Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

tung och hård, hvarför D. beslöt att egna sig åt litografiska arbeten, i hvilka hans förmåga kunde göra sig gällande utan att hämmas af koloritens för honom tryckande band. Första frukten af hans verksamhet på sistnämnda område var Teckningar till Karl XIV Johans historia (1844, forts. 1849), dels kopierade, dels tecknade af honom sjelf. Derefter följde Teckningar ur trettioåriga krigets historia (text af L. Westerberg, 1845--47; ny uppl. 1851--52), Teckningar ur Sveriges historia under Karolinska tidehvarfvet (1847--51) och Teckningar ur Vasa-regenternas historia (text af A. E. Holmberg, 1854--55), hvilket är hans ojämförligt mattaste arbete af detta slag. 1861 utkom Teckningar ur konung Gustaf III:s historia. I dessa teckningar visar D. sig ega goda kostymstudier, efter måttet af den tidens fordringar, samt förmåga af gruppering och uppfinning, hvaremot uppfattningen och karakteristiken af den enstaka figuren blefvo allt mindre djupa. Bristen på modellstudier och brådska i arbetet framkallade ett manér i figurerna, hvilket småningom blef frånstötande. Men bredvid detta återfinnas ännu en viss liflighet och berättaregåfva i hans Taflor till Fredmans epistlar och sånger (text af Afze, 1851--52), med hvilka han å nyo öfvergick till genren. Hans sista dithörande samlingar: I Stockholm (1855), Teckningar ur svenska folklifvet (1857) och Teckningar ur hvardagslifvet (1858), äro stelnade i manér och derför mer eller mindre onjutbara; endast Kiellman-Göransons lätta text skaffade dem afsättning. Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter (1863; ny uppl. 1866--68) var D:s sista försök i konstnärlig riktning; men en allt mer försvagad syn och tryckande bekymmer, som förföljt honom under senare delen af hans lif, hade då förlamat hans krafter. Död i Stockholm d. 9 Sept. 1869. -rn.

Dahm [damm], Oskar Elis Leonard, skolman, läroboksförfattare, föddes d. 11 Okt. 1812 i Arby socken af Kalmar län, blef 1829 student i Upsala, 1835 filos. kandidat och 1836 filos. doktor. Sistnämnda år blef han kollega vid apologistskolan i Kalmar och 1847 rektor vid lärdoms- och apologistskolan derstädes. 1849--51, då gymnasiet och skolan förenades till ett läroverk, organiserade han detta enligt grundsatsen om fri läsning och flyttning. I Febr. 1851 valdes han af kollegiet till rektor och utöfvade denna befattning till i Febr. 1852, då annan rektor utsågs och en återgång till klassläsningssystemet började. Efter begärdt och erhållet afsked lemnade han 1877 det läroverk han genom sitt lefvande intresse och sina ovanligt lyckliga undervisningsgåfvor i betydlig mån gagnat. -- Under de strider, som på 1840-talet utkämpades rörande elementarläroverkens organisation, stod D. på deras sida, som yrkade studentexamens förläggande till läroverken, gymnasiernas borttagande, ämnesläsnings införande samt fri flyttning och en omfattande tillämpning af Geijers mening att de döda språken böra "maka åt sig". Redan som lärare i apologistskolan lemnade han undervisning i fysik och kemi samt hade redan då lärjungar, som kunde redogöra för oorganisk kemi efter Stöckhardts

"Kemiskola". -- Sedan genom en vid riksdagen 1856--58 företagen ändring i riksdagsordningen äfven andra än borgare förklarats valbara till riksdagsmän för städerna, var D. den förste skolman, som utsågs till ledamot af borgareståndet. I egenskap af representant för Kalmar bevistade han riksdagarna 1859--60 samt 1862--63, då han som medlem af konstitutionsutskottet röstade för det af regeringen framlagda förslaget till ny riksdagsordning. Såsom ombud för nämnda stad var han 1867--72 ledamot af Andra kammaren, och från 1873 har han, vald af Kalmar läns södra landsting, haft plats i Första kammaren. Trogen sina första pedagogiska åsigter, har han, vid de ofta återkommande tvisterna rörande klassiska och reala skolor, flere gånger, såväl i Andra som i Första kammaren uttalat den åsigten att realskolan är framtidens skola, men att hon ej kan få den plats henne tillkommer, och följaktligen elementarskolan aldrig få lugn, förrän latinet och grekiskan upphöra att vara tvångsämnen i akademiska examina -- en åsigt, som uttalades äfven af 1873 års särskilda utskott för behandling af då framställda skolfrågor, af hvilket D. var ledamot. -- Den svenska undervisningsliteraturen har af D. riktats med flere värdefulla arbeten, hvilka särskildt utmärka sig genom en åskådlig, liflig och behaglig framställning. Äfven åt biskötseln har han egnat mycken uppmärksamhet. Hans förnämsta skrifter äro: Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser (1842; 15:de uppl. 1875), Allmän geografi för folkskolor (1843; 12:te uppl. 1872), Skolmästarkonst. Antydningar för lärare och skolinspektörer (1846), Några drag ur svenska bildningsanstalternas historia (s. å.), Geografi för elementarskolor (1858; 8:de uppl. 1877), Atlas för folkskolor (1866), Verldshistoria för folkskolor (1867; 2:dra uppl. 1870), Geografi för elementarskolans tre lägsta klasser (1873; 3:dje uppl. 1876) och Biet, dess natur och vård (1878). Dessutom har D. i tidskrifter och tidningar låtit införa en mängd uppsatser, företrädesvis rörande biskötsel och undervisning.

Dahn, Julius Sophus Felix, tysk skald och historiker, f. i Hamburg 1834, blef 1857 docent i München, 1863 extraordinarie och 1865 ordinarie professor i Würzburg samt 1872 professor i Königsberg. Hans historiska arbeten lida af alltför stor bredd. De förnämsta bland dem äro Die könige der germanen (1861--73), Westgothische studien (1874), Langobardische studien (1876) och monografien Procopius von Cäsarea (1864). Frukter af hans vittra verksamhet äro den historiska romanen Ein kampf um Rom (1876), åtskilliga samlingar "Gedichte" samt poetiska berättelser och historiska dramer. Under kriget 1870--71 författade D. en stor mängd patriotiska sånger.

Dahome (Dahomey), negerstat i vestra Afrika, på Slafkusten, i Öfre Guinea. Omkr. 10,400 qv.-kilom. (190 qv.-m.). Omkr. 180,000 innev. Landet styres af en fullkomligt enväldig monark. Krigsmakten är mycket stor; regentens lifvakt består af 5,000 i vapentjenst öfvade qvinnor. Religionen är fetischism, och menniskooffer äro vanliga.