Browne [bra'un], John Ross, amerikansk resande och humorist, f. 1817 på Irland, d. 1875 i Oakland i Kalifornien, kom som barn till Amerika och började vid 18 års ålder sitt äfventyrarelif med en resa utför Ohio och Mississippi, tog hyra på en hvalfångare, men lemnade denne i Sansibar, der han qvarstannade någon tid. Derefter reste han igenom större delen af Förenta staterna och besökte Europa, Orienten och Afrika, samlande stoff till intressanta skildringar och skisser. En af hans första skrifter var Etchings of a whaling cruise, with notes of a residence on the island of Zanzibar (1846). På uppdrag af amerikanska regeringen undersökte han de nya grufdistrikten utmed Pacifikbanan och behandlade den humoristiska sidan af sina färder i Crusoe's island with sketches of adventure in California and Washoe (1864) och Adventures in the Apache country (1869). Äfven Europa besökte han, 1851 och 1861. Hans skildringar af den sista resan, An american family in Germany (1866) och The land of Thor (1867), äro med sin öfverdrifna humor opålitliga och inkorrekta. 1868 utnämndes B. till amerikanskt sändebud i Kina, men hemkallades redan 1870.
*1. Browning, E., föddes d. 6 Mars 1809 å Burn Hall (Durham), döptes till Elisabeth Barrett (hennes fader hette då Moulton, men antog sedan namnet Barrett) och gifte sig 1846. Hennes Poetical works utgåfvos 1890 samlade i 6 bd, hennes Lettres to E. Hengist Horne 1876 i 2 bd.
*2. Browning, Robert, bosatte sig efter sin hustrus död åter i England. Han afled d. 12 Dec. 1889 i Venezia och hedrades med ett hvilorum i »poets' corner» i Westminster abbey. En samlad upplaga af hans verk utgafs i 16 bd 1888–89. — B. är Englands störste psykologiske skald i 19:de årh. Ända till slutet af 1860-talet förbisedd, misskänd och hånad, har han från denna tid i den angelsachsiska verlden varit föremål för en uppriktig och aktiv beundran, sådan som väl ännu aldrig kommit en skald till del under hans lifstid. Snart sagdt hvarje universitet och hvarje stad med literärt intresse i alla engelsk-talande land har numera sin Brouming-society l. Browning-club för tolkning och spridning af skaldens arbeten. — I motsats till Tennysons riktning åt det idylliska och allmänmenskliga är B:s konst till sitt väsende dramatisk och realistisk; det individuella är allt för honom. Han når högst i sina karaktersporträtt, af hvilka han åstadkommit ett förvånande rikt och omvexlande galleri, och den dramatiska monologen är den form, som han hälst använder. Med slående sanning och i blixtlikt belysande drag uttrycker han ett själstillstånd hos en viss karakter i ett gifvet ögonblick, och afgörande andliga kriser utöfva stark dragning på honom. I olikhet med de egentlige dramatikerna vill B. ej teckna menniskorna främst genom deras handlingar, utan uppdagar der bakom det fina nätet af bevekelsegrunder och känslor, som delvis falla inom det omedvetnas område och aldrig komma fullt fram i handling; han visar huru själen segrar eller lider nederlag i lifvets konflikter, alltefter som den blifver trogen eller ej mot sig sjelf, mot sin natur och sina anlag. Att följa passionerna i deras grader och plötsliga moment, blandningen af godt och ondt hos menniskorna, att låta frågorna om lif och död eller ett tidehvarfs ledande tankar afspegla sig karakteristiskt hos den enskilde, det är B:s lust. Men han för ej den psykologiska dissekerknifven med kallt och känslolöst sinne; han är i själ och hjerta en stark optimist, och hans ton är alltid frisk och manlig, liksom han ock in i ålderdomen bibehöll all sin lifsglädje. Det är vidsträckta områden B. beherskar med sin diktarekraft, i hvilken fantasi och tankeskärpa så egendomligt sammansmält; från det groteska och sarkastiska till det skälmskt lekande, från antikens jämnvigtsfulla skönhet fram igenom medeltiden och renaissancen till vår egen tid. Det typiska i flydda tiders själslif frammanar han med underbar säkerhet, och ingen skald torde bättre begripit t. ex. renaissancen än han. Äfven stämningsgifvande landskapsbilder mäktar han att i få drag framtrolla. I sin ungdom sjelf musiker och målare, förstod han att afslöja konstnärssjälens hemliga strider. Bäst skildrade han det ovanliga, det egendomliga, och hans diktning gör derför ofta intrycket af bisarreri, hvartill den högeligen sammanträngda och bildrika stilen bidrager; öfverflödiga ord skyr han, och det fordras en viss intellektuel ansträngning för att tränga in till den saftiga kärnan i hans dikter, hvarför han aldrig torde blifva populär i vanlig mening. När han ville, utvecklade han stor form virtuositet; han skref bl. a. framstående kärlekslyrik och öfverlägsna krigsballader. B:s i art. nämnda största diktverk, The ring and the book (4 bd), är en brottmålshistoria, hvars detaljer af flere olika personer framställas med karakteristiskt afvikande uppfattning. Bland hans öfriga arbeten må framhållas Christmaseve and easterday (1850, en poetiskt djerf religionsfilosofisk dikt), Men and women (2 bd, 1855, karaktersbilder på vers), Prince Hohenstiel-Schwangau, saviour of society (1871, en ironisk belysning af Napoleon III:s bana), Dramatic idyls (2 bd, 1879–80) och Asolando: Fancies and facts (1889). B:s äktenskap med skaldinnan Elizabeth Barrett var det allra lyckligaste. I likhet med flere utmärkta engelska diktare hyste bägge en varm kärlek till Italien, der de så länge voro bosatta. Jfr mrs. Sutherland-Orr: »Life and letters of R. B.» (1891) och Jon Stefansson: »R. B. Et literaturbillede fra det moderne England» (Köpenh. 1891).