Sida 596
Dietrichson
1790, d. 1859, deltog såsom ingeniör-geograf i krigen 1813--15 mot fransmännen, anställdes sedermera i kultusministeriet och blef 1831 geheimeöfverregeringsråd. Från 1834 beklädde han derjämte en professur i statsvetenskaperna i Berlin och från 1844 chefskapet för statistiska byrån derstädes. D. utgaf bl. a. Die waldenser und ihre verhältnisse zum brandenburgisch-preussischen staate (1831), Statistische übersicht der wichtigsten gegenstände des verkehrs und verbrauchs im preussischen staate und im zollverein (1838--57) och Der volkswohlstand im preussischen staate (1846) samt halfmånadsskriften "Mittheilungen des statistischen bureaus" (1848--59). Hans Handbuch der statistik des preussischen staates utkom 1861. -- D:s son Friedrich Heinrich D. (f. 1821, sedan 1850 e. o. professor i arabiska i Berlin) har utgifvit värdefulla arbeten om arabernas filosofi i 10:de årh. m. m.
Dietetik (af Grek. diaita, lefnadssätt, Lat. diaeta), helsolära, konsten att genom en naturenlig lefnadsordning uppehålla det fysiska lifvet. -- Dietetisk, som har afseende på dietetiken; öfverenstämmande med helsolärans kraf. Jfr Diet och Dietisk.
Diether [dit-], Tysk sagohist., konung Amelungs äldste son. Han efterlemnade tre söner, harlungarna, hvilka blefvo ryktbara genom sitt tragiska slut. (Jfr Amaler.) D:s brorson Diether den unge, en yngre broder till Didrik af Bern, uppfostrades af Hildebrand, fördrefs af sin farbroder Ermrich, upptogs derefter såsom fosterson af Etzels (Attilas) gemål och lär slutligen hafva fallit för Wittichs hand.
Dietisk, som har afseende på dieten; öfverensstämmande med helsoläran. Jfr Diet och Dietetik.
Dietlieb [ditlib] från Steiermark, Tysk sagohist., en af Didriks af Bern tolf kämpar, enligt Didrikssagan en son af den mäktige Biterolf i Skåne, men enligt en annan dikt son af konung Biterolf i Tolet (Toledo). D. kämpade i slaget vid Ravenna och var anförare för den krigareskara, som återeröfrade denna stad.
Dietmar [dit-] l. Dithmar, egentl. Thietmar, tysk biskop och historieskrifvare, f. 976, d. 1019, blef 1002 prior i det af hans farfader stiftade klostret Walbek och 1009 biskop i Merseburg. Han skref en krönika i 8 böcker, omfattande tiden 908--1018. Den tillförlitligaste upplagan är den af Lappenberg utgifna (i "Monumenta Germaniae historica", pars III, 1839).
Dietrich [dit-] l. Dietricy, Kristian Wilhelm Ernst, tysk målare och kopparstickare, f. i Weimar 1712, fick sin första undervisning af fadern, målaren Johann Georg D., och kom sedan som lärjunge till A. Thiele i Dresden, der han blef hofmålare och slutligen professor vid konstakademien. Död 1774. D. sysselsatte sig hälst med att efterbilda de äldre nederländske mästarna, i synnerhet Rembrandt, och målade i deras manér historie- och genretaflor, men framför allt landskap med historiskt eller genreartadt staffage. Hans arbeten utmärkas af en fulländad teknik. Dresden-galleriet eger 54 målningar af hans hand. I Stockholms nationalmuseum, der han jämväl är
representerad som kopparstickare, finnas af honom två utsigter i olja samt en gouachemålning. Hans raderingar uppgå till ett antal af nära 200 och beteckna ett verkligt framsteg i den tyska kopparstickarekonsten.
Dietrich [dit-], Franz Eduard Christoph, tysk språkforskare, f. 1810, bosatte sig 1839 i Marburg samt blef 1848 professor i den filosofiska och 1859 i den teologiska fakulteten vid dervarande universitet. Skrifter: Abhandlungen zur hebräischen grammatik (1846), Hebräisches handwörterbuch (1857), Aussprache des gothischen (1862), Die Blekinger-inschriften (1863), Altnordisches lesebuch, med literaturhistorisk öfversigt, grammatik och glossar (1843; 2:dra uppl. 1864) m. fl.
Dietrich Veit [ditrich fäjt] l. Vitus Theodorus, tysk teolog, f. 1506 i Nürnberg, d. 1549, var 1527--35 Luthers sekreterare och ständige följeslagare samt blef 1536, på Melanchthons förord, predikant vid S:t Sebalduskyrkan i sin födelsestad. Han utgaf åtskilliga af Luthers och Melanchthons skrifter, bl. a. den förres huspostilla (1544) och hans summarier till bibelöfversättningen (1541--44). D:s meddelanden om reformatorns lif äro af särdeles högt värde.
Dietrich von Niem [ditrich fån nim], tysk skriftställare från Nieheim (i Westfalen), d. 1417, var 1378--1410 sekreterare i påfliga kansliet och derefter biskop, först i Verden och sedan i Cambrai. Han skref bl. a. De schismate libri III (omfattande tiden 1378--1410 och tryckta första gången 1532), som räknades bland den katolska kyrkans förbjudna böcker, och under pseudonymen "Petrus de Alliaco" utgaf han De necessitate reformatonis ecclesiae in capite et in membris (tryckt 1700 i Hardts "Concilium constantiense").
Dietrichson [ditrik-]. 1. Lorentz Henrik Segelcke D., norsk universitetslärare och författare, föddes d. 1 Jan. 1834 i Bergen och blef 1853 student i Kristiania. Till en början var det hans mening att egna sig åt det presterliga kallet, men efter studentmötet i Upsala 1856, hvarunder han mottog djupa intryck och kraftiga väckelser, blefvo estetiska studier hans förnämsta sysselsättning. 1859 begaf han sig till Sverige, som derefter i många år var hans hemland, förordnades 1861 till docent i nordisk literatur i Upsala, 1866 till amanuens vid Nationalmuseum i Stockholm, hvilken befattning han lemnade 1873, och 1868 till lärare i konsthistoria vid Akademien för de fria konsterna. Under sin vistelse i Stockholm var D. tillika 1870--73 e. o. öfverlärare, i konstens tillämpning på industrien, vid slöjdskolan, och såsom ordförande i svenska slöjdföreningens utskott för konstindustri deltog han 1872 i grundandet af denna förenings konstindustrimuseum. 1868--69 var han prinsessan Lovisas lärare i danska språket och literaturhistoria, och 1869 erhöll han titeln e. o. professor. 1875 kallades han till e. o. professor i konsthistoria i Kristiania. Vid sin flyttning från Stockholm fick D. emottaga många bevis på välvilja och tacksamhet för hvad han uträttat i Sverige. 1876--77 var han ordförande i de komitéer, hvilka ombesörjde upprättandet af ett
Källa: Project Runeberg ·
