Bulgarien. 1) Halfsuveränt, till Turkiet skattskyldigt furstendöme på Balkan-halfön. Det omfattar f. d. landskapet Bulgarien och större delen af Rumilien. Gränserna äro ännu ej fullt bestämda, utan endast antydda, genom fördraget i San Stefano d. 3 Mars 1878. Enligt detta fördrag skall gränsen i v. bildas ungefärligen af Timok, Morava, Käradag-berget, Svarta Drina, Ochrida-sjön och Grammos-berget; i s. af en linie, som går från Kastoria-sjön österut öfver Vardars, Strumas och Karasus mynningar till Kavala-viken vid Egeiska hafvet och derefter gör en slingring åt n. v. och n. ö., följande Tsjeltepe-åsen, Rhodope-berget och Arda-floden till staden Tsjirmen, hvarifrån den beskrifver en stor båge åt s. kring Adrianopel till Luleh Burgas och når Svarta hafvet vid Hakim Tabiassi; i ö. af Svarta hafvet; i n. af Donau till Rassova och en linie från denne stad till Mangalia vid Svarta hafvet. Enligt denna gränsbestämning skulle landet omfatta omkr. 166,500 qv.-kilom. (3,000 qv.-mil). B. har i de stora floderna Donau, Vardar, Karasu och Struma samt i jernvägslinierna Rustsjuk--Varna, Salonichi--Mitrovitza och Dedeagatsch--Filippopel beqväma samfärdsmedel och står genom sina hamnar vid Egeiska hafvet (Kavala) och Svarta hafvet (Burgas, Varna) i sådana sjöfartsförbindelser med utlandet, att det bör kunna draga till sig en betydande del af den europeisk-asiatiska handeln. Befolkningen på nyss nämnda område torde kunna uppskattas till omkr. 5 mill. och utgöres af en blandning af flere nationaliteter: bulgarer, osmaner, greker, valaker m. fl. Talrikast är den bulgariska nationaliteten, hvars antal kan beräknas till nära hälften af det hela. Styrelsen skall, enligt ofvan nämnda fördrag, ligga i de kristnes händer; "fursten skall väljas fritt af befolkningen (af en notablerförsamling) och valet bekräftas af Porten med de europeiska makternas samtycke". En inhemsk milis skall bildas, men tills förhållandena i landet blifvit fullt ordnade, skall en rysk ockupationshär (ej öfver. 50,000 man) qvarstanna i B., högst 2 år. Donaufästningarna skola raseras. -- 2) F. d. landskap i europeiska Turkiet, motsvarande förvaltningsområdet Tuna-ejaletet
(Donau-länet) och numera kärnlandet i furstendömet B. Det sträcker sig i n. längs Donau från Timoks inflöde, gränsar i v. till Serbien, i s. till Balkan-bergen och i ö. till Svarta hafvet. Ytinnehållet är 93,462 qv.-kilom. (1,684 qv.-mil).
Fysisk geografi. Landet är till en del bergigt, till en annan och större del slätt. Slätten -- en af ett väldigt lager af mylla skyld kalkstensplatå af flere hundra fots medelhöjd -- utbreder sig mellan Donau och Balkans förgreningar. Här och der sönderskäras hennes yta af vattendrag, som i djupa bäddar rinna från Balkan ned till Donau och bland hvilka de största äro Tsibritsa, Ogustul, Skitul, Iskra, Vid, Osma, Jantra och Lom. I Svarta hafvet utflyta endast Kamtsjyk och ett par andra obetydliga strömmar. Blott få och små sjöar finnas; de störste äro Balta, vid foten af Balkan, och Russein (i Dobrudsja). Klimatet är jämförelsevis hårdt och ombytligt; den om våren yppiga vegetationen nästan brännes bort af den starka sommarhettan; på senhösten (i Nov. och Dec.) göra ymniga regn lervägarna nästan ofarbara. Under den långvariga vintern ligger snön ofta fotsdjupt. Äfven temperaturskilnaden mellan dag och natt är betydlig. Slättens nordöstlige del, mellan Donau och Svarta hafvet, är det sumpiga eller steppartade Dobrudsja, i hvars södre del den 31 kilom. (4,2 mil) långa Trajani-vallen är belägen. (Enligt San-Stefano-freden skall Dobrudsja, n. om linien Rassova--Mangalia, afsöndras från B.) Bergstrakterna äro vilda och klyftrika, med djupa dalgångar, bl. a. den nära 60 kilom, (mer än 8 mil) långa Sofia-dalen, vesterut. Bulgariens sydligaste del är uppfylld af Balkanbergen, som gå i v. och ö. och sluta i Kap Emineh. Den högste delen af dem, Kodjabalkan, som är glest befolkad, har toppar om 2,000 m. (6,736 f.) höjd och är beklädd med väldig furuskog.
Befolkningen, näml. den manliga (ty den turkiska styrelsen tager ej qvinnorna med i sina folkmängdsuppgifter), utgjordes 1874 af 1,008,215 personer. Hela innevånare-antalet beräknas till 2,016,430, af hvilka 816,000 äro muhammedaner och de öfrige till störste delen bekännare af den grekisk-katolska läran. Hufvudmassan af befolkningen bildas af bulgarerna, hvilka bibehållit få spår af sitt finska ursprung (de munart (se Bulgariska språket och literaturen). De kristne bulgarerna utgöra ett eget kyrkosamfund (exarkatet Bulgarien) under egen patriark. Redan på 1860-talet började de jaga bort det främmande grekiska presterskapet, hvars snikenhet och godtycklighet retat dem, samt arbeta för skilsmässa frän patriarken i Konstantinopel; men först 1872 vann den bulgariska kyrkans sjelfständighet padisjans bekräftelse. Bland bulgarerna råder en viss välmåga, men deras bostäder äro merendels ytterst enkla till både byggnadsämne, stil och beqvämlighet. Näst bulgarerna äro osmanerna de mest betydande till antalet. I landet bo vidare tatarer (i Dobrudsja, utvandrare från Krim efter Krimkriget 1854--56, arbetsamma och välmående), tsjerkesser (flyktingar undan ryssarnas välde i Kaukasus, vilda och tjufaktiga, en verklig landsplåga) -- de två sistnämnda nationaliteterna blefvo genom kriget 1877--78 nästan förjagade --, albaneser, rumaner, zigenare, judar, armener, ryssar, greker och serber. Det bulgariska språket är förherskande mellan serbiska gränsen och Jantra, dock endast på landsbygden; ö. om nämnda flod talas öfvervägande turkiska.
Materiel kultur. Jordmånen är förträfflig. Ehuru endast 1/5 af den odlingsbara marken är brukad, är afkastningen mer än tillräcklig och lemnar tillfälle till utförsel: hvete sås mest, dernäst råg och majs; potates odlas endast af tatarerna i Dobrudsja. Persikor, aprikoser och andra sydfrukter trifvas synnerligen väl; vin skördas ymnigt, men beredes på ett primitivt sätt. Vid jordbruket nyttjas företrädesvis buffeln. Nötkreatur, svin och getter exporteras. Grufdriften är alldeles försummad, och den ymniga skogstillgången blir till ingen nytta. Handeln är vid Donau och hafskusten ganska liflig, men inuti landet obetydlig, mest till följd af dåliga kommunikationer. Till samfärdselns underlättande hafva dock på den senaste tiden anlagts stora chausséer och tvänne jernvägslinier, Tjernavoda--Kustendje och Rustsjuk--Varna. Industrien är inskränkt till förfärdigande af linne-, ylle- och hamptyg för landets eget behof. Städerna äro få; endast tvänne af dem räkna mer än 20,000 innev.
Historia. Fordom var B. en del af Mesien och motsvarade det s. k. Låg-Mesien (Moesia inferior), som i 1:sta årtiondet e. Kr. kom under Roms välde. De äldste kände innevånarna, meser, geter m. fl., voro af tracisk börd. På 300-talet fingo goterna bostäder i landet (mesogoter), och under 500-talet öfversvammades detta af slaver. Samtidigt öfverskredo enstaka hopar af bulgarer Donau och drogo plundrande fram mot Konstantinopel. Deras hufvudstyrka, som ännu befann sig norr om Donau, nödgades 568 underkasta sig avarerna; men en af deras höfdingar, Kubrat, skaffade dem friheten, och under befäl af dennes son Asparuch drog störste delen af dem öfver Donau, grundlade ett rike i Mesien, Gammalbulgariska riket (678--1018), hvilket från den tiden bar deras namn, och underkufvade de der förut boende slaviske stammarna. Bulgarerna sammansmälte snart med det besegrade folket och antogo dess språk och seder: redan på 800-talet var det finsk-bulgariska tungomålet ur bruk. Det bulgariska väldet utvidgades långt öfver det forna Mesiens gränser: i n. öfver en del af Ungern ända till Teis och söderut öfver en stor del af halfön. Bulgarerna hade tidt och ofta strider med de grekiske kejsarna, härjade deras land och tvingade dem stundom att erlägga tribut. Sedan bulgar-kanen Boris låtit döpa sig (861) och några år senare (866) ställt den bulgariska kyrkan under patriarken i Konstantinopel, tycktes ett fredligare förhållande skola inträda; men under Simeon (893--927) brast kriget löst fruktansvärdare än någonsin, och Konstantinopel fick tre gånger se denne furste
vid sina murar. Simeons regeringstid var det bulgariska rikets glansperiod, utmärkt genom landvinningar och uppblomstringen af en national-literatur. Men straxt efter hans död gingo eröfringarna förlorade, och B. vardt en tummelplats för greker, ryssar och andra folk, hvilka, stundom i kamp mot hvarandra, ville rycka landet till sig. Ryssarna, hvilka sedermera från Bulgarien fingo sin bokstafsskrift (cyrilliska alfabetet), sina missionärer och kärnan af sitt första presterskap, innehade landet några år (969--71), men nödgades vika för grekerna. I täta resningar sökte bulgarerna göra sig qvitt deras öfvervälde, men efter en rad af strider hade deras antal blifvit oerhördt minskadt, och de måste gifva sig åt kejsar Basilius II ("bulgardödaren"), hvilken 1018 gjorde B. till en provins i sitt rike. Under de valakiske höfdingarna Peter och Asan lyckades de slå sig till frihet och upprättade ett nytt rike, Nybulgariska riket (1186--1392), som dock ej vann det gamlas omfång. Konung Johan II Asan eröfrade 1227 visserligen Tracien och Macedonien; men dessa land gingo 1245 åter förlorade, hvarjämte B. utstod svåra lidanden, först genom mongolernas infall och herravälde (1285--96) och sedan genom folkförödande krig med Ungern, som tilltvingade sig öfverhöghet. Vid turkarnas framryckande nödgades konung Sisman 1365 erkänna sig som sultanens vasall. Hans försök att i förening med serber och andra folk undandraga sig beroendet af turkarna aflopp ytterst olyckligt: de förbundne blefvo 1389 slagna vid Kossovopolje (i Serbien), Sisman blef två år derefter tagen till fånga, och B. förvandlades 1392 till provins. Under det första skedet af den fruktansvärda kampen mellan Turkiet och det kristna Europa var B. ofta valplatsen för striderna och utsögs af både vän och fiende. Ehuru många bulgarer för vinnande af timliga fördelar antagit sina herrars religion och språk, hafva de fleste likväl, trots förtrycket, bevarat sitt nationella medvetande, hvilket i synnerhet i 19:de årh. låtit sig förnimma, näml. i en åter uppspirande literatur (se Bulgariska språket och literaturen), i upprättandet af en nationel kyrka och i sträfvan efter politisk sjelf ständighet. I sistnämnda syfte hafva bulgarerna, stundom uppeggade genom främlingars agitation och städse förvissade om sina stamförvandters moraliska, någon gång om deras materiella understöd, gjort flere upprorsförsök, hvilka den turkiska styrelsen dock undertryckt, alltid med kraft och ej sällan med grymhet (jfr Panslavism). Turkarnas framfärd i B. 1876 ("grymheterna i B.", då 15,000 menniskor mördades), med anledning af ett i Maj månad s. å. uppkommet uppror, gaf Ryssland förevändning att i April 1877 öfverfalla Turkiet med krig för att, såsom det sjelf förklarade, frigöra sina stamfränder och trosbröder från turkiskt öfvervälde. Rumanerna tvingades att ingå förbund med ryssarna, hvarjämte Montenegro från sitt håll anföll Turkiet. Detta kunde dock uppehålla striden nära ett år, ja utgången syntes ett ögonblick oviss, enär ryssarnas hela ställning var nära att blifva kringgången. Men efter det af Osman pascha så hjeltemodigt försvarade Plevnas fall (d. 10 Dec. 1877) följde turkarnas fullständiga nederlag. Serberna passade på tillfället och föllo dem i ryggen. Genom fredspreliminärerna i San Stefano (se ofvan) slutades kriget (eller åtminstone krigets första skede), och det europeiska Turkiet snart sagdt upplöstes. B., som jämte Armenien var krigets skådeplats, gjorde ofantligt stora förluster af folk och egendom. J. Th. W.