Sida 275
Conti, yngre gren af det bourbonska huset Condé
namnet Constantina. Ännu i 12:te årh. var C. en rik och blomstrande stad. Senare delade det Algers öden. Den 13 Okt. 1837 eröfrades det af den franske marskalken Valée.
Constitutio Gregorii X (decimi), den af påfven Gregorius X vid kyrkomötet i Lyon 1274 stadgade ordning för påfvevalet, hvilken ännu i hufvudsakliga delar är gällande. Jfr Påfveval.
Constitlltionel, Le [lö kångstitysiånäl], parisisk tidning, upprättad 1815. Den hette först, under en mycket kort tid, "L'Indépendant". Tidningen har alltid häfdat den liberala bonapartismens idéer och bekämpat absolutismen samt den gamla regimens styrelseprogram.
Constrictor, Lat., anat., "sammandragare", namn på flere muskler. Se Svalget.
Consualia, Rom. mytol., ett slags fest. Se Consus.
Consuegra (Lat. Consabrum), stad i spanska prov. Toledo (Nya Kastilien) vid Amarguilla. Omkr. 7,000 innev. Yllemanufakturer.
Consul, fornromersk öfverhetsperson. Se Konsul.
Consularis, Lat. (af consul), under den romerska republikens tid benämning på en person som beklädt konsulatet. Under kejsaretiden var det en hederstitel för högre statsämbetsmän (krigsbefälhafvare, provinsståthållare o. d.), hvilka, ehuru de ej varit konsuler, tillätos att bära de konsulariska insignierna.
Consulta, Ital. och Sp. (af Lat. consulere, rådpläga), rådplägande församling. -- Consulta di stato, Ital., statsråd, rådsförsamling, domstol.
Consus, Rom. mytol., en gammal-italisk gudom, till hvars ära de s. k. Consualia firades ända in i kejsar Augusti tid. Dessa fester höllos två gånger om året, d. 21 Aug. och d. 15 Dec., och för hvarje gång uppgräfdes ur jorden gudens altar, något som tyder på att man i honom dyrkade en af underjordens makter.
Contagium, Lat., med. Se Smittämne.
Contarini, veneziansk adelsslägt, som under tiden 1041--1674 bland sina medlemmar räknade åtta doger och flere andra utmärkta man. -- 1) Andrea C., doge 1367--82, bragte Venezias nära hundraåriga krig med Genua ("chioggia-kriget") till ett lyckligt slut, i det han sjelf tog befälet öfver hären, tvang Chioggia att gifva sig och sålunda förmådde Genua till fred. -- 2) Gasparo C., diplomat, prelat och skriftställare, f. 1483, d. 1542, var 1521 venezianskt sändebud hos kejsar Karl V och bevistade s. å. riksdagen i Worms. 1535 blef han kardinal och yrkade som sådan på en allvarlig reform af den katolska kyrkan. 1541 sökte han vid riksdagen i Regensburg, der han var påflig legat, att verka för protestanternas återförening med kyrkan, men utan framgång. C:s mest bekanta arbete är De magistratibus et republica veneta (1543). -- 3) Simone C., diplomat, f. 1563, d. 1633, var republikens sändebud hos flere italienska furstar samt vid spanska, franska och påfliga hofven äfvensom hos sultanen. Han var tillika en utmärkt latinsk skald. -- 4) Vincenzo C., italiensk arkeolog, f. 1577, d. 1617, stod redan vid 25 års ålder i sådant rykte för lärdom,
att magistraten i Padua särskildt för honom inrättade en lärostol i grekisk och latinsk vältalighet. Denna plats innehade han till 1614. Bland hans skrifter äro de vigtigaste Variarum lectionum liber (1606), De frumentaria romanorum largitione liber (1609) och De militari romanorum stipendio commentarius (1609). -- 5) Ludovico C., diplomat, var 1629 venezianskt sändebud i Frankrike, arbetade s. å. som fredsmäklare i London för fred mellan England och Frankrike och var verksam vid afslutandet af Westfaliska freden (1648). Död 1653.
Contat [kångta], Louise, fransk skådespelerska, f. 1760, d. 1813, lemnade teatern 1808 och gifte sig då med en hr Parny. Hennes repertoar var mycket omfattande, men framför allt gjorde hon lycka som subrett i Molières och Beaumarchais' pjeser. Hennes salong var en samlingsplats för de förnämste literatörerna i Paris.
Conte [kångt], Fr., poetisk berättelse, saga. I den nordfranska poesien under 12:te och 13:de årh. användes detta ord som namn på berättelser af omvexlande, företrädesvis ur det alldagliga lifvet hemtadt innehåll (jfr Fabliaux). Conten är merendels skrifven på vers, stundom på både vers och prosa, och är ämnad att reciteras, ej att sjungas. Dess författare kallades conteour. Det oftast använda versslaget var den fyrfotade knittelversen. Jonglörerna, som under sina vandringar hade tillfälle till rika studier öfver lifvet, begagnade conten till ett slags "chronique scandaleuse", hvari riddares äktenskapsbrott och munkars öfverträdelser af celibatslagen voro de mest omtyckta ämnena. Denna pikanta stil utbildades i synnerhet af Jean de Boves, Gauvain och Rutebeuf samt har trängt djupt in i den franska literaturen. De andlige skrefvo s. k. Contes dévots, i hvilka jungfru Maria, helgonen o. s. v. förhärligades.
Contenta, Lat. (som sing. brukad plur. af contentum), hufvudinnehåll (t. ex. i ett bref).
Contentin [kångtanstäng], halfö på vestkusten af Frankrike. Se Cotentin.
Conti, yngre gren af det bourbonska huset Condé. Den tog sitt namn efter en nära Amiens belägen liten stad. Dess egentlige stiftare var Armand de Bourbon (se nedan). Titeln prins af G. bars först af dennes farfars bror, andre sonen till Louis I de Condé, François (f. 1558, d. 1614), hvilken tog en framstående del i hugenott-krigen och afled barnlös. Ätten utgick 1807. -- 1) Louise Marguérite de Lorraine, prinsessa af C., författarinna, f. 1574, d. 1631, dotter till Henrik af Guise och Katarina af Kleve, var gift först med den ofvannämnde François, prins af C., och sedan, i hemlighet, med marskalk Bassompierre. Hennes kärleksförbindelser och galanta äfventyr omtalas mycket i samtida memoarer. Hon författade Adventures de la cour de Perse (1629), i hvilket arbete samtida (dock under främmande namn uppträdande) personers kärleks- och krigsäfventyr förtäljas. Hennes författareskap till L'histoire des amours du grand Alcandre (d. v. s. Henrik IV; 1663) är tvifvel underkastadt. -- 2) Armand de Bourbon, prins af C., yngre
Källa: Project Runeberg ·
