Ordalier

Ordalier (af Angels. ordâl, Platt-tyska ordeel = T. urtheil, »dom», hvaraf Med. Lat. ordalium), gudsdomar (Lat. Dei judicia), brukliga i synnerhet under medeltiden för att i brydsamma fall af privat eller offentligt judiciel natur gifva svar på frågan: »skyldig eller icke skyldig?» De inneburo en vädjan till en högre makt att denna måtte genom den lyckliga eller olyckliga utgången af ett vanligtvis vågsamt experiment gifva ett öfvernaturligt utslag i ett dylikt fall. I 4 Moseb. 5: 11 o. f. stadgar den mosaiska lagen användandet af ett slags ordal. Om näml. en hustru misstänkes for otrohet, utan att tillräckliga bevis förefinnas, skall presten under vissa ceremonier gifva henne att dricka vatten, hemtadt från helgedomens vattenförråd och uppblandadt med stoft från helgedomens golf. Är hon skyldig, skall då enligt prestens uttalade förbannelse »hennes buk svälla och hennes höfter vissna». Är hon oskyldig, skadar vattnet henne deremot icke. -- I de gamla persiska religionsskrifterna talas om ordalier vid olika fall. För att bevisa sin läras sanning går Zoroaster sjelf oskadd genom eld och låter drypa smält koppar på sitt bröst utan att skadas. Äfven hos grekerna synas »gudsdomar» hafva förekommit. Hos inderna äro de ännu i bruk, äfvensom hos de afrikanska folken. Hos de sistnämnda förekomma de mest under formen af giftiga växters ätande. Hastigt följande uppkastning eller det snabba verkandet af motgift är bevis på oskuld. -- Under medeltiden florerade ordalierna, i synnerhet i Tyskland, och voro hufvudsakligen af åtta slag. 1) Tvekampen (duellen). Gemenligen hade denna en privat karakter med valda skiljedomare. Men den användes äfven såsom bevisningsmedel inför domstol, hvarvid domaren bestämde tid och rum, undersökte vapnen samt lät de öfliga bönerna läsas öfver dem. Hade vid utgången af den för kampen anslagna tiden ingen af de båda parterna blifvit segrare, frikändes den anklagade, och anklagaren ådömdes det straff, som eljest skulle hafva blifvit den anklagades. 2) Eldprofvet. Detta var af olika slag. Det vanligaste var, att den anklagade i den bara högra handen höll ett glödgadt jernstycke, under det att han gick en sträcka af nio fot. Omedelbart efter sedan han kastat jernet ifrån sig, omlindades handen med ett kläde, som förseglades. Om då handen, när förseglingen tre dagar derefter bröts, hade tagit den minsta skada, förklarades den anklagade skyldig. Detta slag af eldprof var den i Sverige företrädesvis nyttjade gudsdomen och kallades der jernbörd (Fornsv. jarnbyþ). Dess bruk afskaffades af Birger jarl. Andra eldprof voro att under en viss tid hålla handen i eld, att med bara fötter gå öfver nio glödgade plogbillar eller på glödande kol eller att gå genom ett brinnande bål, hvarvid den anklagade stundom var iklädd en vaxad skjorta. 3) Kittelfångsten l. profvet med sjudande vatten. En i en kittel, fylld med kokhett vatten, nedsänkt sten, ring l. dyl. skulle upphemtas med blottad arm och hand. Armen och handen omlindades och förseglades derefter såsom vid eldprofvet. 4) Det kalla vattenprofvet. Detta användes mest mot qvinnor, som anklagats för hexeri, och bestod deri att den anklagades venstra hand sammanbands med högra foten samt högra handen med venstra foten, hvarefter qvinnan nedsänktes 1 1/2 aln under vattnet. Sjönk hon, var hon oskyldig; men kom hon upp, var hon skyldig, »emedan den, som stod i förbund med djefvulen, förlorade sin kroppsliga tyngd». Dock ansågs på vissa orter sjunkandet såsom bevis på skuld och flytandet såsom bevis på oskuld. 5) Bröddomen. Den anklagade måste svälja ett stycke bröd, öfver hvilket besvärjelser och böner blifvit lästa. Fastnade det i halsen, var han skyldig (deraf ordspråket »han ljuger, så han storknar»). 6) Nattvardsprofvet. Åt den anklagade räcktes det invigda nattvardsbrödet, hvarvid timligt eller evigt straff nedkallades öfver honom, om han vore skyldig. Det nyttjades mest i kloster, då någon stöld eller annat brott der begåtts, utan att gerningsmannen kunnat upptäckas. Abboten räckte, efter öfliga inledningsord, i alla munkarnas närvaro nattvardsbrödet åt de misstänkte. Någon gång användes detta prof äfven vid andra tillfällen, såsom af Gregorius VII mot Henrik IV vid Canossa. Denna ordal är upphofvet till ordspråket »jag kan taga nattvarden derpå». 7). Korsprofvet. Både den anklagade och anklagaren skulle ställa sig vid ett kors, med armarna utsträckta såsom en korsfäst. Den, som längst kunde hålla ut i denna ställning, ansågs hafva rätten på sin sida. Ett annat »korsprof» bestod deri att tvänne qvistar af en gren, af hvilka den ena var märkt med ett kors, lades inlindade i ren ull på ett altare eller ett relikskrin. Presten, eller i hans frånvaro ett barn, skulle derefter taga en af qvistarna och kasta upp den i luften. Befanns denna vara den märkta qvisten, var den anklagade oskyldig. 8) Bårrätten. Denna ordal användes, när ett mord blifvit begånget. Den såsom gerningsman misstänkte fördes i domarens och hela rättens närvaro till båren, på hvilken den mördade låg, hvarefter han först måste lägga sin hand på den mördades sår och sedan under en qvarts timme hålla den mördades hand i sin. Började då liket blöda, ansågs den misstänkte skyldig. -- Såsom ordal nyttjades stundom äfven lottkastning. Alla ordalier, med undantag af tvekampen, stodo under de andliges öfverinseende samt försiggingo, utom det kalla vattenprofvet och eldprofvet med bål, gemenligen i kyrkan, vanligen i hufvudkyrkan, under vissa ceremonier och böner. Bedrägerier af olika slag, skyddande salvor och dylika hjelpmedel spelade dervid en icke obetydlig rol. Andra personer, än de, som voro parter i målet, kunde utföra profvet. I synnerhet användes dylika ställföreträdare för qvinnor, barn och sjuka personer. Utkämpandet af en tvekamp för en qvinnas heder är ett ofta återkommande drag i riddareväsendets historia. Dessutom funnos personer, som hade till yrke att för betalning inlåta sig i tvekamp för den ena eller andra parten (se Champion). Ordalierna kommo småningom ur bruk till stor del genom påfvestolens bemödanden. Tortyren kom då i deras ställe. Redan Ludvig den fromme förbjöd i början af 800-talet korsprofvet och det kalla vattenprofvet, emedan det förra var en opassande påminnelse om Kristi korsfästelse, det senare om hans dop. Sedan de flesta ordalierna nära nog blifvit afskaffade, kom under den nyare tidens hexeriprocesser (se d. o.) det kalla vattenprofvet å nyo mycket i bruk. I stället för denna ordal inskränkte man sig då också till att väga de för hexeri misstänkta. Helt och hållet afskaffade blefvo ordalierna ej förr än vid midten af 1700-talet. Längst bibehöll sig bårrätten. J. P.