emellan den, som utför anklagelsen, och den, som utför försvaret; enligt den senare förenar domaren med processledningen den verksamhet, som tillhör anklagelsen och försvaret. Den ackusatoriska principen visar sig hufvudsakligen verksam deri, att processens inledande förutsätter, att en åklagare uppträder med anklagelse emot en bestämd person ("der ingen åklagare är, der är ock ingen domare"); vidare deri, att det är åklagarens och den tilltalades (eller hans försvarares) sak att samla och framlägga allt, som skall tjena till upplysning i målet, och slutligen deri, att domaren blott har att pröfva huruvida den tilltalade är öfverbevisad om att hafva begått den handling, som från åklagaresidan lägges honom till last, samt att, om så är fallet, tillämpa strafflagen å denna handling. Sträfvandet efter materiel sanning finner i den ackusatoriska processen sitt uttryck deri, att anklagelsen och försvaret öfvertagas eller åtminstone understödjas af offentliga åklagare och försvarare. Enligt den inqyisitoriska principen eger domaren att, så snart en brottslig tilldragelse på ett eller annat sätt kommit till hans kännedom, skrida till undersökning angående densamma; han eger vidare att under processen vidtaga alla nödiga åtgärder för sanningens utletande, och slutligen bedömer han sjelfständigt -- utan att vara bunden af några framställda yrkanden -- all den brottslighet, som genom undersökningen kommit i dagen. Af dessa båda principer tillerkännes numera tämligen allmänt den ackusatoriska företrädet. Den inqvisitoriska principen ställer allt för höga fordringar på domaren. Man kan icke rimligen af denne begära, att han skall kunna fullgöra allt hvad anklagelsen och försvaret fordra, lika väl som om detta öfverlemnas åt sjelfständiga målsmän för hvardera sidan. Dessutom har erfarenheten visat, att det är ytterst svårt för domaren att bevara en sträng opartiskhet under den verksamhet, som inqvisitionsprincipen inrymmer åt honom. Särskildt ligger det i sakens natur, att domaren lätt kommer att sätta såsom sin egentliga uppgift att öfvertyga den tilltalade om brottslighet och att till följd deraf sådana omständigheter, som tala till dennes förmån, icke få samma noggranna utredning, som de, hvilka tala emot honom.
Den svenska brottmålsprocessen är öfvervägande inqvisitorisk och kan icke vara annat, då den svenska rätten icke känner offentliga försvarare (jfr Advokat) och de offentlige åklagarna i allmänhet långt ifrån äro vuxna den rol, som tillkommer åklagaren i en ackusatorisk process. Emellertid saknar den svenska brottmålsprocessen icke sina ackusatoriska element. Enligt regeln inledes processen genom åtal från allmänne åklagarens eller målsegandens sida. Väl eger domaren, "då någon gifves skuld för grof missgerning eller allmänt rykte kommer upp om groft brott", att å ämbetets vägnar skrida till undersökning; men det förekommer dock ytterst sällan, att domaren från en dylik undersökning öfvergår till ordentlig ransakning och dom, utan att åklagaren uppträdt med ansvarsyrkande emot en bestämd person. I öfrigt är processen fullt inqvisitorisk. Domaren är ansvarig för målets tillbörliga utredning. Han förhör den tilltalade, förordnar om vittnens inkallande och förebringande af annan bevisning, och då ransakningen är fullbordad, bedömer han brottet sjelfständigt, med fäst afseende på alla omständigheter, som under ransakningen kommit i dagen, vare sig de af parterna blifvit åberopadeo eller icke. J. H-r.