Panslavism (af Grek. pan, allt, och folknamnet slaver), sträfvan efter en sammanslutning emellan alla slaviska stammar i politiskt afseende eller i kultur (religion, språk o. s. v.). Anhängarna af detta sträfvande benämnas panslavister. Första upphofvet till ett sådant sträfvande är att söka i de historisk-filologiska studier, genom hvilka slavistiken grundlades i slutet af 1700- och början af 1800-talet. Den slaviska filologiens fader är tsjechen Josef Dobrowský (f. 1753, d. 1829). Såväl i Ryssland som i Böhmen sträckte sig det lärda intresset till samtliga slaviska stammar. Under 1830- och 40-talen upprättades vid de ryska universiteten lärostolar för slaviska språk, hvilkas innehafvare vanligen genom studieresor bland stamförvandterna utanför Ryssland förberedde sig till sitt kall. Så utbreddes bland de bildade klasserna kunskap om och deltagande för de icke-ryske slaverna. Bland de vetenskapsmän (hörande till olika slaviska stammar), som egnade sig åt den slaviska filologiens tjenst, verkade de fleste utan praktisk-panslavistiska syften, somliga t. o. m. fientligt stämda mot dylika. Men dels ur den kunskap om slavisk historia och slaviska traditioner, som förmedlades genom desse forskare, dels ur den nationella rörelse, som i början af 19:de årh. genomgick alla Europas folk och som på slavisk botten gaf upphof åt den slaviska renaissancen, framväxte den praktiska (literära eller politiska) panslavismen. Blodsband och gemensamma minnen å ena sidan, å andra sidan behofvet af skydd för nationaliteten mot de faror, som hotade från en öfvermäktig främmande odling i förbund med främmande herrar, födde tanken på en yttre sammanslutning mellan de slaviska folken; och då det egentligen var de mindre vest- och sydslaviska stammarna, som kände sig hotade i sin nationella tillvaro (genom tyskar, magyarer, greker och turkar), så måste de helt naturligt sätta sitt hopp till det i yttre afseende mäktiga ryska riket. Alltefter olika förhållanden måste naturligtvis den samslaviska idén te sig i något olika form.
I Ryssland står panslavismen historiskt i förbindelse med slavofilernas mystisk-spekulativa, på hegelianism och romantik byggda läror om slaverna såsom »det utvalda folket», kalladt att grundlägga en ny civilisation, sedan den utlefvade vesterländska odlingen gjort bankrutt. Naturligtvis måste de katolske slaverna återvinnas för den »rätta tron». För politisk agitation fanns visserligen under Nikolaus (1825--55) ingen plats. Men Pogodin utvecklade programmet i förtroliga meddelanden till grefve Uvarov. Sevyrev, bröderna Kirejevskij, Chomakov, Samarin, Hilferding, K. Aksakov o. a. bearbetade den allmänna meningen i tidningar och tidskrifter, Jazykov och Chomakpv jämväl i lyrisk form. Efter Krimkriget och Nikolaus' död fick rörelsen luft. Dess förnämsta språkrör blef tidskriften »Russkaja beseda». Småningom utbredde sig de panslavistiska idéerna äfven utanför slavofilernas trängre krets. I det polska upproret (1863) framträdde i en för den stora allmänheten fattlig form motsatsen mellan det latinska vesterlandet och det »heliga Ryssland»; den gamla fiendskapen skärptes genom Katkov -- representanten för »gammalryssarna» -- och hans förbittrade tidningsartiklar. 1867 års etnografiska utställning i Moskva, som på särskild inbjudning besöktes af syd- och vestslaver (särskildt hade många tsjecher infunnit sig), blef naturligtvis utförligt kommenterad i den ryska, slaviska och vesterländska pressen. Till de slaviska välgörenhetssällskapen och komitéerna i Moskva, Petersburg, Kiev och Odessa inflöto ansenliga summor, som gingo dels till Turkiet, dels till underhåll af unga bulgarer och serber af båda könen i ryska läroanstalter. Panslavistisk agitation från rysk sida bidrog att framkalla den bulgariska resningen och ledde slutligen till rysk-turkiska kriget 1877--78 samt bulgarernas befriande. I Ryssland drifves parislavistisk propaganda med mycken energi genom de slaviska välgörenhetssällskapens »meddelanden» och »årsböcker» samt genom tidningar, och i historiska och geografiska läroböcker lemnas ej något tillfälle obeaktadt att framhålla ryssarna gent emot vesterlandet och att tala om de förtryckte bröderna under främlingsoket. Emellertid är den nya, från romantiskt svärmeri frigjorda ryska panslavismen i sjelfva verket panrussism: vest- och sydslaver böra antaga ryska som vetenskapens och den högre bildningens språk, de katolske slaverna måste afsvärja sitt »latinska» kätteri, alla böra hylla bykommunen och tsarens envälde. Bland mera verksamma och bemärkta panslavister under sista tiden böra nämnas Lamanskij (prof. vid Petersburgs univ.), I. Aksakov (utgifvare af tidskriften »Rus», d. 1886), Danilevskij, Dostoievskij, Orest Miller och Budilovitj. -- Bland lillryssarna i Ryssland (12--13 mill.) har den storryska panslavismen inga sympatier. Deras språk undertryckes i Ryssland (se Lillryska språket), och hvarje deras steg bevakas med misstänksamma ögon. Lillryssarnas ideal är en förbundsförfattning, i hvilken deras nationalitet skulle fritt få utveckla sig jämte andra på den gemensamma grunden (se Kostomarov). -- Sydslaverna (serber och bulgarer) sågo åter i Ryssland befriaren från det turkiska oket och hafva faktiskt till väsentlig del ryssarna att tacka för sin nuvarande ställning. Men sedan de vunnit den efterlängtade friheten, hafva de icke visat någon synnerlig lust att kasta sig i Rysslands armar. Såväl i Bulgarien som i Serbien äro sympatierna för och emot Ryssland delade. -- De österrikiske slaverna hotades af fullständig germanisering. Historiska och filologiska studier i förening med romantikens allmänna strömning väckte hos tsjecherna förhoppningar om nationel nyfödelse och fortsatt nationel tillvaro. Dessa förhoppningar stärktes genom idén om slavernas enhet och solidaritet. Safariks omfattande arbeten vidgade blicken. Den medvetna panslavismens apostel blef Kollár (se denne) genom sin diktsamling »Sláwy dcera» (Slavas dotter, 1824), som hade ett omätligt inflytande på samtidens tänkesätt. Den literära panslavismens program utvecklade han i en liten broschyr (1837). Han tänkte sig den literära gemenskapen förmedlad af de faktiskt befintliga språken: de olika folken borde lära sig obehindradt förstå hvarandras språk. I samma riktning som Kollár verkade skalden Celakovský (d. 1852), Erben och andra. Bland slovakerna, som då ännu ej separerat sig från den tsjechiska literaturen, var L. Stur en hänförd kämpe för den slaviska idén. Hans efterlemnade arbete »Slaverna och framtidens verld» (1867) är en af panslavismens kanoniska skrifter. Stur tänkte sig ryska såsom allmänslaviskt språk jämte partikularspråken. Med 1848--49 fick allt ett förändradt utseende. Tanken på en sammanslutning af Österrikes slaver tog sig ett uttryck i den »slaviska kongressen» i Prag. Den gaf ett negativt resultat; det visade sig bl. a., att de slaviske fränderna måste gripa till tyska för att göra sig begripliga för hvarandra. Men tsjechernas läge gentemot tyskarna blef väsentligen förändradt genom monarkiens nya konstitution -- och de panslavistiska idealen läggas å sido. Panslavismen och patriotismen, som förut fylla hvarje vrå i den tsjechiska literaturen, lemna plats för mera allmän-menskliga intressen. Detta hindrar icke ett fortsatt deltagande för de öfrige slaverna att gifva sig uttryck i talrika öfversättningar från rysk, polsk, serbisk, bulgarisk skönliteratur o. s. v. (till tsjechiska och tyska), i filologiska och historiska studier och i sådana populära verk som den monumentala tsjechiska encyklopedien »Slovnik naucný» (under Riegers redaktion, 1860--74) och Jellineks »Slovariský sbornik» (fr. o. m. 1882). -- Den »illyriska rörelsen» bland kroater och serber på 1830-talet hade en utprägladt panslavistisk karakter. Rörelsens hufvudsaklige ledare, Gaj, var Kollárs lärjunge. Agram blef »sydslavernas» centrum, valet af den sto-kaviska dialekten till literaturspråk förenade alla serber och kroater om ett gemensamt skriftspråk (hvartdera dock med sitt alfabet). Rörelsen fick en (mot magyarerna riktad) politisk karakter. Den politiska jäsningen slutade med inbördes krig 1848--49. Kroaternas lojala understöd åt kejsaren i hans strid mot magyarerna bragte dem ingen vinst. Förhållandena hafva dock under hand bättrat sig, och efter händelserna 1848--49 vänta sig de österrikiske slaverna ingenting af Ryssland, rutenerna (lillryssarna) i Galizien undantagna. -- Att rutenerna l. rusinerna vända blicken åt öster, är emellertid icke tyskarnas utan polackernas skuld, och dock hafva de galiciske rusinerna en afundsvärd ställning i jämförelse med deras bröder under rysk spira: deras språk är officielt likstäldt med polska; det användes utan inskränkning i all slags literatur, och vid Lembergs universitet är ruteniska föreläsningsspråk för flere lärostolar. -- Bland polackerna har den panslavistiska idén aldrig rönt någon vidare sympati. I Polen och Ryssland är den radikala motsatsen mellan »latiner» och »rättrogne» företrädesvis förkroppsligad. Om en polack tänker sig en slavisk förbundsstat, så tänker han sig denna ovilkorligen under polsk hegemoni.
På 1840- och 1850-talen var panslavismen ett fruktansvärdt fantom, som mycket sysselsatte den europeiska politiken och pressen. Numera visar den sig vid närmare undersökning tämligen ofarlig. Att de katolske slaverna skulle återvända i den »rättrogna» kyrkans sköte är ej att vänta. Denna kyrka har inom sjelfva Ryssland bland de bildade klasserna ej särdeles många uppriktiga anhängare (märk dessutom minst 10 mill. »raskolniker»). Till gemensamt literaturspråk för slaverna kan bland de slaviska språken endast ryska ifrågakomma. Men så länge den ryska vetenskapen och literaturen bero af trångbröstad censur och polisens godtycke, kan ryska språket icke få den allmän-menskliga betydelse, att det skulle kunna hos vest- och sydslaverna täfla med tyska och franska. Vest- och sydslavernas literatur är derjämte alltför rik, uppammad med alltför mycken kärlek och för stora ansträngningar för att under nuvarande förhållanden gifva vika för den ryska. Långt ifrån att några tecken till sammansmältning visat sig, hafva i vår tid nya partikular-literaturer uppstått (slovakiska, kassubiska) bredvid de många, som förut finnas. Föga främjas också den literära enheten derigenom att allt emellanåt serbiska, lillryska (galiciska) och polska böcker och tidningar förbjudas i Ryssland. I de nyinrättade akademierna i Agram (sedan 1866) och Krakov (sedan 1872) hafva Österrikes slaver fatt två nya medelpunkter för sitt vetenskapliga lif. -- Politisk förening med Ryssland önska ej ens Balkanslaverna. Fiendskapen mellan moskoviter och polacker, mellan polacker och lillryssar, mellan stor- och lillryssar, oviljan och misstroendet mellan bulgarer och serber samt mellan serber och kroater äro alltför uppenbara, för att den slaviska enheten skulle under nuvarande förhållanden kunna snart förverkligas. Ett storslaviskt välde under rysk ledning förutsätter för sin möjlighet en fullkomlig förändring af Rysslands samhällsskick, politiska principer och hela odling. Lll.