Sida 60
Cavalier, Jean
stängning påskyndade utbrottet af sammanstötningen. Den 23 Juni stodo 30--60 tusen (uppgifterna vexla) upprorsmän under vapen; de voro herrar öfver hela nordöstra delen af Paris och hade fyllt den med barrikader. En allmän bäfvan fick insteg. Styrelsen påyrkade ifrigt, att C. genast skulle ingripa, men han rörde sig ej ur fläcken; han hade nämligen endast 20,000 man linietrupper till hands och ville först samla en tillräcklig styrka. När detta skett, företog han från tre håll ett kombineradt angrepp. Framgången var dock tvifvelaktig. I detta kritiska läge beklädde nationalförsamlingen honom d. 24 Juni med diktatorisk myndighet, hvarefter C. med hänsynslös energi fullföljde sin operationsplan. Den 26 s. m. gick han med seger ur striden, som kräft flere fransmäns lif, än som uppoffrats i de blodigaste drabbningarna under första kejsaredömet. Den 28 s. m. nedlade han sin myndighet i representationens händer, men utsågs enhälligt att under titeln konseljpresident vara ansvarig chef för verkställande makten, tills presidentval hade skett. När detta d. 10 Dec. 1848 företogs, stannade C., mot sin egen och många andras förmodan, i minoriteten: 5 1/2 mill. röster tillföllo Louis Napoleon; C. fick endast 1,400,000. I lagstiftande kåren, der han å nyo representerade depart. Lot, tog han derefter genast plats på oppositionens bänkar, men ådagalade alltid måtta i sina korta, klara och varmhjertade anföranden. Vid statskuppen d. 2 Dec. 1851 häktades han och fördes till Ham, men frigafs snart, gifte sig med den rike bankiren Odiers dotter och förde sedan ett tillbakadraget lif. 1857 valdes han till representant för Paris' 3:dje valkrets, men dog plötsligt d. 28 Okt. s. å. på ett af sina gods. C. var ingen statsman i högre mening, men han var en pligttrogen, oförsagd soldat, ärlig i sin republikanism samt utan fläck i sitt offentliga och enskilda lif.
Cavaillon [-väjång], stad i franska depart. Vaucluse (Provence), vid floden Durance. 8,034 innev. (1872). Nejden är så fruktbar, att den fått namnet "Jardin de la Provence".
Cavalcanti, Guido, italiensk skald, f. på 1230-talet i Florens, gifte sig med en dotter af ghibellinchefen Farinata degli Uberti och råkade derigenom i strid med guelfernas hufvudman, Corso Donati, för hvilken han måste fly. Han lefde derefter en tid i det osunda Sarzana och återvände med bruten helsa till sin födelsestad, der han dog omkr. 1300. -- C. egde en liflig inbillningskraft och ansågs för en af sin tids ypperste filosofer. Han var genom en nära vänskap förbunden med Dante Alighieri, hvilken i sin tillegnan af "Vita nuova" kallade honom "den förste bland sina vänner". Såsom lyriker var C. en omedelbar föregångare till Dante och Petrarca. Hans dikter (utgifna 1527), alla skrifna i hans ungdom och riktade till en ung flicka, Mandetta, ega flerstädes en ton af skälmsk uppsluppenhet, men ej sällan en lätt skugga af melankoli. Språket är rent och ädelt. Det är företrädesvis canzonen Donna mi prega, perch'io voglia dire etc., som uppehållit C:s skalderykte.
Cavalcanti, Giovanni, italiensk historieskrifvare, medlem af den berömda "Accademia
platonica", skref Istorie fiorentine (omfattande tiden 1420--52, utgifna 1838), hvilka af Macchiavelli flitigt begagnades såsom källa.
Cavalcanti, Bartolomeo, italiensk statsman och författare, f. 1503 i Florens, var i sin ungdom motståndare till medicéerna och kämpade för sitt fäderneslands frihet, tills Cosimo di Medici kommit i spetsen för regeringen, hvarefter han trädde i tjenst hos kardinal Hippolito d'Este. Senare användes han i vigtiga värf af påfven Paul III. Död i Padua 1562. Värdefulla för sin tid äro hans Rettorica (1559, sedan ofta omtryckt), en behandling af retoriken efter strängt aristoteliska grundsatser, och Discorsi sopra gli ottimi reggimenti delle repubbliche anticlie e moderne (1571).
Cavalcaselle, Giovanni Battista, italiensk konstkännare. Se Crowe, J. A.
Cavalier [-lie], Fr., l. Kavaljer, krigsv., ett slags fästningsverk, som är beläget inom hufvudvallen och har större höjd än denna, för att man derifrån skall kunna beskjuta låga, eljest oåtkomliga delar af omgifvande mark eller ock en belägrande fiendes löpgrafs-arbeten på fältvallen. (Jfr Högverk). G. U.
Cavalier [-lie], Jean, fransk elfenbenssnidare, som, i likhet med många af sina landsmän, mot slutet af 1600-talet reste omkring i Europa för att utöfva sin konst vid hofven. Han uppehöll sig sålunda omkr. 1690 i London, kom sedan i tjenst hos kurfursten Vilhelm III i Brandenburg, vistades någon tid äfven i Danmark och anlände slutligen, i midten af 1690-talet, till Sveriges hufvudstad. Der sysselsatte han sig uteslutande med att åt hofvets och stadens mest framstående personligheter utföra medaljonger i elfenben, af hvilka ej få ännu finnas i Statens historiska museum och i enskilda samlingar. Efter åtskilliga af dessa götos sedan genom N. Keders och andras försorg 21 ensidiga minnespenningar. Dessa medaljonger äro förträffligt arbetade och utmärka sig genom mycken likhet. C. var i Stockholm ännu i Mars 1697, men lär i Maj s. å. hafva följt med envoyén Ludvig Fabritius på hans sändning till Ryssland och Ispahan, under hvilken färd konstnären afled. (Denna uppgift är sannolikare än en annan, enligt hvilken han återkom till Berlin och der, från år 1703, utförde åtskilliga skådemynt öfver konung Fredrik I af Preussen.) -rn.
Cavalier [-lie], Jean, ryktbar kamisard-anförare, föddes af ett reformert bondfolk nära Anduse i nedre Languedoc, antagligen 1680 (födelseåret uppgifves olika: 1679--85). Först hade han tjenst som fåraherde, men kom sedan i bagarelära. Undan de stränga religionsförföljelser, som efter Nantesiska ediktets upphäfvande (1685) utbröto mot hugenotterna, i synnerhet i Cevennernas bergstrakter, flydde C. 1701 till Genève, men hänfördes snart af det hoppet -- som vissa svärmares profetior lära hafva närt -- att han var utsedd till sina trosbröders frälsare i kampen mot förtrycket, och återvände derför redan 1702 till sin hemort. Under kamisardernas resning (i Juli s. å.) var C. den egentlige ledaren. Han hade ej fått någon öfning i vapen, men utvecklade en hjeltes
Källa: Project Runeberg ·
