Sida 767
Duborg
jernväg i förbindelse med Kingstown, som utgör dess egentliga hamn. -- D:s äldsta historia är legendarisk. Omkr. 450 införde S:t Patrik kristendomen der. Omkr. 840 eröfrades D. af två norska vikingar, Torgisle och Frode, hvilka gjorde det till hufvudort i konungariket D., ett af de riken, som norrmännen upprättade på Irland. Torgisle och Frode nedgjordes af irerna, men 852 upprättade Olof den hvite riket D. på nytt. De norske eröfrarna hade ständiga strider att utstå mot infödingarna och fördrefvos ofta från landet, men behöllo slutligen öfverhand. 1171 intogs D. af engelsmännen. 1209 blefvo de engelske borgarena, då de firade påsken, öfverfallna af sina iriska grannar, och fem hundra nedhöggos. Årsdagen af denna händelse ("Black monday") firades länge med tåg till platsen för mordet, Cullenswood, som än i dag kallas "the bloody fields".
Dublon, benämning på det danska åttamarkstycket, som slogs efter 1618. Jfr Doblon.
Dubno, stad i ryska guvern. Volhynien, vid floden Ikva. Omkr. 8,000 innev., mest judar. Fordom stora marknader.
Du Boccage [dy båckasch], Marie Anne Fiquet, fransk skaldinna. Se Boccage.
Dubois [dybåa'], Guillaume, fransk statsman och kardinal, föddes d. 6 Sept. 1656 i Brives-la-Gaillarde (i Limousin). Efter att i flere år hafva utöfvat en privatlärares anspråkslösa yrke blef han guvernör för hertigen af Chartres (sedermera hertigen-regenten Filip af Orléans), på hvars moralitet han utöfvade ett i högsta måtto skadligt inflytande. Hos Ludvig XIV kom D. i ynnest derigenom att han förmedlade hertigens af Chartres förlofning med fröken de Blois, en dotter af konungen och markisinnan de Montespan. När hertigen af Orléans blef regent, 1715, utnämndes D. till statsråd, och efter att 1718 hafva åvägabragt ett förbund mellan England och Frankrike äfvensom den s. k. qvadrupelalliansen kallades han samma år att emottaga utrikesministerportföljen. 1720 utnämndes han af påfven till ärkebiskop af Cambrai, det rikaste stiftet i Frankrike (han åtnjöt dessutom inkomster af sju abbotsstift), och 1721 förlänade Innocentius XIII honom kardinalshatten. 1722 blef han premierminister, och 1723 fick han en plats i Franska akademien. Under det hans finansiella åtgärder försänkte landet i det djupaste elände, samlade han för egen del ofantliga rikedomar. Död d. 10 Aug. 1723, till följd af ett utsväfvande lefnadssätt. Hertigen af Saint-Simon skildrar hans skaplynne på följande sätt: "En mängd laster -- falskhet, girighet, vällust och kryperi -- täflade hos honom om öfverväldet. Han var en så förhärdad lögnare, att han fräckt nekade, äfven då han blef gripen på bar gerning". 1789 utkom "Vie privée du cardinal Dubois" och 1815 hans "Mémoires secrets et correspondance inédite", hvilka dock lära vara oäkta.
Dubois [dybåa'], Paul François, fransk skriftställare, lärjunge af V. Cousin, f. 1793, var 1818--21 lärare vid åtskilliga högre undervisningsanstalter och egnade sig derpå åt journalistiken. I förening med Mignet, Thiers och Rémusat utgaf han "Tablettes universelles",
och jämte Leroux grundade han 1824 tidningen "Globe", hvars hufvudredaktör han blef. 1830 vardt han, till följd af sitt uppträdande mot styrelsen och mot inskränkningar i religionsfriheten, dömd till dryga penningeböter och fyra månaders fängelse, men befriades vid Juli-revolutionen och utnämndes till generalinspektör för den allmänna undervisningen. 1831 blef han medlem af deputerade-kammaren, 1834 professor i franska literaturen vid polytekniska skolan, 1840 direktör för normalskolan och 1842 medlem af undervisningsrådet. Vid sidan af Cousin och Girardin utöfvade han till 1848 ett stort inflytande på undervisningsväsendet, i synnerhet det högre. 1852 aflägsnades han både från normalskolan och undervisningsrådet. Död 1874.
Dubois [dybåa'], Paul, fransk bildhuggare och målare, f. 1829, härstammar på mödernet från bildhuggaren Pigalle, hvadan han ock stundom skrifvit sig Dubois-Pigalle. 1856--58 arbetade han på Toussaints atelier i Paris, och 1859 reste han till Italien, der i synnerhet Donatellos verk i Florens blefvo föremål för hans studier. Efter hemkomsten, 1863, utställde han statyerna Johannes döparen som barn (brons; Luxembourg) och Narcissus (gips; utförd i marmor 1874), hvilka gjorde stor lycka. Derefter följde bl. a. den berömda bronsstatyen Florentinsk sångare från 1400-talet (1865; Luxembourg), Madonna med barnet (1867; Trinité-kyrkan i Paris), Eva (1873), tvänne af hörnfigurerna till en blifvande grafvård öfver general Lamoricière (en Caritas och Tapperheten, båda i gips, 1876) samt åtskilliga porträttbyster. På de senare åren har D. med stor framgång egnat sig åt porträttmålning. Hans Porträtt af mina barn (1876), Ung flicka och E. Breton (1878) hafva blifvit mycket prisade. D. är en af sitt lands mest framstående konstnärer. Med ideal uppfattning förenar han slående natursanning och har derigenom vunnit ett stort inflytande på den nuvarande bildhuggarekonsten i Frankrike. 1878 utnämndes han till direktör för "Ecole des beaux arts" i Paris.
Du Bois-Reymond [dybåa' rämå'ng], Emil, tysk fysiolog, född d. 7 Nov. 1818 i Berlin, kallades 1851 till medlem af vetenskapsakademien derstädes, hvars ständige sekreterare han blef 1867, och utnämndes 1858 till professor i fysiologi vid universitetet. Han har gjort grundliga undersökningar öfver djurelektriciteten och utgaf 1848--60 i detta ämne ett epokgörande arbete, Untersuchungen über thierische elektricitat. Bland hans öfriga skrifter må nämnas Ueber die grenzen des naturerkennens (1872; 4:de uppl. 1876). Åren 1859--77 utgaf D., tillsammans med Reichert, "Archiv für anatomie, physiologie und wissenschaftliche medicin", och ifrån 1877 har han, tillsammans med W. His och W. Brauner, ombesörjt utgifningen af "Archiv für anatomie und physiologie", en fortsättning af förstnämnda tidskrift.
Duborg, fordom befäst slott på en höjd straxt norr om den slesvigska staden Flensborg. Under drottning Margaretas regering (1387--1412) blef det statsegendom, och 1431 försvarades det med stor tapperhet mot den holsteinske grefven Adolfs
Källa: Project Runeberg ·
