Carpini

Carpini, Giovanni Piano (Johannes de Plano C.), italiensk resande i medeltiden, synes hafva varit från Umbrien, hvarest i närheten af Perugia ligger en ort, som fordom hette Pian del Carpine, men nu kallas Piano della Magione. Han var kamrat med och lärjunge till franciskanordens stiftare Frans af Assisi och var knappast yngre än denne (f. 1182). Han hade stort anseende inom orden och tog en framstående del i dess utbredning i norra Europa, var efter hvartannat custos i Sachsen, provinsial i Spanien (kanske äfven i Tunis) och i Köln. På sistnämnda ställe var han, då mongolerna genom sin seger vid Liegnitz (1241) hotade den europeiska kristenheten. Fyra år senare (1245) utsågs han af påfven Innocentius IV att leda den beskickning, som påfven då sände till mongoliska och andra asiatiska furstar i det sannolika syftet att vinna tillförlitliga underrättelser om horderna och deras afsigter. Legaten afgick från Lyon, der påfven då vistades, påskdagen 1245, förenade sig i Breslau med en annan minoritbroder, en polack, Benedictus, som skulle vara tolk, och reste derifrån förbi Kiev öfver Dnjepr och Don till Volga, der kan Batu hade sitt läger. Af denne befalldes de resande att begifva sig till stor-kanen i Mongoliet. Resan gick öfver floden Jaik (Ural) n. om Kaspiska hafvet och Uralsjön till Jaxartes, och d. 22 Juli 1246 hunno de resande stor-kanens läger Sira Ordu (»gula tältet») nära floden Orchon. Der fingo de bevittna Gajuks utnämning till stor-kan (sedan Oktais död 1241 hade det varit ett interregnum utan någon officielt erkänd stor-kan) på en riksförsamling, »kurultai», besökt af 3–4 tusen ombud från alla delar af Asien och östra Europa, hvilka med tributer och skänker hyllade den nye stor-kanen. Efter att i Nov. hafva erhållit ett bref från Gajuk på mongoliska, arabiska och latin till påfven anträdde C. återfärdern under vintern och framkom efter svåra lidanden till Kiev i Juni 1247. Ej långt derefter utnämndes han till ärkebiskop af Antivari i Dalmatien, men synes ej länge hafva öfverlefvat resans besvärligheter, ty hans efterträdare i ämbetet var död före April 1253. Sina erfarenheter under resan samlade C. i ett arbete, som i ett manuskript kallas Liber tartarorum, i ett annat Historia Mongalorum, quos nos tartaros appellamus. Det är deladt i 8 kapitel, behandlande tatarernas land, klimat, seder och bruk, religion, karakter, historia, politik och stridssätt. Liksom några andra ryktbara medeltida reseberättelser röjer det en fullständig frånvaro af författarefåfänga och innehåller äfven i sista kapitlet, som berör de trakter, genom hvilka resan gick, knappast något om författarens person. Såväl i literärt som i annat hänseende är det underlägset Rubruquis' arbete, men det eger dock stort värde, och en bildad mongol i våra dagar, Galsang Gombojev, har intygat dess stora tillförlitlighet. Hakluyt (1598) och Bergeron (1634) publicerade delar af detsamma; fullständigt utgafs det först 1839 af d'Avezac i 4:de delen af Geogr. sällskapets i Paris »Recueil de voyages et de mémoires». Der meddelas ock en kort berättelse af C:s följeslagare Benedictus Polonus.