Sida 656
Djurelektricitet kallas de elektriska företeelser, som blifvit iakttagna hos lefvande djurorganismer
till en mängd onaturliga föreningar och sammanställningar (så t. ex. kom elefanten att stå i samma ordning som den kortsvansade myrkotten, hvaremot fladdermössen fördelades i tre olika ordningar). Genom de särskildt i Frankrike gjorda framstegen inom den komparativa anatomien hade man emellertid kommit till en noggrannare kännedom om djurens inre byggnad. Också var det på den större eller mindre frändskapen i detta hänseende, som Cuvier grundade sitt s. k. naturliga system. Han uppställde djuren under fyra hufvudafdelningar, af hvilka den första omfattade ryggradsdjuren, och de tre öfriga de ryggradslösa djuren.
Cuvier's system:
I. Ryggradsdjur (Animalia vertebrata): däggdjur, foglar, amfibier (reptilier) och fiskar.
II. Blötdjur (A. mollusca): hufvudfotingar, vingfotingar, snäckor, musslor, armfotingar och rankfotingar.
III. Leddjur (A. articulata): ledmaskar, kräftdjur, spindlar och insekter.
IV. Växtdjur (A. zoophyta): tagghudingar, inelfsmaskar, maneter, polyper och infusorier.
På detta system stödja sig också i allmänhet i hufvudsak de under senare tider gjorda försöken att gifva djuren en naturlig, på deras inre och väsentliga likhet eller frändskap grundad uppställning.
Det är omöjligt att bestämdt uppgifva de nu lefvande djurarternas antal. Emellertid torde man böra beräkna de hittills kända arterna till omkr. 200,000, af hvilket antal nära tre fjerdedelar komma på insekternas stora klass. En del har sin vistelseort på fasta landet, en annan del bebor de söta och salta vattnen, och endast ett ringa antal uthärdar både på land och i vatten. Äfven djurens egen kroppsyta, ja deras inelfvor, lemna icke sällan hemvist åt andra djur. För öfrigt är djurlifvet utbredt öfver hela jorden och icke ens vid polerna eller i de heta källorna alldeles utslocknadt. Det största antalet slägten och arter träffas mellan vändkretsarna, det minsta vid polerna. Till sist må nämnas, att studiet af djurens utbredning på jorden under olika skeden (den s. k. djurgeografien) gifvit vid handen, att djuren, långt ifrån att vara orubbligt hänvisade till bestämda boningsplatser, tvärtom äro stadda på ständiga, långsamma vandringar, hvarigenom ett lands fauna är underkastad oupphörliga förändringar. J. G. T.
Djura, kapellförsamling i Kopparbergs län, Nedan-Siljans fögderi. 1,276 innev. (1878). D. är annex till Leksand, Vesterås stift, Leksands kontrakt.
Djuranatomi l. Zootomi, vetenskapen om djurens byggnad. Jfr Anatomi och Zoologi.
Djurberg, Daniel, teolog, f. i Söderhamn 1659, blef student i Upsala 1677, filos. magister 1685, fick 1688 ett resestipendium och vistades 1689--92 utomlands, hufvudsakligen för idkande af talmudiska studier, förordnades 1692 till teologie adjunkt i Upsala samt blef 1698 teologie professor, 1705 teologie doktor och 1725 domprost i Upsala. Död 1736. D. var en lärd teolog.
Han ifrade för lappars och judars omvändelse samt var nitisk uti att främja alla slags kunskaper. "Han hade i Leipzig gjort bekantskap med Spener, troddes nemligen gynna pietisterna och höll andliga sammankomster i sitt hus." D. utgaf åtskilliga akademiska disputationer samt efterlemnade otryckta arbeten i teologi och filologi.
Djurberg, Daniel, geograf, f. i Gefle 1744. blef student i Upsala 1761, lärare vid informationsinrättningen i Stockholm 1770, pagehofmästare hos enkedrottning Lovisa Ulrika 1772, apologist vid Katarina skola 1776 och rektor vid Klara skola 1782. Från sistnämnda befattning tog han, efter flere års tjenstledighet, afsked 1820. Död 1834. D. författade åtskilliga geografiska arbeten: Utförlig geografi (1785--1802), Geografie för ungdom (1789, 3:dje uppl. 1800), Geografie för begynnare (1783, 6:te uppl. 1815), Geografisk handbok (1784, 3:dje uppl. 1805), Allmänt geografiskt lexicon (1811--13) och Geografiskt lexicon öfver Skandinavien (1818) m. fl. Han utgaf äfven en atlas, innehållande omkr. 30 kartor. D:s läroböcker, hvilka under senare delen af 18:de och början af 19:de årh. voro snart sagdt de enda geografiska arbeten, som användes i våra skolor, stodo vida öfver de läroböcker, som förut nyttjats. Med afseende på språket utmärka de sig genom en nyckfull originalitet, uppenbarande sig bl. a. i godtyckliga eller obekanta namns införande till beteckning af bekanta föremål. Så kallar D. t. ex. Nord-Amerikas Förenta Stater Vingandacoa, Nya Holland Ulimaroa, o. s. v.
Djurelektricitet kallas de elektriska företeelser, som blifvit iakttagna hos lefvande djurorganismer. De mest bekanta bland dem äro de elektriska slag eller stötar, som de s. k. "darrfiskarna", t. ex. darrockan (Torpedo), darrålen (Gymnotus) och darrmalen (Malapterurus), meddela, när de vidröras. Denna utveckling af elektricitet är bunden vid vissa egendomligt byggda redskap, de elektriska organen, hvilka (olika belägna hos olika fiskar) genom särskilda nerver ega förbindelse med nervsystemets centraldelar. Medelst dessa nerver står de elektriska organens verksamhet, i likhet med de vanliga musklernas, under inflytande af djurens vilja och kan äfven på reflektorisk väg framkallas genom intryck på djurets känselnerver. De elektriska slagen, som till sin karakter närmast likna urladdningar af Leidiska flaskor, kunna hos darrålen vara så starka, att t. o. m. en häst bedöfvas af dem. De öfriga elektriska företeelserna hos djuren äro oändligt mycket svagare och skönjbara endast genom finare instrumentala hjelpmedel. De vigtigaste och fullständigast undersökta bland nämnda företeelser äro de, som iakttagas hos muskler och nerver. Om en lifskraftig, ur kroppen utskuren muskel eller nerv (hälst af groda) medelst en känslig galvanometer pröfvas på det sätt att muskelns eller nervens naturliga yta ("längdsnittet"), med iakttagande af vissa försigtighetsmått, bringas i förbindelse med instrumentets ena pol och den genomskurna änden ("tvärsnittet") på samma sätt ställes i förbindelse med den andra polen, angifver galvanometern alltid en elektrisk ström, som går från längdsnittet genom
Källa: Project Runeberg ·
