Sida 456
Dannecker, Johann Heinrich von
A. A. Müller, Köbke, Konst, Hansen, Eddelien, Roed och Marstrand, hufvudmannen i den tidens danska skola, slöto sig, mer eller mindre såsom lärjungar, till Eckersberg och hans principer. Vid sidan af honom sökte den tidigt bortgångne Kratzenstein-Stub (1783--1816) och J. L. Lund (1777--1867) att göra sig till målsmän för en mera idealistisk riktning, som likväl, till en del i följd af deras svagare talang, icke kunde göra sig gällande med samma lifskraft som den naturalistiska riktningen. Landskapsmåleriet representerades i århundradets början hufvudsakligen af J. P. Möller (1783--1854), djurmålaren Gebauer (1777--1831) och norrmannen J. K. Dahl. Delvis anslutande sig till den ene eller den andre af dessa konstnärer, men alla påverkade af akademien och, liksom Eckersberg, aktgifvande på naturen, framträdde Sonne, Simonsen, Ernst Meyer, Buntzen, Gertner, Schleisner m. fl. Omkring 1840 uppträdde en yngre krets af målare, som, under inverkan af den föregående rörelsen i konsten, hade uppmärksamheten starkt riktad på det danska folklifvet och den danska naturen. Landskapsmålarna Skovgaard och Rump, djurmålaren Lundbye, figurmålarna Exner, Vermehren, Dalsgaard och den något yngre K. Bloch samt blomstermålarna Jensen och Ottesen omgifvas af en mängd skickliga konstnärer, som antingen sluta sig till tidigare förebilder eller söka bana nya vägar. Särskildt i nyaste tid har i synnerhet landskapsmåleriet funnit många idkare.
Thorvaldsens lärjunge Freund (1786--1840), som med sällsynt smak och kraft vände sin uppmärksamhet på nordiska ämnen, Bissen (1798--1868), som skapade sig ett namn i synnerhet genom sina porträtt och en mängd stora nationella minnesmärken, samt Jerichau bildade icke egentligen någon skola i Thorvaldsens anda. De utvecklade sig sjelfständigt: Freund mera på grundvalen af den grekiska antiken och Jerichau mera i modern realistisk riktning, hvaremot Bissen, som i hufvudsaken höll medelvägen mellan dessa två riktningar, blef den, som fick den största betydelsen för det yngre konstnärsslägtet. En krets af talangfulla konstnärer hafva på senare tider varit sysselsatta med större och mindre minnesmärken såväl för hufvudstaden som för åtskilliga af landets öfriga städer. -- Den i Tyskland födde Hetsch (1788--1864) representerade under en lång följd af år den antika, särskildt den romerska, byggnadskonstens envälde, men icke dess mindre vann den i Europa kraftigt blomstrande eklekticismen hastigt insteg i D. Om ock Bindesböll (1800--56), i "Thorvaldsens museum", med förkärlek dröjde vid den grekiska konstens minnen, förstod han likväl att med framgång nyttja andra tiders stilarter för andra uppgifter, t. ex. rundbågseller spetsbågsstil för kyrkor, renaissancestil för rådhus o. s. v. Bröderna Hansen, af hvilka den yngre, Teofilus, är verksam i Wien, samt Herholdt och Meldahl hafva med förkärlek anslutit sig till renaissancen i hennes olika riktningar. N. S. Nebelong har förtjensten af Viborgs domkyrkas återuppförande i ren
rundbågsstil, liksom Meldahl af Fredriksborgs slotts återställande (efter branden 1859) i så godt som oförändradt skick. Jfr Pontoppidan, "Den danske atlas, I--VII (1763--81), Thura, "Den danske Vitruvius", I--II (1748--49), J. P. Trap, "Kongeriket Danmark" (2:dra uppl. 1872), vidare "Danske minnesmærker" (1869), Hennings, "Essay sur les arts en Danemarc" (1778), N. H. Weinwich, "Dansk kunsthistorie" (1811), N. L. Höyen, "Skrifter", I--III (1871--76), J. Lange, "Nutidskunst" (1873) samt Ph. Weilbach, "Kunst og æsthetik" (1870), "Eckersbergs levned" (1872) och "Dansk kunstnerlexikon" (1877--78). Ph. W.
Danmörk, den fornnordiska formen af ordet Danmark.
Dannebrog (Danebrog), benämning på det danska riks-banéret, som enligt en gammal sägen föll ned från himmelen under slaget vid Reval 1219. Den danska korshären, hvilken redan var slagen af hedningarna, uppmuntrades genom denna händelse att hålla stånd och vann slutligen seger. Under tåget mot Ditmarsken år 1500 blef banéret, i drabbningen vid Hemmingstedt, taget af fienden, som derefter upphängde det i kyrkan i Wöhrden. Det återtogs af Fredrik II, när denne 1559 eröfrade Ditmarsken, och kom i hertigens af Gottorp ego, hvarefter det (eller rättare: qvarlefvorna af detsamma) upphängdes i Slesvigs domkyrka. Sedermera flyttades det till S:t Nikolai-kyrkan i Kiel, der det i början af detta århundrade försvann, sannolikt förtärdt af tiden. Småningom öfverflyttades namnet dannebrog till den danska örlogsflaggan och krigsfanan. C. R.
Dannebrogs-orden (Danebrogs-), en dansk riddareorden, som enligt en sägen instiftades af Valdemar Sejr, efter slaget vid Reval (1219). Titeln "riddare af dannebrogsorden" förekom likväl ej förrän efter d. 12 Okt. 1671, hvilken dag Kristian V utnämnde tretton herrar till riddare af nämnda orden. Den 1 Dec. 1693 erhöll orden sina "statuta", enligt hvilka endast adelsmän kunde blifva riddare deraf och antalet ej fick öfverstiga femtio. Fredrik VI utvidgade orden 1808, genom att tillstädja äfven ofrälse mäns inträde i densamma. Han indelade orden i de tre klasser, af hvilka den nu består. Den första, klassen innefattar storkommendörer (hvilkas antal ej får vara större än tre) och storkors (motsvarande de forne riddarna); den andra, som 1864 indelades i två grader, utgöres af kommendörer, och den tredje af riddare. Dessutom upprättades 1808 af Fredrik VI dannebrogsmännens klass, hvars hederstecken, ett kors af silfver, kan utdelas åt hvilken som hälst, äfven åt riddare och högre ordensmedlemmar. I viss mån är det demokratiska silfverkorset högst i anseende. Dannebrogs-ordens kors är af gold, med inskrift: "Gud og kongen"; ordensbandet är hvitt, med röda ränder i kanten. Orden räknar f. n. (1879) omkr. 4,000 medlemmar. (Deruti äro ej inberäknade de omkr. 2,000 dannebrogsmän, som ej innehafva riddare-värdigheten eller någon högre grad af dannebrogsorden eller som ej äro riddare af elefant-orden.) C. R.
Dannecker, Johann Heinrich von, tysk bildhuggare, föddes d. 15 Okt. 1758 i
Källa: Project Runeberg ·
