Sida 774
Duell
så föraktlig person" som D., men tröstade sig med att hon gjorde så, på det Erik "skulle vara dess häftigare i saken". I bref af d. 6 Juni 1561 till sitt sändebud i London, Nils Jöransson Gyllenstierna, tillbjöd Erik sin medtäflare "en uppenbar kamp uti egen kunglig person, antingen i Frankrike eller i Skotland". Men både i detta bref och i ett senare, af d. 29 Mars 1562, uppdrog konungen åt Gyllenstierna att rödja hans rival ur vägen, "antingen med rör eller värja", om det "än fast tio tusen daler kosta skulle". Erik ansåg sig befogad att handla, som han gjorde, emedan han förnummit, att "D. stod honom efter lif, lefverne och all hans välfärd" samt "skickat några ut till att förråda och bringa honom om halsen". Elisabet låtsade sig önska, att D. skulle äkta Maria Stuart (D. friade verkligen, men fick afslag); hon uppmuntrade honom likväl öppet i hans frieri till henne sjelf. D., hvilken genom sin dryghet och sitt lastfulla lefverne ådrog sig allas hat eller förakt, gifte sig under tiden i hemlighet, först med lady Douglas och sedan (1577) med lady Essex, hvars man han förgiftat. Det senare äktenskapet blef dock upptäckt för drottningen, som till en början upptändes af vrede deröfver, men sedan återskänkte D. sin fulla ynnest. D. skickades 1585 med en här att understödja de nederländske protestanterna i deras strid mot Spanien. I detta krig visade han sig oduglig som militär, men ådagalade en olidlig maktlystnad och återkallades 1587. Redan 1588 fick han det oaktadt befälet öfver den här, som vid "den oöfvervinneliga armadans" annalkande sammandrogs kring London. Han dog plötsligt d. 4 Sept. s. å. Det sades allmänt, att han blifvit förgifven af sin hustru, hvilken räckt honom en dryck, som var ämnad åt henne sjelf. Hans styfson, den ryktbare earlen of Essex, blef hans efterträdare i Elisabets ynnest.
5. Robert D., den förres son med lady Douglas, vetenskapsman, föddes 1573. Efter faderns död ärfde han Kenilworth och andra gods. Enär han ej kunde bevisa sin äkta börd, indrog emellertid Jakob I hans egendom under kronan, och derefter vistades D. utomlands, mest vid hofvet i Florens, der han blef storhertiginnans kammarherre. 1620 fick han af kejsar Ferdinand II hertiglig värdighet. Han inlade stora förtjenster om Livornos uppblomstring, derigenom att han förmådde storhertigen att förklara denna stad för frihamn samt derigenom att han lät uppföra en ny molo och ditlockade engelska köpmän. Död 1639. D. egde stora tekniska kunskaper och skref bl. a. Dell' arcano del mare (1630: 3:dje uppl. 1661).
6. John William Ward, earl of D., statsman och lärd, f. 1781, blef 1802 medlem af underhuset, der han genom sina stora talaregåfvor snart intog en ledande plats inom det konservativ-liberala partiet, och inträdde 1827 som utrikesminister i Cannings kabinett, men lemnade denna post redan 1828 och drog sig då ifrån politiken. 1827 upphöjdes han till earl. Död 1833. D. var en lärd och talangfull man med ädel karakter, men i hög grad excentrisk. Han blef slutligen sinnesrubbad. Bulwer hade honom till modell för lord Vincent i romanen "Pelham". J. Th. W.
Dudotka, R., ryskt blåsinstrument af trä. Se Duda.
Dudu, zool. Se Dront-slägtet.
Dudweiler, by i preussiska regeringsområdet Trier (Rhenprovinsen), vid Salzbach. 10,030 innev. (1875). Jernverk och en stenkolsgrufva, som årligen lemnar 8 mill. ctr (400 mill. kilogr.) stenkol.
Due, dansk adlig slägt, som under Fredrik II:s regering (1559--88) inkom från Livland. Den utdog med öfversten Manderup D., hvilken stupade i slaget vid Helsingborg (1710). C. R.
Due, Frederik Gottschalck, norsk statsman, föddes d. 14 April 1796 i Trondhjem. Som artillerilöjtnant deltog han i 1814 års fälttåg, och 1815 blef han, med anledning af sin skicklighet i franska språket, anställd som adjutant hos prins Oskar, till hvilken han sedermera kom i ett mycket nära förhållande (liksom han i hög grad åtnjöt Karl Johans personliga bevågenhet). 1822--41 var han statssekreterare och chef för den norska statsrådsafdelningens kansli i Stockholm, och 1841--58 var han norsk statsminister samt vistades i denna egenskap i den svenska hufvudstaden, der han förde ett gästfritt hus. D. egde ett godt hufvud, men var icke någon framstående personlighet och egde ej de studier, som kunnat göra honom lämplig för hans höga ställning. Genom sitt intima förhållande till konungen utöfvade han dock vid många tillfällen ett stort inflytande. 1858--71 var han de förenade rikenas sändebud i Wien. Död d. 16 Okt. 1873 i Kristiania. -- Hans son, Frederik Georg Knut, f. 1833, utnämndes 1869 till svensk-norsk envoyé i Berlin och 1873 till samma befattning i Petersburg. Hans Romancer med piano röja en viss melodisk och harmonisk talang äfvensom sinne för de olika folktonernas karakterer. Y. N.
Duebrödre ("dufbröder"), i Danmark nama på medlemmarna af Helgeands-orden.
Dueholm, dansk herregård, på ön Mors, i Limfjorden, var fordom kloster och tillhörde Johannit-orden från 14:de årh. till reformationen. C. R.
Duell (Lat. duellum, af duo, två), tvekamp, envig, en mellan tvänne personer på förhand aftalad och efter vissa regler utförd strid, vanligen föranledd deraf att den ene af kämparna ansett sin egen eller en tredje persons heder kränkt af den andre. Duellen tillgripes företrädesvis vid sådana förnärmelser, för hvilka lag ej stadgar straff eller förmår gifva den upprättelse, som den förorättade anser tillräcklig, och den stöder sig på det obestridliga faktum att domstol väl kan straffa den, som förolämpar, för hans sårande yttrande eller handling, men icke tvinga honom att återskänka den förolämpade sin aktning. Vid dueller tillgår vanligen så, att den förolämpade skickar en tredje person med en muntlig eller skriftlig utmaning till strid, hvarefter sätt, tid och plats för striden bestämmas i samråd med sekundanter, som de stridande, hvardera till lika antal, sjelfva utse och hvilka äro närvarande vid duellen för att tillse, det öfverenskommelserna eller reglerna för striden noggrant iakttagas. I de stater, i hvilka dueller äro brukliga, anses den, som vägrar
Källa: Project Runeberg ·
