Sida 175
Cicero, Marcus Tullius
medio evo (1839, 5:te uppl. 1861), Storia della monarchia di Savoia (1840--47) och Origine e progresso delle istituzioni della monarchia di Savoia (1854--55, 2:dra uppl. 1868), hvilka alla röja grundlig lärdom, men äro något vårdslösade till formen. C. uppträdde äfven som novellförfattare. Derjämte utgaf han åtskilliga äldre literära verk, bl. a. Petrarcas "Rime" (1825). Hans samlade smärre skrifter utkommo 1868.
Cicada, zool. Se Stritslägtet.
Cicco da Ferrara [tjickå-], egentl. Francesco Bello, italiensk skald under senare hälften af 15:de årh., lefde i blindhet och armod dels i Mantua, dels i Ferrara. Den af honom författade stora hjeltedikten Libro d'arme e d'amore, nomato Mambriano (1509; en god upplaga utkom 1549) tjenade i många hänseenden Tasso till förebild. Hans i Burchiellos anda skrifna sonetter äro qvicka och uppsluppna.
Cicer L., bot., växtslägte af nat. fam. Leguminosae, underfam. Papilionaceae, kl. Diadelphia L., ordn. Decandria. Dit hör C. arietinum L., kikärten eller kaffeärten, hvilken härstammar från orienten och i mängd odlas i södra Europa, företrädesvis i de södra delarna af Frankrike och Spanien. Denna växt är en ettårig, ungefär fotshög ört med parbladiga blad, röda eller hvitaktiga blommor, som sitta ensamma i bladvecken, och stora, uppblåsta baljor. Fröna, som hafva någon likhet med ett gumsehufvud (deraf artnamnet arietinum, af Lat. aries, gumse), äro mycket närande, liksom de närslägtade bönväxternas och ärternas frön. Också äro de i södra Europa, synnerligast i Spanien, ett omtyckt näringsmedel. De nyttjas äfven som surrogat för kaffebönor. -- Växten odlades redan i forntiden af romarna. Den uthärdar lätt torka och trifves på ställen, hvarest bönor, ärter och linser vissna. Ldt.
1. Cicero, Marcus Tullius, romersk statsman, talare och skriftställare, föddes d. 3 Jan. 106 f. Kr. nära Arpinum (nu Arpino). Hans fader tillhörde riddareståndet, och på dennes landtgård, som hade ett idylliskt läge vid Fibreni sammanflöde med Liris (Garigliano), tillbragte han sin ungdom. Tidigt blef han, jämte sin broder Quintus, af fadern medförd till Rom, der barnen fingo undervisning af grekiska lärare. Det visade sig mycket snart, att den unge Marcus hade ovanligt rika anlag. Genom faderns förbindelser bereddes honom tillfälle att umgås med och åhöra Roms store talare, bl. a. Crassus, och så utbildades redan tidigt hans håg och fallenhet för talarekonsten. År 91 anlade han toga virilis (manlig toga), hvilket betecknade hans inträde i det offentliga lifvet. Derefter vistades han först hos augurn Q. Mucius Scaevola och, efter dennes död, hos hans broder, öfverstepresten, för att under deras ledning och genom deras föredöme inhemta kännedom om det romerska rätts- och författningsväsendet samt utbilda sig till duglighet i medborgerliga värf. År 89 deltog C. i marsiska kriget, hvarefter han återvände till Rom och der fortsatte sina studier. Dessa omfattade särskildt retorik och filosofi, i hvilket senare ämne epikuréen Phaidros samt nya akademiens hufvudman, Philon, och stoikern
Diodotos voro hans lärare. I den grekiska diktkonsten invigdes han af skalden Archias. Till de teoretiska studierna kommo besök på forum, för åhörande af rättegångar och politiska förhandlingar, samt på teatern, der han fick tillfälle att se och höra dåtidens störste mästare i ädelt föredrag, Aesopus och Roscius. Dessutom idkade C. flitigt tal- och skriföfningar. Det var genom att på detta sätt skaffa sig både sakkännedom och formel färdighet, som han förberedde sig för talarekallet. Under Sullas diktatur började han offentligt utöfva verksamhet såsom talare. Det första brottmål, hvari han uppträdde, var amerinen Sexti Roscii sak (80). Försvaret af denna var onekligen förenadt med fara. På föranstaltande af två slägtingar, som ville komma åt hans egodelar, hade Roscius blifvit anklagad för fadermord, och anklagarna hade, för att få den oskyldige så mycket säkrare fälld, i saken indragit en mäktig gunstling hos Sulla. Med lika mycket mod som skicklighet blottade C. hela sammangaddningen och gaf offentligt uttryck åt den allmänna förtrytelsen öfver den senaste tidens mordgerningar, hvarvid han dock bemödade sig att icke såra diktatorn sjelf, utan endast väcka hat mot de nedriga personer, som för egen vinning missbrukat sin ställning. Talet väckte stort uppseende, och den unge C. betraktades nu såsom en framtidsman, i synnerhet af folkvännerna, som i honom trodde sig se en blifvande förkämpe. -- Kort derefter företog C. en resa till Grekland och Asien, hufvudsakligen för att stärka sin något vacklande helsa. På denna färd fullföljde han ock sina studier, under ledning af berömda filosofer och retorer, särskildt Apollonios Molon på Rhodos. I Athen knöt han med romaren T. Pomponius Atticus en vänskapsförbindelse, hvilken sedermera alltjämt tilltog i styrka. Efter två års frånvaro återvände han till Rom med stärkta kroppskrafter och väl danad för sitt kall. Nu beträdde han den politiska banan; år 75 var han quaestor, 69 edil och 66 praetor. Quaesturen på Sicilien förvaltade han med sådan skicklighet och hofsamhet, att sicilianerna år 70 åt honom uppdrogo att anklaga f. d. praetorn C. Verres, som under tre år hade misshandlat och utplundrat dem. C. fick dervid ett ypperligt tillfälle att göra bruk af sin talkonst. Också lyckades det honom att samla så många och vigtiga bevis, att Verres, fastän han hade mäktiga gynnare, blef förskräckt öfver den kraft och fasthet, som hans motståndare ådagalade, och gaf sin sak förlorad redan i början af rättegången. Äfven i andra mål, särdeles i försvarstal, uppträdde C. med skicklighet och framgång. Han visade sig mäktig såväl att öfvertyga som att gripa åhörarna, och derför stadgades mer och mer hans rykte som en talare af första ordningen. Mot hans sakförareverksamhet kan visserligen framställas berättigadt klander, men detta träffar mera tidsandan än honom sjelf. På den tiden ansåg man nämligen, att en sakförare kunde åtaga sig äfven ohederliga rättegångsmål samt att han framför allt hade att tänka på huru han bäst skulle kunna främja sin saks framgång och att han derför ej behöfde vara särdeles nogräknad i afseende på medlen. Orättvisa beskyllningar,
Källa: Project Runeberg ·
