Champion [sjangpiång], Fr. (af Fornhögt. kamfjo; jfr Sv. kämpe), kallades under den äldre medeltiden en kämpe, som, mot en på förhand utfäst belöning, i en laglig tvekamp (jfr Ordalier) företrädde den ene af parterna, om denne på grund af kön, ålder eller vanförhet var urståndsatt att sjelf deltaga. De, som utöfvade detta yrke, hörde gemenligen till de lägsta klasserna i samhället och ansågos för ärelösa. De buro en läderklädnad och särskildt föreskrifna vapen samt fingo ej kämpa till häst eller visa sig inom skrankorna utan rakadt hufvud. I en senare tid betecknades med champion en riddare, som trädde inom skrankorna för att försvara en förolämpad dam, ett barn o. s. v. Ännu förekommer vid den engelske regentens kröning den seden att en s. k. champion utmanar till strid hvar och en, som ej erkänner den nye konungen (drottningen) såsom laglig suverän öfver hela det britiska väldet.