*Bulgarien, sjelfständigt, men till Turkiet tributpligtigt furstendöme, fick sina i San-Stefanofördraget antydda gränser närmare bestämda i art. 2 af Berlin-fördraget d. 13 Juli 1878. Det egentliga B:s gräns går från mynningen af Timok längs högra Donaustranden t. o. m. Silistria, derifrån till kusten af Svarta hafvet s. om Mangalia, vidare längs Svarta hafvets kust till s. om Bjela, följer sedan en liten bäck, vid hvilken ligga byarna Hodsjaköi, Aivadsjük m. fl., skär Deli Kamtsjyk kort före dess mynning i hufvudfloden och följer sedan i vestlig riktning Balkans kam till toppen Kozitza. Derifrån går gränsen i sydvestlig riktning, v. om städerna Ichtiman och Banja, ö. om Zlatitza och Samokov, till Mussalá-berget, går derifrån mot v., skär Struma n. om Dsjumaja, omsluter Köstendil och löper slutligen i många inoch utgående vinklar mot n., tills den når den gamla serbiska gränsen. Sedan Sept. 1885 är med B. faktiskt, om också ej statsrättsligt, förenadt Öst-Rumilien (se d. o.) under namnet Syd-Bulgarien. Sammanlagda arealen utgör enl. Karakatsjevs beräkningar 99,276 qvkm. (enl. andra 96,660 qvkm.), deraf det egentliga B. omfattar 64,493 qvkm. Folkmängden i hela furstendömet befanns vid folkräkningen vid 1893 års början uppgå till 3,309,816 pers., af hvilka 992,386 i Öst-Rumilien. Den naturliga folkökningen är ovanligt stor; 1893 var antalet födelser 42,7 pr mille, antalet dödsfall 27,8. Af ofvannämnda folkmängd voro 2,504,33t (75,6 proc.) bulgarer, 569,728 (17,2 proc.) turkar, 60,018 greker, 51,754 zigenare, 27,531 judar, 3,620 tyskar, 1,379 ryssar och 91,450 af annan nationalitet. Turkarna utvandra småningom, men deremot inflytta bulgarer från Turkiet, Ungern, södra Ryssland och Rumanien. Med afseende på religionsbekännelsen tillhörde 2,605,905 den grek. ortodoxa kyrkan, som är statskyrka; 643,242 voro muhammedaner, 22,617 rom. katoliker, 6,643 gregorianska armenier, 2,384 protestanter. De största städerna voro Sofia, hufvudstaden, med 47,000 innev., och Filippopel, med 36,000. — Till 1878 funnos i B. endast privata skolor. Sedan 1879 har B. särskild undervisningsminister, och sedan denna tid är elementarundervisningen afgiftsfri och skolgången obligatorisk för alla barn af 6–12 års ålder. Lagen iakttages dock föga, ty af 537,724 skolpligtiga barn 1888–89 besökte endast 172,183 (32 proc.) skolan. Derför äro också omkr. 80 proc. af befolkningen okunniga i läsning och skrifning. Folkskolan underhålles af kommunen genom stiftelser, en del af kyrkans inkomster och genom skattebidrag; dessutom lemnar staten ett årligt bidrag. Utom egentliga folkskolor — särskilda för särskilda bekännelser — finnas omkr. 120 högre folkskolor, likaledes för skilda bekännare. Af mellanskolor egde B. 1891 2 gymnasier med både klassisk och realafdelning, 6 realgymnasier, 6 lägre realskolor, 2 teologiska skolor (klostret Ljaskovec vid Trnovo och Samokov) och en handelsskola och 5 högre flickskolor. För utbildning af lärare och lärarinnor vid folkskolorna finnas 4 seminarier, hvarjämte vid några mellanskolor finnes en pedagogisk kurs. I Rustsjuk och Filippopel finnas landtbruksskolor, i Sofia en högskola, inrättad 1888, med historisk-filologisk, juridisk och matematisk-naturvetenskaplig afdelning. I saknad af ett fullständigt universitet studera många unga bulgarer, mest jurister, medicinare och ingeniörer, i utlandet. I Sofia finnas äfven statstryckeri, geologisk anstalt, nationalbibliotek och ett bulgariskt literärt sällskap, hvars publikationer äro af stort värde för kännedomen af landet. — Flertalet af befolkningen tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan, som (sedan 1872) bildar en sjelfständig landskyrka (exarkatet Bulgarien), men alla konfessioner ega full religionsfrihet. I spetsen för bulgariska kyrkan, som omfattar äfven en del af Macedonien, står den i Konstantinopel boende exarken jämte en synod af metropoliter. B. är indeladt i 11 stift. Biskoparna aflönas af staten; exarken erhåller årligen öfver 200,000 leï såsom ersättning för upphäfda afgifter till kyrkan. Bland de många klostren är Riloklostret vid den macedonska gränsen det mest berömda. En icke ringa del af befolkningen håller dock ännu fast vid den gamla kyrkliga ordningen och står direkt under den grekiske patriarken i Konstantinopel. Armenierna hafva 1 biskop, katolikerna 2 (i Filippopel och Rustsjuk).
Materiel kultur. Jordbruket utgör hufvudnäring, och jordbruksalster ingå med 72 proc. i landets export, ladugårdarnas afkastning med omkr. 25 proc. Jorden är delad pä en mängd mindre egare, hvadan en jordegarearistokrati saknas. Egaren brukar merendels sjelf sin jord eller delar dess afkastning med hälftenbrukaren. Brukningssättet är ännu primitivt, dock har man börjat att gödsla jorden och använda maskiner. Vigtigaste sädesslaget är hvete; grönsaksodlingen är högst betydlig. Af industriväxter odlas hampa, lin, tobak och rosor (i synnerhet kring Kasanlyk, för beredning af rosenessence) samt vinstocken, som lofvar att blifva af stor ekonomisk vigt för landet. 1888 uppgafs antalet hästar till 147,000, nötkreatur och bufflar till 1,25 mill., får till 7 mill., getter till 1,3 mill., svin till 400,000 och åsnor till 62,000. Skogarna skötas i allmänhet illa; endast staten har börjat vårda sina skogsegendomar. Något jernmalm och brunkol brytas, och på några ställen vid kusten beredes salt. — Varuomsättningen med utlandet hade 1894 ett värde af omkr. 172 mill. leï, deraf importen 99,2 och exporten 72,8 mill. Större delen af den senare består af spanmål (55,8 mill.), återstoden af kreatur, hudar och skinn, ull och ost. Omsättningen är störst med Turkiet. Österrike-Ungern, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Jernvägarna hade 1895 en längd af 838 km., deraf 525 km. voro statsbanor. Banan Čaribrod–Sofia–Vakarel–Sarambei öppnades 1888 såsom sista länk i linien Wien–Konstantinopel. Telegraflinierna uppgifves 1892 hafva en längd af 4,756 km. De förnämsta hamnarna äro Varna och Burgas. Det vigtigaste penninginstitutet är Bulgariska nationalbanken (grundfond 8 mill. leï) i Sofia med filialer i Filippopel, Rustsjuk och Varna. 1889 infördes det metriska mått- och vigtsystemet, och B. slöt sig 1880 till den latinska myntkonventionen: 1 lev (= 1 franc) ä 100 stotinki. A. W–g.
Författning och förvaltning. B. är ett ärftligt, konstitutionelt furstendöme, som står i vasallförhållande till Turkiet. Författningen är daterad d. 16/28 April 1879 i Trnovo. Fursten (knjaz) bår i ämbetsurkunden predikatet kunglig höghet (Carsko Visocestvo) och residerar i Sofia. Han utöfvar den verkställande makten, men delar den lagstiftande med nationalförsamlingen, mot hvars beslut han har veto. Vid hotande fara kan ministerrådet på sitt eget ansvar uppdraga åt fursten att utfärda lagar, men dessa skola dock godkännas af representationen vid första nästföljande sammankomst. På samma sätt kan han äfven få rätt att på egen hand upptaga statslån af högst 1 mill. leï. Representationen är af två slag, den vanliga och den »stora» sobranjen. Den förra (narodno sobranie) består af 1 ombud för hvart 20,000-tal innev.; ombuden utses genom direkta val enligt allmän rösträtt. Valperioden är 5 år. För valbarhet fordras 30 års ålder och att kunna läsa och skrifva, men militärer i aktiv tjenst, munkar och tjenstemän i valkretsen äro ej valbara. Valrätt har den, som fyllt 21 år. Sobranjen sammanträder minst en gång om året, och sessionen varar d. 15 Okt.–15 Dec. Stora sobranjen (veliko narodno sobranie) består af dubbelt så många ombud som den vanliga räknar och samlas i vissa bestämda fall, såsom da författningen skall ändras, ny furste väljas eller ett regentskap utses, om en afliden furstes son är omyndig. Den får behandla endast de frågor, för hvilka den är sammankallad. Alla medborgare äro lika inför lagen; intet adelskap får utdelas. Ministrarna äro 8: krigs-, utrikes- och kultus-, inrikes-, finans-, justitie-, undervisningsministrarna, ministern för handel, åkerbruk och industri samt ministern för offentliga arbeten och kommunikationer. De kunna anklagas både af fursten och af sobranjen och dömas af en särskildt bildad riksrätt. För landtregeringen är B. deladt i 22 län (okrug), af hvilka 16 i B. och 6 i Öst-Rumilien, hvilkas styresmän (okružni upravitel) biträdas af ett råd (okružni sovet). Detta består af en president, 4 verkliga och 4 hedersledamöter, hvilka utses af valmännen inom länet och få fullmakt af fursten. Länen delas i distrikt (okolija), inalles 84, under hvar sin styresman. Rättskipningen handhafves af en kassationsdomstol (Sofia), 4 appellationsdomstolar (i Sofia, Rustsjuk, Trnovo och Filippopel) och en mängd länsdomstolar (okružni sud). I obetydligare tvister döma fredsdomare (mirovi sud). Lagarna äro till större delen turkiska. — Budgeten för finansåret 1895 upptog inkomsterna till 89,85 mill., utgifterna till 89,83 mill. leï. De direkta skatterna uppgingo till 35,47, tullar och acciser till 35 mill. 1886 upptog staten ett lån på 46 mill. leï för inköp af Varna–Rustsjuk-jernvägen, 1889 ett lån på 30 mill. och 1892 ett lån på 142 mill. (af hvilka endast 72 mill. hittills utbetalats). Enligt Berlinfördraget skulle den årliga tributen och B:s andel i Turkiets statsskuld fixeras af signatärmakterna, men detta har ännu ej skett. J. Fr. N.
Försvarsväsendet erhöll genast vid statens organisation en fast form, hvilken sedan öfverfördes på Öst-Rumilien. Hären rekryteras genom allmän värnpligt utan rätt till lega eller friköp för andra än muhammedaner. Tjenstetiden börjar vid 21 års ålder, och de tjenstskyldiga tillhöra i regeln liniearmén i 10 år (med 2 års tjenstgöring), landtvärnet i 7 och landstormen i 8 år. Fredsstyrkan uppgick 1894 till 1,624 officerare och 38,240 man, krigsstyrkan till omkr. 200,000 man. På fredsfot utgöres armén af 24 infanteriregementen på 2 bataljoner (hvilkas styrka fördubblas i krig), 4 kavalleriregementen, om 4 sqvadroner, jämte 1 gardessqvadron, 6 fältartilleriregementen, om 5 åkande batterier, 1 bergsartillerireg. med 5 batterier, 1 mobilt belägringsartillerireg. med 5 haubitsbatterier, 2 fästningsartilleribataljoner, 3 pionierbataljoner med 15 kompanier, 6 trängkompanier och 6 sanitetsafdelningar. På krigsfot uppgår hären till 6 infänteridivisioner och 1 kavalleridivision, med tillsamman 120 bataljoner, 33 sqvadroner, 42 batterier (252 kanoner) samt 6 reservdivisioner med 72 bataljoner, 12–18 sqvadroner, 42 batterier (168 kanoner) o. s. v. Infanteriet är beväpnadt med repetergevär (Mannlichers system), rytteriet med Berdankarbiner, och fältbatterierna föra Kruppska stålkanoner, hälften af 8,7 cm., hälften af 8 cm. kaliber. Hären består af goda element och är väl ordnad. Dess befälspersonal, som först erhöll sin utbildning i Ryssland, danas nu vid inhemska läroverk. C. O. N.
Flottan bestod 1894 af 1 jakt, 4 ångbåtar, 6 ångslupar och 2 torpedobåtar. — Vid Donau, landets nordgräns, ligga fästningarna Vidin, Rustsjuk och Silistria, vidv Svarta hafvet Varna och inne i landet Sjumla (Sumen).
Vapnet visar i rödt fält ett krönt gyllene lejon med grön tunga; skölden stödes af tvänne gyllene framåtseende lejon, hållande B:s banér. Flaggan är hvit-grön-röd i horisontala fält; krigsflaggan bär vapnet i venstra öfre hörnet. Furst Alexander stiftade två ordnar: Alexanderorden (1881) och Militärförtjenstorden (1879), och furst Ferdinand instiftade 1891 en civilförtjenstorden.
Historia. Genom fredsfördraget i Berlin d. 13 Juli 1878 fick B. en helt annan ställning än Ryssland tillämnat det i San. Stefano-freden. Dess område inskränktes till landet mellan Donau och Balkan, men det s. om Balkan, ö. om Rhodopebergen liggande Öst-Rumilien, som till största delen bebos af bulgarer, återgafs åt Turkiet, dock med den inskränkning att det skulle styras af en kristen guvernör såsom en avtonom provins. Furstendömet B. åter blef en halfsuverän stat. — I landet fanns sedan kriget en rysk kommissarie, furst Dondukov-Korsakov, hvilken till d. 23 Febr. 1879 sammankallade en konstituerande nationalförsamling i Trnovo, der en författning antogs, som var grundad på ett af Ryssland utarbetadt förslag. Derefter sammanträdde d. 29 April en nyvald stor nationalförsamling för att välja furste och utsåg enhälligt prins Alexander af Battenberg under namn af Alexander I (1879–86). Denne mottog uppdraget, erhöll af sultanen en investiturferman, aflade d. 9 Juli i Trnovo ed på författningen och öfvertog fyra dagar derefter i Sofia regeringen ur furst Dondukovs händer. Redan upplågade partistrider i landet. Ett liberalt parti försvarade den nyss antagna författningen, ett konservativt ville inskränka representationens rättigheter, och detta senare understöddes af furst Alexander, som derigenom förlorade en del af sin popularitet. Täta ministervexlingar egde rum, hvilka föranledde Alexander att i ett manifest af d. 9 Maj 1881 förklara, att han afginge från sin post och endast på vissa vilkor mottoge ett återval. Under de då börjande valstriderna upprätthölls hans myndighet helt och hållet af stormakterna, särskildt Ryssland, som sedan kriget hade landets hela härväsende i sin hand. Den stora nationalförsamlingen i Sistova antog d. 13 Juli furstens uppställda vilkor. Författningen suspenderades på sju år, och fursten fick obegränsad myndighet. Men det nya, af ryssar och moderata bulgarer bildade statsrådet bekämpades häftigt af de konservative och en del till Öst-Rumilien emigrerade liberale, hvilkas chef var Karavelov. Den ryske generalen Alex. von Kaulbars, som var krigsminister, spelade en hufvudrol i landet. Men slutligen försonades partierna, och genom ett furstligt manifest af d. 18 Sept. 1883 återställdes den suspenderade Trnovo-författningen. Då till följd häraf de ryske generalerna begärde sitt afsked, bildades en koalitionsministèr med den liberale Zankov (se denne) i spetsen. Från honom skilde sig snart de radikale under Karavelov, som efter de radikales seger vid valen 1884 blef ministerchef. Vid denna tid började en liflig pan-bulgarisk rörelse emot Öst-Rumiliens skilsmässa från B., och samtidigt blefvo ryssarna allt fientligare mot Alexander, som i politiska och militära frågor handlade mot deras önskningar. Till ryssarna slöto sig de liberale med Zankov i spetsen. Den panslavistiska jäsningen var i Öst-Rumilien ännu lifligare än i B. En politiker Zacharias Stojanov bildade en komplott, och natten till d. 18 Sept. 1885 utbröt en revolution i Filippopel: den turkiske generalguvernören Chrestovič fängslades, och en provisorisk regering under Stranski öfvertog styrelsen samt proklamerade landets förening med B. under furst Alexander. Denne mottog anbudet, mobiliserade furstendömets här och infann sig redan d. 23 Sept. i Filippopel. Stormakterna, utom England, förklarade sig ogilla denna kränkning af Berlin-freden, och ryske kejsaren boröfvade furst Alexander alla hans värdigheter i ryska armén samt återkallade alla ryska officerare från B. Porten förblef overksam, men i Grekland och Serbien blef upphetsningen stor, ty der önskade man också att vinna nya områden för jämnvigtens bibehållande på halfön. Serberna grepo till vapen och inföllo i B., men blefvo under ett fälttag, som varade endast 14 dagar (d. 13–d. 28 Nov. 1885) slagna af bulgarerna vid Slivnitza i B. och vid Pirot i Serbien, hvarefter Österrike medlade stillestånd. Freden slöts i Bukarest d. 2 Mars 1886. Derpå ordnades förhållandet till sultanen, som lofvade att för fem år i sender utnämna B:s furste till generalguvernör i Öst-Rumilien.
Trots den glans, som furst Alexander genom detta krig spridt öfver sitt land, funnos många, som voro missnöjda med honom och hans minister Karavelov. Många officerare kände sig förbigångna vid utnämningar och ordensförläningar; Zankovs parti, som nu var helt och hållet ryskt, kunde icke häller förlåta fursten hans beslutsamhet och hans framgångar. Dessa uppgjorde nu en plan att störta honom. Natten til f d. 21 Aug. 1886 omringade de sammansvurna det furstliga palatset i Sofia, togo fursten till fånga, tvungo honom att abdikera och förde honom till Reni i ryska Besarabien, hvarest ryska regeringen gaf honom frihet att öfver Lemberg återvända till Hessen. Emellertid blefvo de upproriska trupperna, som anfördes af major Grujev, snart förjagade ur Sofia af major Popov, och motrevolutionen växte för hvar dag i styrka, skickligt ledd af kammarpresidenten Stambulov (se denne) i Trnovo och af öfverstelöjtnanten Mutkurov i Filippopel. Alexander återvände till landet, men då det visade sig, att han aldrig kunde hoppas på en försoning med Ryssland, nedlade han d. 7 Sept. 1886 sin värdighet och lemnade för alltid B. Dessförinnan insatte han ett regentskap, bestående af Stambulov, Mutkurov och Karavelov. Denna regering råkade snart i de häftigaste strider med Rysslands sändebud, N. von Kaulbars, hvilka ledde till att all politisk förbindelse mellan de båda landen afbröts. En ny stor nationalförsamling valde d. 10 Nov. 1886 prins Valdemar af Danmark till furste, men han mottog ej valet af undseende för Ryssland. Regentskapet styrde under tiden med jernspira och undertryckte hvarje mot detsamma riktad agitation. Många bulgarer flydde till följd deraf till grannstaterna och knöto hemliga förbindelser med Ryssland. Slutligen utbröt d. 3 Mars 1887 en revolution i Rustsjuk, men den nedslogs genast, hvarefter dess ledare afrättades. Men äfven inom regeringen rådde oenighet. Karavelov utstöttes derur och ersattes af Givkov. Ett hastigt fursteval var nödvändigt för att återställa ordningen, och d. 7 Juli 1887 valde den stora nationalförsamlingen i Trnovo prins Ferdinand af Koburg till furste, han mottog valet och aflade d. 14 Aug. ed på författningen. Men då hvarken Ryssland eller någon annan stormakt ville erkänna honom, fick han icke häller Portens godkännande. Dock bibehöll han sig på sin plats tack vare Stambulovs hjelp. Denne qvarstod nämligen som premierminister, ehuru flere gånger utsatt för revolutions- och mordförsök. För ett af dessa, som ansågos vara underblåsta af Ryssland, föll finansministern Beltsjev offer (1891), och sedan det bulgariska sändebudet vid hofvet i Konstantinopel, Vulkovitj, fallit för lönmord (Febr. 1893), lät Stambulov i tidningen »Svoboda» offentliggöra flere aktstycken, hvilka stämplade Ryssland, och särskildt dess sändebud i Bukarest såsom själen i en mördareliga, hvilken var riktad mot landets furste och ledande statsmän. Ryssland förklarade dock de nämnda dokumenten för falska, och ställningen mellan de båda landen blef än mera spänd. Sedan furst Ferdinand 1893 förmält sig med Maria Lovisa af Parma, ändrades författningen d. 30 Maj 1893 i flere punkter; bl. a. bestämdes, att hvarken fursten sjelf eller hans förste efterträdare behöfde tillhöra den grekisk-ortodoxa läran. Stambulovs maktlystnad retade till sist emot honom äfven fursten, som dervid påverkades af hofvet, och till allmän förvåning blef han, »B:s Bismarck», störtad i Maj 1894, hvarefter Stoilov kallades till premierminister. Emot den fallne statsmannen iscensattes en lömsk förföljelse, och han vardt sårad vid ett öfverfall på öppen gata i Sofia d. 16 Juli 1895 samt dog två dagar derefter. Furst Ferdinand sökte nu ifrigt att vinna Rysslands erkännande, men härför fordrades, att hans äldste son, prins Boris, skulle intagas i den ortodoxa kyrkan. Då hans gemål och hennes föräldrar icke ville medgifva detta, så vida ej påfven gaf sitt samtycke, uppvaktade fursten denne (d. 27 Jan. 1896), men utan att erhålla hans tillåtelse. Icke dess mindre tillkännagaf Ferdinand straxt efter sin hemkomst från Rom, att prins Boris skulle öfvergå till den grekiska kyrkan. Ministern Stoilov kallades nu till Konstantinopel, och sultanen erkände d. 11 Febr. Ferdinand såsom furste af Bulgarien och regent i Öst-Rumilien. Den 14 Febr. smörjdes prins Boris högtidligen enligt ortodox ritus i närvaro af bl. a. en representant för Rysslands kejsare, hvilken mottagit inbjudningen att stå fadder. J. Fr. N.