Duell (Lat. duellum, af duo, två), tvekamp, envig, en mellan tvänne personer på förhand aftalad och efter vissa regler utförd strid, vanligen föranledd deraf att den ene af kämparna ansett sin egen eller en tredje persons heder kränkt af den andre. Duellen tillgripes företrädesvis vid sådana förnärmelser, för hvilka lag ej stadgar straff eller förmår gifva den upprättelse, som den förorättade anser tillräcklig, och den stöder sig på det obestridliga faktum att domstol väl kan straffa den, som förolämpar, för hans sårande yttrande eller handling, men icke tvinga honom att återskänka den förolämpade sin aktning. Vid dueller tillgår vanligen så, att den förolämpade skickar en tredje person med en muntlig eller skriftlig utmaning till strid, hvarefter sätt, tid och plats för striden bestämmas i samråd med sekundanter, som de stridande, hvardera till lika antal, sjelfva utse och hvilka äro närvarande vid duellen för att tillse, det öfverenskommelserna eller reglerna för striden noggrant iakttagas. I de stater, i hvilka dueller äro brukliga, anses den, som vägrar antaga en utmaning, sakna alla begrepp om heder, så framt han icke "tillfredsställer hederns fordringar" genom att bedja den förolämpade om ursäkt. Hur förkastligt duellväsendet än måste anses vara inför den moderna uppfattningen af staten såsom all rätts källa och den enskildes beskyddare, så har det likväl t. o. m. i vår tid sina förespråkare. Ehuru i nästan alla land dueller äro i lag förbjudna, förekomma de dock flerstädes ganska ofta, synnerligast i Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien. Frankrike, der envig af detta slag först blefvo moderna, på 1500-talet, har städse varit det land, der de mest förekommit, och det i trots af de många och stränga edikt, som alltifrån midten af 1500-talet utfärdats emot dem. Ehuru under de sista fyratio åren duellen, enligt de franska domstolarnas tolkning, ansetts för en till den allmänna strafflagen hänförlig förbrytelse, förekommer den likväl, i synnerhet bland officerare, publicister och statsmän, och vid flere af det nya Frankrikes mest lysande namn (E. de Girardin, Lamartine, Thiers, Gambetta m. fl.) häftar minnet af en duell. Tyska riksstrafflagen stadgar för duellanter i allmänhet fästningsstraff på längre eller kortare tid, allt efter stridens utgång, men innehåller lindrigare straffbestämmelser för duellerande officerare. Student-dueller (och sådana äro de vanligaste) af ej alltför svår art bestraffas endast såsom disciplinarförbrytelser. Österrikiska, belgiska och italienska strafflagarna innehålla detaljerade straffbestämmelser och stadga straff äfven för vittnena. I England, der duellväsendet började florera först på 1600-talet, hafva alltifrån Elisabets dagar de ypperste rättslärde betraktat dödande genom duell alldeles som vanligt mord; men den allmänna meningen har gått i en annan riktning, och juryerna hafva haft svårt att sätta sådana duellanter som t. ex. Pitt, Fox, Canning, Castlereagh och O'Connel i linie med vanliga mördare. Officer, som deltagit i eller främjat en duell, ställes enligt de engelska krigsartiklarna inför en generalkrigsrätt, som eger ådöma böter eller annat straff. Äfven i Schweiz har duellen varit föremål för en särskild lagstiftningsåtgärd. Hollands lag innehåller icke något specielt stadgande rörande duell. I Spanien grundade Madrids samtlige journalister 1855 en hedersdomstol till förekommande af det då öfverhandtagande duellerandet. Den danska lagstiftningen, som före 1866 stadgade strängare straff för duell än för andra våldshandlingar, har sedan dess gått i en motsatt riktning. I Sverige förekommo dueller i midten af 1600-talet så ofta, att behofvet af en särskild lag mot dem blef oafvisligt. Straff för dylika förbrytelser stadgades i en kongl. förordning af d. 23 Dec. 1662 och i det s. k. duellsplakatet, eller "Kongl. May:tz stränge och alfwarlige förbudh angående dueller och slagsmål", af d. 22 Aug. 1682. Nämnda plakat innehåller straffbestämmelser mot envig och utmaning dertill samt mot sådana injurier, som enligt tidsandan nästan tvungo till utmaning. Det gällde endast adel, krigsbefäl och deras vederlikar; öfriga duellanter dömdes enligt allmän lag. Duellsplakatet upphäfdes genom k. förordn. d. 29 Jan. 1861 angående mord, dråp
och annan misshandel, hvilken förordning innehöll allmänna, för alla gällande stadganden rörande envig och utmaning dertill. Dessa stadganden inflöto sedermera i 14 kap. af 1864 års strafflag, hvilken påbjuder straff (fängelse och straffarbete) för såväl deltagande i som utmaning till duell. 1868 års strafflag för krigsmakten stadgar, i 7:de kap., 6:te §, att officer eller underofficer, som med anledning af något förhållande i tjensten utmanar förman till envig, skall afsättas och sedermera dömas enligt allmän lag.
Ett eget slags duell är den s. k. amerikanska duellen, hvarvid de bägge kämparna kasta lott om lifvet och den tappande förpligtar sig att inom en viss bestämd tid döda sig sjelf. I Japan har duellen uppträdt under en ännu märkvärdigare form: de tvistande öfverenskomma om att upprista magen på sig, och den, som först hinner fullborda operationen, anses hafva segrat.
Den moderna duellen kan betraktas såsom en fortsättning af medeltidens envig inför rätta, hvilket användes såsom bevisningsmedel i mål af såväl kriminel som civil natur (jfr Ordalier). Enviget är antagligen af forngermanskt ursprung och var redan i äldsta tider brukligt i Norden, der det i sagorna omtalas under flere olika benämningar, bl. a. holmgång. Såsom lagligt bevisningsmedel stadgades det först i det gammalburgundiska rikets, af konung Gundobad (470--516) utgifna, lag. Exemplet följdes af Karl den store, och den barbariska lagstiftning, som trodde sig i stridens utgång se Guds dom, gjorde sig sedermera gällande i alla feodalsamhällen. Jfr E. F. Cauchy, "Du duel" (2:dra uppl. 1863), och E. L. Colombey, "Hist. anecdot. du duel" (1861). K. J. Th. W.