Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

och utmärkt för sin skarpa satir och djerfva opposition mot Kristian VIII:s regering.

Corsica l. Korsika (Fr. La Corse), ö i Medelhafvet, tillhörig Frankrike och bildande detta lands 87:de departement, mellan 41° 21' och 43° 1' n. br. samt 8° 32' och 9° 31' ö. l. (fr. Gr.). Från Sardinien skiljes ön genom det 15 kilom. (2 mil) breda San Bonifacio-sundet. Längden är 183 kilom. (24,6 mil), bredden 84 kilom. (11,3 mil) och ytinnehållet 8,747,4 qv.-kilom. (158,86 qv.-mil). På C. finnes en mängd bergskedjor, hvilka i allmänhet löpa från n. till s. samt än äro kala, än betäckta med täta skogar och i de högsta regionerna nästan alltid snöhöljda. De utlöpa i en mängd berg-uddar, af hvilka de förnämsta äro: i n. Corso och Bianco; i v. Revellata, Rosso, de Feno och de Muro; i s. Bonifacio och Bianco. De högsta bergstopparna äro: Monte Cinto, 2,707 m. (9,116 f.), Monte Rotondo, 2,625 m. (8,840 f.). Paglia-Orba, 2,525 m. (8,504 f.) och Monte Cardo, 2,457 m. (8,274 f.). Bergen stupa brant vid den vestra kusten, som derigenom är hög samt rik på bukter och naturliga hamnar. På östra sidan deremot finnes ett 10--15 kilom. (1 1/2--2 mil) bredt slättland med så ringa lutning, att de många vattendragen flerstädes bilda laguner och moras. Floderna, allesamman med kort lopp, torka ofta ut om sommaren. De största äro: Golo, Tavignano och Solenzaro, på östra sidan, samt Taravo, Prunelli, Gravone och Liamone, på vestra sidan. Ingen af dem är segelbar. I bergstrakten finnas tvänne större sjöar, Ino och Creno, och på östra kusten flere strandsjöar. Mineralkällor förekomma på flere ställen. Klimatet, i allmänhet helsosamt, är i de lägre trakterna hett; men värmen mildras af hafsvindarna och bergens närhet. Medeltemperaturen är 17°--18° C. I bergstrakterna är vintern sträng. Jordmånen är, synnerligast i dalarna och vid kusten, mycket fruktbar, hvarför innevånarna, ehuru de sköta åkerbruket ytterst vårdslöst, skörda tillräckligt för sina behof. Årligen komma flere tusen italienare öfver till ön för att förrätta de arbeten, som korsikanen anser allt för simpla. Företrädesvis odlas hvete, råg och korn. Olivplanteringen gifver årligen i medeltal 200,000 hektol. (765,000 kbf.) olja. C:s viner, omkr. 500,000 hektol. (1,912,500 kbf.) årligen, äro eftersökta, men deras beredning lemnar mycket öfrigt att önska. Dessutom odlas bl. a. mycket lin och förträffliga sydfrukter, indigo, bomull, silke, sockerrör, krapp och tobak. I flere af bergstrakterna utgöra kastanjer ett af de förnämsta näringsmedlen. Stora skogar af ek och barrträd finnas i det inre af ön. Boskapsskötseln är tämligen betydlig, synnerligast i bergen, der får- och get-hjordar äro innebyggarnas största rikedom. Bland bergen lefva vilda får (mufloner), vildsvin och annat villebråd. Räfvar finnas i mängd, men för öfrigt endast få rofdjur. Tonfisk-, sardell- och ostronfångst utgör, jämte salthandel och kustsjöfart, en hufvudnäring för kustbefolkningen. Bergen, som hufvudsakligen bestå af granit, äro rika på mineralier, t. ex. jern och bly, hvilka dock föga brytas. Industrien är obetydlig; hvar och en tillverkar sjelf hvad han behöfver. Handel drifves företrädesvis på

Italien; vin, olja, kastanjer, sydfrukter och vax utföras. Kommunikationsväsendet är uselt; jernbanor finnas ej. -- Befolkningen uppgick 1876 till ett antal af 262,700 personer, hvilka nästan alla voro romerska katoliker. Korsikanerna äro af italiensk härkomst och tala en med främmande beståndsdelar uppblandad italienska. De äro i allmänhet af medelmåttig kroppsstorlek, välväxta och starka, med brun ansigtsfärg, svart hår och eldiga ögon, råa, häftiga och hämdgiriga, stolta och lata, men derjämte måttliga, frihetsälskande och gästvänliga. Sitt hem och sin familj betrakta de som helgedomar och våga utan betänkande lifvet för dem. I hög grad stränga äro männens grundsatser om qvinlig ära; den hustru, som ger sin man grundad anledning till svartsjuka, dödas af honom utan tvekan, och en förförd jungfru kan aldrig hoppas på äktenskap med någon annan än sin förförare. Korsikanen saknar ej intelligens; han visar stor fallenhet för poesi och talang att improvisera. Blodshämden ("la vendetta"), som ofta fortsättes genom flere led, är ännu ej fullt utrotad. I sammanhang dermed står banditlifvet i bergstrakten. Männen gå nästan alltid väpnade. Korsikanen har få behof. Boningshusen i det inre af ön äro merendels eländiga kojor, med en enda öppning, hvilken på samma gång tjenstgör som dörr, fönster och rökfång. Så fattiga innebyggarna än äro, finnas likväl inga tiggare på C. Folkupplysningen befinner sig på en mycket låg ståndpunkt; minst 40 proc. kunna hvarken läsa eller skrifva, -- C. indelas i fem arrondissement: Ajaccio, Bastia, Calvi, Corti och Sartene. Hufvudstad: Ajaccio.

Historia. C:s urinnevånare voro af iberisk och ligurisk härkomst. Omkr. 556 f. Kr. anlade focaeerna kolonier på ön, men fördrefvos af etruskerna och kartagerna, hvilka senare voro i besittning af densamma till 238 f. Kr., då den intogs af romarna, som derefter i ett sjuårigt blodigt krig (236--230) fullkomligt undertryckte korsikanerna. Under kejsareperioden var C. ganska blomstrande, men under den derpå följande vexlingsrika tiden sjönk dess välmåga. 470 e. Kr. vardt ön ett byte för vandalerna och tillhörde efter 533 skiftevis bysantiner, goter och longobarder, tills den 754 eröfrades af frankerna. 833 gaf Ludvig den fromme ön i förläning åt toskanske markgrefven Bonifacius. Senare sönderföll C. i en mängd smärre välden, och derefter följde en lång tid af inre strider, i hvilka näfrätten allt mer gjorde sig gällande. Under denna tid utbildades dock äfven en representativ författning, med ärftliga "caporali", ur hvilken sedermera Paolis demokratiska författning utgick. Påfven Urban II uppdrog 1098 åt pisanerna att förvalta ön, och dessa afträdde henne 1300 åt Genua. Men snart utbröt den vildaste anarki derstädes. Redan 1296 hade Bonifacius VIII gifvit C. och Sardinien såsom län åt konung Jakob II af Aragonien, och så stodo emot hvarandra ej mindre än tre partier -- det genuesiska, det aragoniska och det nationella -- kämpande om ön. Sedan denna i århundraden varit hemfallen åt det sorgligaste tillstånd, utbröt ändtligen 1729 ett allmänt uppror mot Genua. Fred slöts visserligen redan