Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

Originalsida 620
Originalsida 620
Originalsida 620
Originalsida 621
620–621

Sida 620

Diocletianus, Gajus Aurelius Valerius, romersk kejsare

hos Alexander den store. Han återställde det af Herostratos nedbrända Artemis-templet i Efesos och ledde, på uppdrag af konung Alexander, anläggningen och uppbyggandet af staden Alexandria (332 f. Kr.).

Dinomé, Sylvain Emery Achille, fransk geograf, f. 1787, d. 1871, gjorde fransmännen bekanta med tyskarnas och engelsmännens landupptäckter, i synnerhet i Afrika. Sina många, till största delen efter Petermanns "Geographische mittheilungen" utförda, bearbetningar offentliggjorde han i tidskriften "Annales des voyages".

Dinornis (af Grek. deinos, förfärlig, och ornis, fogel), paleont., ett slägte strutsartade foglar, af hvilka lemningar träffas i de lösa jordlagren på Nya Zeeland. De nådde en betydlig storlek, och en art, D. elephantopus, var gröfre byggd än någon annan känd fogel. Traditioner bland infödingarna på nämnda ö antyda, att detta slägte för ej synnerligen lång tid sedan blifvit utrotadt genom menniskohand. G. L.

Dinosauria (af Grek. deinos, förskräcklig, och sauros, ödla), paleont., en utdöd ordning af reptiliernas klass. Dinosauriernas tänder suto i tandhålor och voro ej fastvuxna vid käkarna. De flesta ryggkotorna voro flata eller lindrigt bikonkava. Fötterna voro fyra, väpnade med klor och afsedda för gående på land. Bäckenet och bakbenen påminte i många delar af sin byggnad om foglarna. Då dertill kommer, att frambenen hos många voro betydligt kortare än bakbenen, är det antagligt, att dessa djur, liksom foglarna, åtminstone tidtals hoppade på de bakre extremiteterna. Många dinosaurier uppnådde en jättelik storlek; så t. ex. Iguanodon, hvars lemningar antyda, att den hade en längd af 50--60 f. (15--18 m.). Af tändernas byggnad kan man sluta till att somliga voro växtätande, andra köttätande. Dinosaurierna hafva träffats endast i de mesozoiska formationerna: trias-, jura- och kritformationerna. G. L.

Dinostratus, grekisk matematiker. Se Deinostratos.

Dinotherium (af Grek. deinos, förskräcklig, och therion, djur), paleont., ett i miocena lager förekommande jättelikt snabeldjur, utmärkt i synnerhet genom två stora, nedåt riktade betar i underkäken. Dess plats i systemet har varit omtvistad. Många författare hafva hänfört det till sirendjuren, men på sista tiden har man blifvit tämligen ense om att hänföra det till snabeldjuren. G. L.

Dinter, Gustav Friedrich, tysk prest och pedagog, f. 1760 i närheten af Leipzig, blef 1787 prest, 1797 direktor vid skollärareseminariet i Dresden, 1816 konsistorial- och skolråd i Königsberg och 1822 teologie professor i samma stad. Död 1831. -- Genom att upptaga och utbilda Campes, Basedows och Pestalozzis idéer fick D. stort inflytande på skolväsendet i Tyskland. Hans två stora bibelverk: Die bibel als erbauungsbuch (1831--33, fortsatt af Brockmann och Fischer) och Schullehrerbibel (1824--30), innehålla rationalistiska utläggningar af bibeln. D:s Sämmtliche schriften utgåfvos 1840--51.

Dio. 1) D. Chrysostomus Coccejanus, grekisk filosof af stoiska skolan, f. i Prusa i

Bitynien i midten af 1:sta årh. e. Kr., tillbragte en stor del af sitt lif på resor samt i Rom, der han högt värderades af kejsarna Trajanus och Nerva. Af hans skrifter finnas i behåll 80 s. k. "deklamationer" öfver politiska, moralfilosofiska och mytologiska ämnen. De utmärka sig alla genom en smakfull form och ett rent attiskt språk, hvilka egenskaper förvärfvade honom namnet Chrysostomus ("guldmun"). Tillnamnet Coccejanus antog han efter sin kejserlige beskyddare Coccejus Nerva. -- 2) D. Cassius, den förres sonson, grekisk historieskrifvare, f. omkr. 155 e. Kr. i Nicaea i Bitynien, flyttade tidigt till Rom, uppträdde der såsom talare, invaldes i senaten och beklädde flere höga ämbeten. Af kejsarna Caracalla och Alexander Severus hedrades han med åtskilliga förtroenden och förvaltade såsom ståthållare flere af det romerska rikets provinser. Som militärbefälhafvare ådrog han sig genom sin stränga krigstukt praetorianernas hat samt måste slutligen, för att undgå deras raseri, lemna Rom och återvända till sin födelsestad. Han författade ett stort historieverk i 80 böcker, på hvilkas utarbetande han använde tjugotvå år (ännu finnas delar deraf i behåll). Detta arbete, hvilket omfattar hela den romerska historien från AEneas' ankomst till Italien ända till år 229 e. Kr., är grundadt på flitiga källstudier och utmärker sig genom omsorgsfull pröfning och sammanställning af fakta samt genom en vårdad stil. Det utgör derför en af de vigtigaste urkunderna för kännedomen om den romerska republikens sista period och kejsaretidens två första århundraden. A. M. A.

Diobol (Lat. diobolus, Grek. diobolos), ett attiskt silfvermynt = 2 oboler (omkr. 20 öre); det hade på aversen ett Zevs-hufvud och på reversen en uggla.

Diocletianus (Diokletianus), Gajus Aurelius Valerius, romersk kejsare, var son af en frigifven slaf och föddes 245 i Dalmatien, nära det nuv. Cattaro. Han tog tjenst som soldat i romerska hären, svingade sig upp till höga befäl och blef (efter kejsar Numeriani död) d. 17 Sept. 284 i Chalcedon (vid Bosporen) af trupperna utropad till imperator. Sedan hans medtäflare, Carinus, blifvit rödd ur vägen (285), hyllades han som kejsare. D. fann dock snart, att han ej ensam kunde med nödig kraft styra det kolossala, af inre fejder och grannars anfall skakade riket och tog derför 285 en medregent, fältherren Maximianus, som 286 fick titeln augustus, samt 293 ytterligare tvänne, Galerius och Konstantins, hvilka erhöllo titeln caesarer. Det var D:s plan att på fyrdelning af riket grunda en ny regeringsform: en öfverkejsare (augustus) med sin caesar skulle styra i östern, en annan med sin caesar i vestern; efter tjugo års förlopp skulle de bägge öfverkejsarna nedlägga sin myndighet och caesarerna intaga deras plats samt åt sig utse nya caesarer. Genom en sådan fredlig utskiftning af högsta makten förebyggdes, såsom D. afsett, en tid bortåt tronstrider i det inre, hvarjämte rikets kraft utåt blef stärkt. Men Rom förlorade tills vidare sin betydelse såsom det politiska lifvets brännpunkt, ty de fyra kejsarna valde sig residens på andra håll. D., som för

Källa: Project Runeberg ·