Sida 680
Dominant
böjda underkäken, de afrundade, på sidan af näbben belägna näsborrarna, de korta, måttligt grofva fötterna, den tämligen långa, nästan tvära stjerten, den mjuka fjäderklädnaden o. s. v. Dithörande foglar äro utbredda öfver hela jorden, med undantag af Australien, men träffas företrädesvis inom de kalla och måttligt varma luftstrecken, der de i allmänhet vistas i skogs- och bergstrakter, bland träd och buskar. De bygga sina bon i träd, lefva af allahanda oljehaltiga frön samt knoppar och blad och sjunga dåligt. Den vanliga eller röda domherren eller dompapen (P. europaea l. vulgaris) har svart hufva med blå glans samt hvit öfver- och undergump; ryggen är blågrå hos hannen, brunaktig hos honan, undre kroppsdelarna cinnoberröda hos hannen, rödgråa hos honan; vingarna äro försedda med ett gråhvitt tvärband och för öfrigt, liksom stjerten, svarta med blå glans. Fogelns längd uppgår till 161 millim. (54 lin.). Domherren torde ej saknas i något land i Europa, ehuru han under sina ströftåg kommer till sydligare trakter endast om vintern, och finnes dessutom i en stor del af Asien, bl. a. Sibirien och Japan. Särskildt i Skandinavien träffas domherrarna tämligen allmänt öfver hela landet. Under sommaren hafva de sitt tillhåll i täta skogar, men om vintern framkomma de i mängd till gårdarna. De träffas företrädesvis i bok- och barrskogar och besöka under sina ströftåg om vintern gerna fruktträdgårdarna, der de göra rätt stor skada genom att förtära knopparna, i synnerhet på päronträden. För öfrigt utgöres deras föda af allahanda slags frön. Boet, som de hälst bygga i täta barr- och granskogar, snarare lågt än högt från marken, är sammansatt af qvistar, rottågor, grässtrån, mossa och lafvar samt invändigt fodradt med hästhår och ull. Äggen, som äro 4--5 och blåhvita, med fläckar, prickar och streck af violett och brunt, i synnerhet kring den tjockare änden, och som hafva 20 millim. (7 lin.) längd och 16 millim. (5,5 lin.) tjocklek, rufvas i ungefär två veckor af honan, hvilken under tiden matas af hannen. Både hannen och honan hjelpas åt att uppföda ungarna, som de försvara med fara för sina egna lif. Hvad namnet domherre vidkommer, blef fogeln "kanske så kallad i påfve-tiden", säger Pontoppidan, "för sin behagliga röst, liknande en orgel, ehuru icke nog stark att fylla koret i en domkyrka, hvarest domherrarna eller kanikerna sjöngo sina horas canonicas". Med större sannolikhet kan antagas, att benämningen härleder sig från den svarta hufvan, hvilken betäcker hufvudet liksom en sammetskalott. På marken rör domherren sig tämligen ovigt, hoppande, men i träd med långt större lätthet. Hans flygt är lätt, men långsam, och sker i båglinier. Denna fogel, hvilken man beskyller för att vara dum, har ett modigt, ehuru på samma gång fredligt, sällskapligt, inställsamt och läraktigt sinnelag. Hvad rösten vidkommer, är han rätt illa begåfvad. Han låter höra ett tämligen sträft och svagt qvittrande, då och då afbrutet af några klingande, milda flöjttoner ("diu", "diu"), hvarmed han lockar på eller, med något olika betoning, varnar sina kamrater. Honans sång är svagare än hannens och mindre liflig. Domherren blir i fångenskapen
lätt tam och sin herre innerligt tillgifven samt lär sig snart nog att eftersäga ord och att med full, mjuk och flöjtklingande stämma hvissla melodier. Till och med gamla domherrar äro mottagliga för undervisning, men inblanda ofta i sin sång sina naturliga, skärande missljud. Af denna fogelns förmåga att lära sångstycken har utvecklat sig en icke så obetydlig industrigren. I vissa bergstrakter i Tyskland, t. ex. Thüringerwald, tagas nämligen fogelungarna ur boet, innan de kunna flyga, och inläras att hvissla melodier. Några lära sig utan svårighet två, tre stycken, hvaremot andra knappast kunna lära sig ett enda. Somliga glömma under ruggningstiden hvad de lärt, hvaremot andra minnas det, så länge de lefva. Sålunda inöfvade, föras domherrarna ut i marknaden och sändas icke sällan öfver Atlanten. Domherrarna hafva för öfrigt mycket lifliga känslor, och man har exempel på att foglar af denna art dött af starka sinnesrörelser. Köttet är bittert. I de nordligare delarna af Europa (Finland, Estland, Livland), dock ej i Skandinavien, och i norra Asien lefver roseneller karmin-domherren (P. erythrina), som har hufva, kinder, haka, strupe och bröst karmosinröda, och buken hvitaktig med mörka långsgående fläckar. J. G. T.
Domicellus, Med. Lat. (af dominicellus, dimin. af dominus, herre, Fr. damoiseau), junker; i medeltidshandlingar och krönikor benämning på yngre konungasöner.
Domicil (Lat. domicilium, af domus, hem), hemvist, boningsort; medelpunkten för en persons rättsliga förhållanden; handelst., den ort, på hvilken en vexel skall infrias. -- Domiciliera en vexel, handelst., utställa en vexel att betalas på en annan ort än trassatens boningsplats. Den, på hvilken domicilierad vexel drages, kallas domiciliant, och sjelfva vexeln domiciliar-vexel. (Jfr Vexel.)
Domina, Lat. (af domus, hus, hem), herskarinna, fru; föreståndarinna för ett jungfrustift, abbedissa. Jfr Dominus. - Domina Abundia, Med. Lat. (Fornfr. Dame Habonde), en växtlighetens och ymnighetens gudinna. Se Abundantia.
Dominant (Lat. dominans, sc. tonus, "herskande ton"), musikt., den ton, som näst grundtonen (tonikan) gör sig mest gällande. I det gregorianska systemet intog dominanten en olika plats i de olika kyrkotonarterna: den var än qvint, än qvart, än ters. I det moderna systemet har öfverqvinten alltid namnet öfverdominant och underqvinten (= öfverqvarten) namnet underdominant. I c dur är således g öfverdominant och f underdominant. Den förra tonen är den vigtigare, och med ordet dominant ensamt menar man alltid denna. -- Tonisk dominant kallas dominanten såsom hufvudtonartens qvint, till skilnad från bidominanterna, som tillhöra de tonarter, i hvilka man utviker under tonstyckets lopp. -- Dominantackord kallas hvarje ackord på dominanten såsom grundbas, men företrädesvis septimackordet med stor ters,. ren qvint och liten septima (i c dur: g h d f), emedan detta tydligast utvisar tonarten (jfr Ackord). Införandet af det fritt anslagna
Källa: Project Runeberg ·
