Sida 10
Carafa, gammal neapolitansk slägt
samtida naturalisterna (se Amerigi). -- Familjens medlemmar voro följande. 1) Lodovico C., den egentlige stiftaren af Caracciernas skola, f. 1555, d. 1619, var lärjunge af Tintoretto. Han verkade hufvudsakligen som lärare, men producerade äfven sjelf åtskilligt värdefullt både i måleri och etsning. Hans flesta arbeten (fresko- och oljemålningar) finnas i Bologna, och hans yppersta verk voro de nu till största delen förstörda, men genom gravyrer kända freskerna i S. Micchele in Bosco derstädes (fullb. 1605). Hos honom framträder för första gången den smak för smärtans patos, hvilken sedan så ofta visar sig i den bolognesiska skolans lidande Marior och "ecce homo"-bilder. -- 2) Agostino C., den förres brorson och lärjunge, f. 1557, egde en mångsidig bildning och tog en verksam del i undervisningen (i anatomi, perspektivlära m. m.) vid den ofvannämnda akademien. Sedermera blef han af sin broder Annibale kallad att biträda vid utförandet af freskerna i pal. Farnese i Rom (bland dem äro Galateas triumf samt Aurora och Cephalus af honom); men en brytning mellan dem föranledde hans resa till Parma, der han dog 1602, sysselsatt med frescomålning i pal. del Giardino. Hans berömdaste oljetafla, Den hel. Hieronymi kommunion, finnes i pinakoteket i Bologna. Sin största betydelse har han emellertid på kopparstickarekonstens område; han var nämligen den förste italienare, som behandlade kopparsticket enligt Cornelis Corts breda, djerfva och fria maner. I allt graverade han öfver 270 blad. -- 3) Annibale C., den förres broder, f. 1560, var den bolognesiska skolans mest begåfvade konstnär, och hans arbeten visa den caracciska konstriktningen i hennes högsta fullkomlighet. Efter att hafva fått sin första undervisning hos brodern Lodovico begaf han sig 1580 till Parma, för att studera Correggios verk, och sedermera till Venezia, der Veroneses arbeten blefvo hans förebilder. 1589 återkom han till Bologna och deltog i akademiens stiftelse. Af kardinal Farnese kallades han 1600 till Rom, och der afled han 1609. Bland hans förnämsta oljemålningar må nämnas en Madonna med Kristus och Johannes (den s. k. "La vierge au silence" i Louvren, i Paris) och Den hel. Rochus utdelar almosor (Dresden). Hans yppersta verk äro de i pal. Farnese i Rom befintliga mytologiska freskerna, hvilka öfverträffas endast af Michelangelos i Sixtinska kapellet. Men Annibale var icke uteslutande historiemålare, utan äfven landskapsmålare; han räknas såsom en af de förste, hvilka behandlade landskapsmålningen som en sjelfständig konstart. Han var tillika etsare af stor förtjenst. -- 4) Antonio Marziale C., en naturlig son af Agostino, f. 1583, död i Rom 1618, och 5) Francesco, vanligen kallad Franceschino, en brorson till Agostino och Annibale, f. 1595, d. 1622, voro icke af samma betydelse som de föregående. -- Arbeten af de tre förstnämnde och deras skola träffas i många samlingar äfven utom Italien. I Stockholm äro Caraccierna, genom både målningar och gravyrer, representerade i Nationalmuseum och i Hammers museum på Byströms villa. -- Bland den
caracciska akademiens lärjungar räknas Domenichino, Guido Reni, Albani och Lanfranco. R-n.
Caraccioli [-ratjåli], gammal neapolitansk familj af grekiskt ursprung. 1. Gianni C., grundläggaren af familjens anseende och rikedom, blef 1415 sekreterare hos drottning Johanna II, som öfverhopade honom med titlar och värdigheter. För sin äregirighet och sitt högmod blef han mördad 1432. -- 2. Marino C., f. 1468, blef protonotarie hos påfven Leo X och sändes af honom 1518 till Tyskland för att hos kurfursten Fredrik den vise anhålla om Luthers utlemnande. Han dog 1538 som kardinal och kejserlig ståthållare öfver Milano. -- 3. Francesco C., neapolitansk amiral, gick 1798 i den partenopeiska republikens tjenst och blef 1799, när kardinal Ruffo bemäktigat sig Neapel, på amiral Nelsons befallning hängd vid rånocken på ett af sina fartyg.
Caracore [-kår] l. Corocore kallas de i ostindiska arkipelagen förekommande båtar, hvilkas roddare placeras utombords på långsåt gående bamburör, som hvila på tvärs öfver båten liggande rör af samma träslag. De yttre ändarna af dessa senare uppbäras af en på vattnet flytande balk, hvilken äfven tjenar till att balansera båten. De största caracores -- som äro omkr. 37 m. (124,6 f.) långa och 4 m. (13,5 f.)
breda samt ligga 1,5 m. (5,1 f.) djupt -- hafva ända till tolf tvärslåar, så att på hvarje sida plats finnes för sextio man, hvilka föra sina pagajer (åror) i de öppningar, som bildas af bamburören. För åstadkommande af jämn takt i rodden slås på en trumma eller ett annat instrument. Segel nyttjas sällan under rodd. Dessa båtar, som kunna föra stor besättning och framdrifvas med stor hastighet, hafva med fördel användts såväl till sjöröfveri som (af holländarna) till kustbevakning; i dessa fall fördes små kanoner på relingarna. R. N.
Carafa, gammal neapolitansk slägt. 1. Oliviero C., kardinal och ärkebiskop af Neapel, f. 1406, d. 1511, utnämndes 1472 till befälhafvare öfver en af påfven Sixtus IV utrustad flotta samt eröfrade s. å. Smyrna och Satalia i Afrika. -- 2. Giovanni Pietro C., 1555--59 påfve under namn af Paul IV (se d. o.). -- 3.
Källa: Project Runeberg ·
