Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Brunn

Ämne: Källor och brunnsorter · Badorter och brunnsorter

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 1203–1204 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Brunn, i marken gräfd eller borrad fördjupning, i hvilken vatten uppsamlas och der omsättningen i vattnet hufvudsakligen främjas genom förbrukning (jfr Källa). -- Brunnar böra

beklädas med sten, ej gerna med trä. När den mark, i hvilken en brunn skall gräfvas, är lös, så att "hålet ej vill stå", kan man vid murningen gå till väga på följande sätt. Sedan en graf af ett par fots djup blifvit gräfd, nedlägges i denna en träkrans (hälst af ekvirke), med en inre diameter af den blifvande brunnens vidd. På denne krans muras sedan med tegel, samtidigt med att gräfningen fortgår under densamma. Tegelstenscylindern sjunker dervid småningom, och murningen fortgår, tills man nått fastare jordlag.

När en brunn skall gräfvas, bör man välja läget så, att ej orent dagvatten, gödselvatten eller annan orenlighet kan inkomma deruti. Brunnens kant bör ligga högre än marken; kring densamma bör gräfvas en grop, som fylles med lera, hvilken omsorgsfullt tillstampas, hvarpå lerfyllningen fortsättes upp till brunskanten, så att en kulle bildas -- allt i ändamål att afstänga uppifrån kommande orent vatten. Brunnar böra täckas och förses med lämpliga pumpinrättningar (af hvilka numera många finnas, som på en gång äro lätta, beqväma och billiga) samt vara så djupa, att vattenståndet är åtminstone 1,5--2 m. (5--6 f.). När man ej har användning för vattnet, bör omsättningen i detsamma främjas genom pumpning, emedan det annars lätt kan skämmas. Det är ofta svårt att bestämma hvilka platser, som äro lämpliga för brunnars anläggande. Om marken, der en brunn skall anläggas, är lerig, bör man först med jordsond undersöka lerans djup och utröna huruvida något gruslager finnes derunder. Om så är, låter man gräfningen eller borrningen fortgå ända dit. Om platsen ligger högre än omgifvande vattendrag och sjöar eller man träffat något grus- eller sandlager, som möjligen kan stå i kommunikation med dem, fortsättes gräfningen, till dess man kommit under dessas nivå. Det finnes dock personer, som genom vana lärt sig att på grund af växtlighetens utseende, uppstigande dunster m. m. välja för brunnar lämpliga platser, men oftast är hvarje brunsgräfning mer eller mindre ett försök. Användandet af s. k. slagrutor beror endast på vidskepelse. (Jfr Artesisk brunn, Källa och Vatten). Th. N-m.