Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

Djilolo (Gilolo) l. Halmahera (Almahera), ö bland Moluckeraa, i Indiska arkipelagen. Arealen 16,078 qv.-kilom. (292 qv.-mil). Omkr. 28,000 innev. Ön, som består af fyra från midten utgående halföar, med tre mellanliggande vikar, är bergig och fruktbar samt till en del vulkanisk. Endast kusten är bebodd. Hufvudfolket utgöres af alfurer, bland hvilka ternataner och tidoreser nedsatt sig. Sultanen af Ternate beherskar norra och södra, sultanen af Tidore de båda östra halföarna, båda under holländsk öfverhöghet.

Djinan, Ind. religionsl., det högsta väsendet, enligt djainasektens antagande. Se Djaina.

Djingis-kan (Dsjingis-kan), mongolisk eröfrare, född 1154, hette egentligen Temudjin och var son till en mongolhöfding, hvars skaror nomadiserade längs stränderna af Onon och Ingodi, Amurs bifloder. Tretton år gammal miste han sin fader. Vid detta tillfälle sökte de underlydande stammarna göra sig fria, och D. (Temudjin), som i början lyckades betvinga dem, nödgades slutligen fly till de keraitiske mongolernas herskare, Ung-kan. Denne gaf honom skydd och sin dotter till äkta; men en tid derefter kom det till krig mellan svärfader och måg. Ung-kan besegrades 1202 i en drabbning, der 40,000 af hans män stupade. 1203 slog D. i grund de naimanske mongolernas kan, Tajan, vid Amurfloden, hvilket hade till följd, att han blef herre öfver östra Mongoliet. 1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags riksförsamling, "kurultai", och lät der utropa sig till "kakan", d. v. s. kanernas kan, eller kejsare. En som helgon vördad trollkarl förutsade, att han skulle blifva hela verldens herre, och bjöd honom utbyta namnet Temudjin mot Djingis -- ett ord af outredd betydelse. Eldade af siarens ord och fasta i tron på sin anförares storhet, följde krigarna med hänförelse D. på nya eröfringståg, och under dessa blef inom kort större delen af Mongoliet underkufvad. 1210 gick D. öfver kinesiska muren och angrep Kina, som vid denna tid befann sig under de mongoliske niutsjernas välde. Efter en rad af strider blef Peking (1215) stormadt och förstördt, och dermed var norra Kina eröfradt. 1219 lemnade D. kriget i yttersta östern åt sina generaler och drog sjelf vesterut, öfver Mongoliets ofantliga landvidder, in i Turkistan, der han med 700,000 man öfverföll Kovaresmiens herskare, Alaeddin Muhammed, derför att denne låtit mörda två hans sändebud. Efter en förtvinad strid segrade D. och strök med sina ryttarehorder som en orkan öfver det blomstrande Kovaresmien. Bokhara, med sitt dyrbara bibliotek, Samarkand och rikets öfriga städer jämnades med jorden. I omkr. fem år fortsatte D. sina sköflingar i denna del af Asien. Persien utsögs, Indien hotades, och en afdelning af mongolernas här trängde, söder om Kaspiska hafvet, genom Grusien in i Ryssland, der den år 1223 vid Kalkafloden slog polovzerna och de med dem förbundne ryske furstarna samt derefter straxt galopperade tillbaka. 1224 återvände D. till Mongoliet; men vintern 1225--26 red han med sin här öfver den stora Gobi-öcknen och angrep konungen af

Tangut, som vägrat att till honom utlemna tvänne D:s fiender. På sjön Kokonors is tillintetgjordes den fientliga hären, som räknade en half million krigare, och hufvudstaden Ning-Hia förstördes. Under detta fälttåg dog D., 1227. Enligt en af honom sjelf stiftad arfs-lag delades hans ofantliga rike i fyra kanat, och herskaren öfver kanatet Kina skulle efterträda honom i värdigheten af kakan. -- Orsakerna till den sagolika framgång, hvaraf D. följdes, äro att söka i den militäriska organisation han gaf sitt folk samt i hans krigaresnille och förmåga att välja sina tjenare. D. var verldens störste, men tillika dess råaste eröfrare. Hans yttre -- han hade, såsom en med honom samtida kinesisk kronist berättar, en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg -- antydde en obändig kraft. Hans hjerta tycktes slutet för alla mildare känslor, och hans sinne var oemottagligt för den eljest äfven hos barbarer ofta framträdande vördnaden för en kultur, högre än deras egen. Hans väg gick fram i skenet af brinnande städer, och som minnesvårdar efter sig lemnade han pyramider af dödskallar. Fem eller sex millioner menniskor torde hafva satt lifvet till genom hans krig, och Central-Asien miste genom honom sin välmakt. I den från D. härrörande lagsamling (Jasa), hvaraf fragment ännu finnas i behåll, afspeglar sig krigare-nomadens råhet. Deri finnas likväl några oväntadt fina drag, t. ex. påbudet om vördnad för de andlige, de måtte tillhöra hvilken lära som hälst. I D:s rike visades alltid stor fördragsamhet mot främmande trosbekännare. Sjelf hyllade han icke någon viss uppenbarad religion, men uttalade sig för tron på en gud. (Jfr A. K. M. D'Ohsson, "Histoire des mongols", och F. von Erdmann, "Temudschin der unerschütterliche".) J. Th. W.

Djinni, Arab. (möjligen af Lat. genius), ett slags eldandar eller änglar, som visade sig olydiga mot Gud derigenom att de ej, såsom han befallt, ville tillbedja Adam. Deras furste är Iblis, d. v. s. djefvulen.

Djiti sjehr (Dschiti sjahar), "sjustadsriket", turkisk-tatariskt namn på det rike, som Jakub beg 1865 började stifta i östra Turkistan, med Kaschgar till medelpunkt. Jfr Kaschgar.

Djizeh, by i mellersta Egypten. Se Gize.

Djodpur (Dschhodpur, Jodpore) l. Marvar. 1) Britisk-ostindisk vasallstat i vestra Radschputana. Arealen 92,390 qv.-kilom. (1,678 qv.-mil). Omkr. 1,800,000 innev. En del af landet utgöres af Indiska öcknen. Boskapsskötsel är hufvudnäringen. Saltberedning och bomullsodling. -- 2) Hufvudstad i nämnda stat. Omkr. 150,000 innev. Citadell.

Djogi (Yogi, Eng. Jogi), hinduisk religiös sekt, hvars anhängare söka praktiskt visa huruledes menniskan genom sträng askes kan fullständigt blifva herre öfver sin organism. Somliga medlemmar låta upphänga sig i träd, med ansigtet vändt mot den uppgående solen, och afbida på detta sätt döden. Några sofva på lägerplatser, besatta med jernspetsar. Andra lägga sig ned i grafvar, som derefter tillslutas, hvarvid små öppningar lemnas fria till insläppande af luft och föda. När en medlem af denna sekt