Sida 76
Cellbildning
-- genom sin förmåga att af två oorganiska ämnen, kolsyra och vatten, bereda ett organiskt, stärkelse (jfr Assimilation, bd I, sp. 1223) -- för hela den organiska naturen sä vigtiga ämne är alstradt af och bundet vid protoplasman. Endast delar af denna och särskildt af dess inre del, kornplasman, kunna vara klorofyllfärgade. Gröna cellväggar eller grön cellsaft förekommer aldrig. Under det växtceller blott undantagsvis sakna fast cellvägg, är det alls icke sällsynt att finna växtceller, som sakna klorofyll. Blott hos en del lägre alger äro alla cellerna klorofyllförande. Hos de högre växterna förekommer klorofyllet endast i en del celler, tillhörande vissa bestämda cellväfnader. Nämnas bör derjämte, att växter finnas, hvilkas alla celler sakna klorofyll. Så är förhållandet med alla svampar och en del af de öfriga parasitiska växtformerna. Såsom anmärkningsvärda egendomligheter för växtcellerna, jämförda med djurcellerna, må ännu ett par omständigheter anföras. Den ena af dessa är, att cellsaften -- en vanligen ofärgad vätska, som hufvudsakligen utgöres af vatten -- hos den fullt utvuxna växtcellen oftast intager ett mycket betydligt rum i cellens inre. Cellens utseende ter sig då
på följande sätt: ytterst cellväggen, c, innanför denna ett tämligen tunt lager af protoplasma, p, i hvilket cellkärnan, k, ligger inbäddad, samt uti protoplasman ett eller flere rum, s. k. vakuoler, v, fyllda af cellsaft. Den andra egendomligheten är, att växtcellen mycket ofta innehåller stärkelse i fast form, såsom små korn, hvilken stärkelse är det omedelbara eller medelbara resultatet af klorofyllets verksamhet vid assimilationen. -- Växtcellen alstrar och innehåller, utom de nu nämnda, en stor rikedom af egendomliga (fasta eller flytande) ämnen, t. ex. flere slags ägghviteämnen, sockerarter, oljor, alkaloider, syror, färgämnen m. fl. -- Växtcellernas form kan vexla nästan i oändlighet. De allra flesta celler kunna dock hänföras till endera af följande två hufvudformer: parenkymceller, som äro ungefär lika mycket utvecklade i rummets tre dimensioner (isodiametriska), och prosenkymceller, som utvecklats öfvervägande i en riktning, så att de blifvit mer eller mindre långsträckta. Celler af de elegantaste och så att säga mest utarbetade former förekomma i synnerhet hos en del encelliga alger, t. ex. desmicliacéer och diatomacéer. Äfven cellernas storlek är underkastad högst betydlig vexling. De minsta -- t. ex. en del bakteriers -- äro så små, att de knappast kunna urskiljas under de starkaste mikroskop; de äro mindre än en tusendels linie i diameter. De största -- hos en del alger, t. ex. Caulerpae och Vaucheriae -- kunna vara flere tum långa. De celler, hvilka
sammansätta de högre växternas väfnader, äro i allmänhet tämligen små. Blott mycket sällan (såsom i fläderbuskens märg) kunna de urskiljas utan tillhjelp af förstoringsglas. V. W.
Cella, Lat., förvaringsrum, källare, afskildt gemak, kammare; företrädesvis det rum i de gamla grekiska och romerska templen, i hvilket gudabilden fans uppställd. (Jfr Cell och Tempel). -- Cellarius, den hustjenare (vanligen slaf), som bestred uppsigten öfver klädförrådet, atrium, husgerådet, kassan m. m.
Cellafsnöring, bot. Se Cellbildning.
Cellamare [tjäl-] Antonio Giudice, furste af C., spansk diplomat och konspiratör, f. 1657 i Neapel, uppfostrades vid Karl II:s hof och inträdde tidigt i spansk krigstjenst. Under spanska arfföljdskriget (1701--14) kämpade han uti Italien på Filip V:s sida och blef fången 1707 vid Gaëtas belägring. När han 1712 återfått friheten, gjorde Filip honom till kabinettsminister och skickade honom 1715 som utomordentligt sändebud till Frankrike, der han på kardinal Alberonis eggelse uppgjorde en sammansvärjning i syfte att störta hertigen-regenten, Filip af Orléans, och i stället sätta Filip V i spetsen för regeringen. Men kardinal Dubois kom anläggningen på spåren, och C. häktades 1718. Han fördes öfver gränsen, blef väl mottagen i Madrid och utnämndes till general-kapten i Gamla Kastilien. Död 1733.
Cellarius, Lat., hustjenare hos forntidens romare. Se Cella.
Cellarius, Kristoff, tysk lärd, f. 1638, blef 1693, sedan han länge egnat sig åt skolans tjenst, professor i romersk vältalighet i Halle, der han dog 1707. Han verkade för ett rent, äkta romerskt skrifsätt samt genomforskade källorna till den gamla tidens historia och geografi. Hans förnämsta skrifter äro Antibarbarus latinus s. de latinitate mediae et infimae aetatis (1677, nya, uppl. 1765 och 1779), Orthographia latina o. s. v. (1704, nya uppl. 1768 och 1779) och det geografiska verket Notitia orbis antiqui (1701--06). Tillika utgaf han upplagor af åtskilliga latinska klassiker samt flere läroböcker, bl. a. en latinsk grammatika, som i bearbetning för svenska skolor utgafs i Stockholm 1703 och 1740.
Cellbildning, bot., försiggår inom växtriket såväl som inom djurriket uteslutande genom protoplasmans (och cellkärnans) verksamhet. Hvarje ny cell bildas i och af en annan cell, utaf dennas protoplasma. Cellbildning ur andra organiska ämnen eller omedelbart ur oorganisk materia (generatio spontanea eller gen. aequivoca) är hittills ej känd. De vigtigaste slagen af cellbildning äro: celldelning, cellafsnöring, mångcellbildning, fricellbildning, cellföryngring och cellsammansmältning. 1:o. Celldelningen inledes derigenom att cellkärnan delar sig i två dotterkärnor, hvilka flytta sig åt motsatta håll i modercellen, dervid dock till en början stående i förbindelse med hvarandra genom de s. k. kärntrådarna. Dessa kärntrådar uppgå snart i ett skifformigt lager af hudplasma, som bildas midt emellan de två nya cellkärnorna och som blir stäldt vinkelrätt mot den linie, i hvilken kärnornas rörelse egt rum. I denna hudplasma
Källa: Project Runeberg ·
