Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Brunkeberg

Ämne: Gruvbrytning och bergarbete · Berg, bergskedjor och bergsbrytning

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 1202 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Brunkeberg var fordom en sandås på samme plats, der numera en stor del af stadsdelen Norrmalm i Stockholm är belägen. Åsen sträckte sig mellan vikar och träsk från Norrström i nordlig riktning. Den östra sidan var tämligen brant, den vestra hade mindre stupning. På B., som dominerade Stockholm norrifrån, uppfördes tidigt några försvarsverk och vakttorn; men det dröjde ganska länge, innan åsen bebyggdes. I midten af 1700-talet återstod dock en ytterst ringa del obebyggd, och i våra dagar är han helt och hållet gömd under stora byggnader. Den ursprungliga höjden har betydligt minskats genom sandhemtning och planering. Brunkebergstorg och några närliggande qvartér påminna om platsens forna beskaffenhet samt om bergets läge och namn. I äldsta tider kallades B. helt enkelt Sandberget eller Brantberget. Sitt nya namn fick det efter Johan Brunkow, som, jämte tre andra framstående män af Birger Magnussons parti (1319) afrättades på detsamma. Sedan den tiden hafva flere statsförbrytare eller offer för partihat der fallit för bödelns hand, bl. a. Peder Sunnanväder, Måns Bryntesson, Göran Persson och Messenierna. Från B. har Stockholm flere gånger angripits. Mycket berömdt i vår historia är slaget på Brunkeberg d. 10 Okt. 1471. Kristian I af Danmark hade med en armé af 5,000 man lagt sig utanför Stockholm för att med vapenmakt tilltvinga sig tronen i Sverige. Men mot honom samlade riksföreståndaren Sten Sture d. ä. en ansenlig bondehär och anryckte från norr. Danskarnas hufvudmassa hade förskansat sig på berget, och en mindre afdelning hade fattat posto vester derom, i närheten af Klara kloster. En träbro öfver en af Näckströmmen gcnomfluten sumptrakt öster om åsen underhöll deras förbindelse med Käpplinge- (nuv. Blasii-) holmen, der deras flotta låg för ankar. Riksföreståndaren delade sin här i en mindre styrka (dalkarlar), som under Nils Sture gjorde en kringgående rörelse för att ifrån B:s östra sluttning anfalla danskarna, samt en större, med hvilken han sjelf stormade uppför den vestra sluttningen. Detta angrepp understöddes af ett utfall från staden mot B:s södra sida, der fiendens förskansningar stuckos i brand. Sten Stures första stormning afslogs, en andra likaså. Han vände sig då mot kåren vid klostret. För att undsätta denna kår strömmade danskarna ned från höjden, men de nödgades efter en mördande strid draga sig tillbaka uppför berget, och derefter stormade svenskarna detta för tredje gången, nu äfven från öster, sedan dalkarlarna fullbordat sin flankrörelse. Danskarna öfverväldigades och skyndade sig till sina skepp; men en massa af dem drunknade i Näckströmmen, emedan bron, som till en del förstörts af Stockholms borgare, brast under de flyende. De förlorade omkr. 2,000 man i döda, sårade och fångna. Slaget vid B., då Sveriges sjelfständighet räddades för en längre tid, är ett af våra mest ärofulla och betydelserika minnen och firades senast 1871 med stora högtidligheter.