Brushane, Machetes pugnax, zool., en art af ett eget slägte inom familjen Totanidae (snäppor),
med fötter som en mellansnäppa (Totanus), men i afseende på näbbet liknande en småsnäppeart (Tringa), hvars näbb dock är lägre (mindre hoptryckt) vid roten. Från våren till slutet af sommaren träffas denne fogel ganska allmänt i hela vårt land, der han uppehåller sig i kärr och på fuktiga ängar. Sitt namn har han fått med anledning af hannarnas strider -- eller kanske snarare lekar -- under fortplantningstiden. Hannarna få då en krans af långa, styfva, i spetsen bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken; ansigtets sidor öfverdragas af vårtor -- ett tecken till vaknande könsdrift, men på samma gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb. Den mjuka byggnaden i dessa är dock ej egnad att göra mycken skada. Brushanarnas stridsplatser äro ständigt desamma: små fuktiga kullar med kortvuxen gräsmatta, der det nedtrampade gräset och lösryckta fjädrar vittna om kampen. Hela denna strid synes snarast vara jämförlig med morkullans sträckning, som väl också står i samband med fortplantnings-driften, men som till god del är en ren yttring af den högre liflighet, som vid denna tid anfäktar dessa foglar. Om honorna kifvas de knappast, ty om dem vårda de sig icke länge eller mycket, och två eller flere hannar kunna i frid följa en hona på den plats, der hon reder sitt bo. Först vid återkomsten till stridsplatsen börjar hannarnas tummel å nyo och fortgår, till dess trötthet eller en förbiflygande hona eller matlusten skiljer dem åt. I frid med hvarandra söka de sin föda, som utgöres af små insekter och maskar, någon gång äfven af sädesfrön. Egendomlig är också den brokiga olikhet, som utmärker hannarnas drägt vid denna tid. Mest vexlar halskragen i sin glänsande färg, från blåsvart till röd eller gul eller livit, ren eller fläckig eller bandad af vågiga tvärstreck. I de flesta fall vexlar ryggens färg (blir mörkare eller ljusare) i öfverensstämmelse med halskragens. Beständigare äro färgerna på bröstet och buken: det förra är svart med hvita fläckar, den senare liksom undergumpen renare hvit. I slutet af Juni, då honorna lagt sina ägg, upphör hannarnas stridslust, och deras högtidsdrägt faller bort. Deras färgdrägt närmar sig då honornas, som på ryggsidan är spräcklig af svarta fjädrar, med rödbruna och ljusgråa kanter -- denna sistnämnda färg i största utsträckning på de mindre täckfjädrarna --, på buksidan deremot i det närmaste öfverensstämmer med hannarnas drägt, blott att det svarta på bröstet är glesare. För öfrigt skiljas honorna från hannarna derigenom att de äro mindre. Den fullvuxna honans kroppslängd varierar omkr. 250 millim. (8,4 tum), den fullvuxne hannens omkr. 300 millim. (1 f.). Den hoplagde vingens längd varierar på honan omkr. 160 millim. (5,3 tum), på hannen omkr. 180 millim. (6 tum). Ungarna likna närmast honan, men hafva en starkare rostfärg utbredd öfver hals och bröst. -- Brushanen har en stor geografisk utbredning. Öfver hela den gamla verlden stryker han omkring, ända ned till det sydligaste Afrika, der han visar sig vid regntidens början, men försvinner, innan hannens halskrage vuxit fram. Sina häckplatser har han här i norden, ända upp i de norra lappmarkerna, och hannen -- som bortflyttar sist, men återvänder först -- har redan vid sin ankomst till Skåne, i början af April, sin halskrage färdig. I Maj eller Juni -- senare i de norra än i de södra trakterna -- lägger honan sina 3--4 jämförelsevis stora, omkr. 40 millim. (1,34 tum) långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon tufva, ej långt från vatten. Ensam rufvar hon dem, och ensam
vårdar hon ungarna, som straxt efter kläckningen äro färdiga att följa henne ut för att söka föda, medan hannarna stryka omkring för sig sjelfva. Under hösten är brushanen en förträfflig stek, under lektidcn är han torr och seg. F. A. S.