Sida 23
Carlson, Fredrik Ferdinand
Carlow [karlå]. 1. Grefskap i den irländska prov. Leinster. 916 qv.-kilom. (16,3 qv.-mil). 51,472 innev. (1871). -- 2. Stad och hufvudort i nämnda grefskap, vid floden Barrow. Omkr. 9,500 innev. Säte för en katolsk biskop. Betydlig handel. 1798 angreps staden af en stark hop upproriska irländare, som likväl efter en blodig strid blefvo tillbakaslagna af det engelska kavalleriet.
Carlowitz, Albert von, tysk statsman, f. 1802, valdes 1830 till medlem af sachsiska landtdagen och sökte såsom sådan häfda adelns intressen mot såväl regeringen som demokratien. Oaktadt han derigenom kom i spändt förhållande till den förstnämnda, valde konungen af Sachsen honom 1845 till lifstidsmedlem af första kammaren. Der uppträdde han med kraft mot förbundsförfattningens omdaning samt yrkade, att kriminallagskipningen skulle ske offentligt och muntligt. 1846--48 var han justitieminister. 1849 försvarade han mot Beust den preussiska unionspolitiken, och när han ej lyckades genomdrifva sina åsigter, utträdde han ur kammaren samt mottog preussiska regeringens kallelse till medlem af "unionens" förvaltningsråd. 1850 bevistade han, såsom de förbundna regeringarnas kommissarie, riksdagen i Erfurt. 1852 invaldes han i det preussiska underhuset och slöt sig till de gammalliberale, som bekämpade Manteuffels politik. 1858 omvaldes han och närmade sig derefter småningom framstegspartiet, särdeles i fråga om nödvändigheten af Tysklands enhet och Österrikes utträngande ur Tyska förbundet. Död 1874.
Carlsen, Hans Rasmussen de, dansk politiker, f. 1810, härstammar från en gammal vestjylländsk bondeslägt, som efter en familjesägen är en gren af adelsslägten Lange. Hans fader blef adlad 1816, och 1845 gjorde C. sitt fädernegods till fideikommiss. Som medlem af ö-stiftens ständerförsamling åren 1842--44 var han den liberalaste bland godsegarna. 1850 deltog han i stiftande af kreditkassan till sjelfegendomens främjande, och sedermera ingick han i "grundejerforeningen", som ville tillförsäkra godsegarna deltagande i det politiska lifvet. 1855--64 var C. konungavald medlem af riksrådet. 1859 invaldes han i landstinget, var der till 1866 jämte Balt. Christensen en af ledarna för det bondevänliga mindretalet och deltog 1861 i stiftandet af "Dannevirkeforeningen". Maj--Juli 1864 var C. inrikesminister, kämpade sedan för bibehållandet af den oförändrade Juni-grundlagen och var 1866--69 folketingsman samt chef för den "nationala venstern". 1865 deltog han i stiftandet af "Nordisk samfund", hvars ordförande han var i flere år. På den senare tiden har C. föga deltagit i det politiska lifvet. Det grundtvigska partiet, till hvilket han hör, tänkte sig under en tid honom som sin representant i regeringen. Emellertid har han bestämdt förkastat vensterns lära om parlamentarismen och mottog 1870 plats som konungavald landstingsman. 1841 blef han hofjägmästare och 1873 kammarherre. E. Ebg.
Carlson, Gustaf, grefve, krigare, naturlig son till Karl X Gustaf och rådmansdottern Brita Allerts, föddes i Stockholm 1647, Han fick
sin första uppfostran hos riksamiralen Gyllenhjelm, Karl IX:s naturlige son, och kom sedermera till biskop Enander i Linköping samt fann efter Karl Gustafs död skydd hos enkedrottning Hedvig Eleonora, som åtog sig honom, "till kärlig ihågkommelse af sin salig herre". Erik Lindsköld ledde hans studier och var honom 1659--68 följaktig på en resa genom Tyskland, Holland, England, Frankrike och Italien. Vid tjugoett års ålder ingick C. i franska hären, men efter krigsutbrottet 1675 tjenade han med utmärkelse som öfverste vid svenska armén i Pommern. 1679 råkade han i brandenburgsk fångenskap, var 1680 i Stockholm, men öfvergaf Sverige efter ett par år, sannolikt af harm öfver att ej hafva fått ett riksrådsämbete, och gaf sig i holländsk krigstjenst. Der blef han generallöjtnant, följde Vilhelm af Oranien på tåget till England 1688 och kämpade vid hans sida på Irland 1690. Sedermera tillbragte han sitt lif med bokliga sysselsättningar i den nederländska provinsen Friesland, der han barnlös afled 1708 på sitt slott Ter Hoorne. 1674 upphöjdes C. i grefligt stånd, med Börringe och Lindholmen som grefskap.
Carlson, Fredrik Ferdinand, universitetslärare, statsman, häfdatecknare, föddes d. 13 Juni 1811 på Kungshamns gård i Alsike socken af Stockholms län och blef 1825 student i Upsala. 1832 tog han filosofie kandidatexamen, promoverades 1833 till filosofie doktor (ultimus), blef 1835 docent i historia, 1844 adjunkt i historia och statistik, 1846 e. o. professor, med åliggande att under Geijers tjenstledighet uppehålla professuren i historia, och 1849 Geijers efterträdare. 1837--46 var han lärare för arffurstarna Karl, Gustaf och Oskar. Från d. 1 Aug. 1863 till d. 3 Juni 1870 var han statsråd och chef för ecklesiastik-departementet, och från d. 11 Maj 1875 har han åter beklädt samma ämbete. 1877 tog han afsked från professorsbefattningen. -- Under de sex sista ståndsriksdagarna var C. ledamot af presteståndet (1850--63 såsom representant för Upsala universitet, 1865 för Vetenskapsakademien), och sedan 1873 har han såsom representant för Gefleborgs län haft plats i första kammaren. Såsom lekmannaombud för Hernösands stift deltog han i 1873 års kyrkomöte. Vid det första allmänna svenska läraremötet (i Stockholm 1849) var han ordförande i afdelningen för elementarläroverken, och vid de fyra derpå följande allmänna läraremötena (t. o. m. 1866) var han förste ordförande. 1858 var han ordförande i komitén för granskning af den 1856 utfärdade läroverksstadgan. Frukterna af denna komités arbete voro 1859 års stadga för rikets elementarläroverk, för hvilken ett af C. framstäldt förslag i många stycken lades till grund, och den 1862 utfärdade stadgan om afgångsexamen från nämnda läroverk. 1872 var han ordförande i komitén för den tekniska undervisningens ordnande och 1874 ordförande för fullmäktige i Riksgäldskontoret, för hvilket under nämnda år en ny organisation uppgjordes. -- 1847 blef C. ledamot af Samfundet för utg. af handl. rörande Skandinaviens historia, 1849 ledamot och 1875 hedersledamot af
Källa: Project Runeberg ·
