Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

och att den ändamålsenligaste proportionen mellan fett och kolhydrat är som 1 till 9. Också ingå ju bröd, potates och växtämnen i allmänhet som huvudbeståndsdel i menniskans diet. Af hvilken vigt färska växtämnen äro för helsan bevisas bäst deraf att en längre tids umbärande af dessa födoämnen är den egentliga orsaken till skörbjugg -- en sjukdom, som förr, innan potatesodlingen infördes, ofta anställde rysliga härjningar samt ännu ej sällan förekommer i fängelser och ombord på fartyg, då potates och andra färska växtämnen fattas.

2. En annan fordran på en sund diet är, att födoämnena skola vara lättsmälta, d. v. s. kunna upptagas så fullständigt som möjligt och utan att matsmältningsverktygen ansträngas mer än nödvändigt är. I allmänhet kan sägas, att födoämnena äro mera lättsmälta, i samma mån som de lättare genomträngas och upplösas af mag- och tarmsafterna. Mört kött, mjölk och luckert, väl bakadt bröd äro lättare att smälta än segt kött, ost och degigt, illa jäst bröd. Svårsmälta äro äfven de födoämnen, hvilkas närande beståndsdelar ligga inneslutna i fasta höljen, som endast med svårighet upplösas af magsaften. Sådana äro i synnerhet torkade födoämnen ur växtriket: ärter, bönor, ris, rotfrukter m. fl., hvilka för att blifva lättsmälta måste kokas, så att höljena sprängas.

Öfver hufvud taget är djurföda lättsmältare och tillgodogöres fullständigare än växtföda. Den, som vill hemta sin näring ensamt ur växtriket, måste hafva starka matsmältningsverktyg, om dessa ej i längden skola öfveransträngas och blifva sjuka. Af en måltid, bestående af ärter, rågbröd och potates, tillgodogöres ej stort mer än hälften af de i dessa födoämnen innehållna ägghviteamnena -- resten utgör barlast --, hvaremot en portion kött med samma mängd ägghvita så godt som helt och hållet kommer kroppen till godo. Vill man lifnära sig ensamt af potates, nödgas man förtära den i sådan mängd, att, såsom erfarenheten visar, magen snart deraf blir sjuk. De s. k. vegetarianerna lefva ej häller uteslutande af växtämnen. Mjölk, ost, ja t. o. m. ägg anse de ej förbjudna, och om folkslag, hvilka man länge trott lifnära sig mest af ris och andra växtämnen, t. ex. kineser och japaneser, hafva noggranna undersökninger lagt i dagen, att djurföda, såsom fisk, mjölk, ost, ja t. o. m. kött, till ej ringa del ingår i deras diet.

3. Maten måste vara välsmakande. Födan, äfven om den är tillräcklig, lämpligt sammansatt och lättsmält, motsvarar ej dietens fordringar, såvida den ej derjämte tillfredsställer smakens. Det ar dervid ej allenast njutningen, som föreskrifver detta vilkor -- det är ett oafvisligt behof. Intet eller föga smakande, okryddade matanrättningar blifva, i synnerhet om de gifvas dagligen och utan omvexling, snart motbjudande och framkalla en oöfvervinnelig afsmak, mången gång verkligt illamående. Det är visserligen sant, att hungern är den bästa kryddan, men att hungern icke förmår ersätta kryddan, visar bäst erfarenheten från sådana allmänna inrättningar, inom hvilka vid utspisningen intet eller ringa afseende fästes vid nämnda fordran. Det

är t. ex. ej ovanligt att finna huru i fängelser fångarna i det längsta försaka och endast af den yttersta hunger drifvas till att förtära de föga smakande, om ock närande, matanrättningarna och huru de skatta sig lyckliga, när de för sina flitpenningar få tillhandla sig en bit sill eller ost.

4. Förtäringen af näringsämnen bör delas på ett lämpligt antal måltider hvarje dag. Om en menniska i en måltid tillfredsställer dagens hela näringsbehof, såsom många djur göra, påbördar hon matsmältningsverktygen en alltför stor ansträngning och ådrager sig derigenom lätt sjukdom. I allmänhet gäller som regel, att den ena måltiden ej må efterföljas af en annan, förrän maten från den föregående hunnit smälta och således hungern gifver tillkänna, att ny tillförsel är behöflig. Enligt urgammalt bruk intaga de flesta menniskor tre mål om dagen, af hvilka det mellersta vanligtvis är det rikligaste. Ändamålsenligheten af denna anordning beror emellertid på en mängd olika förhållanden: längden af arbetsdagen, arbetets art och den ansträngning det kräfver, olika kroppstillstånd o. s. v. Den, hvars krafter eller matsmältning icke äro dess starkare, gör klokare i att intaga flere måltider på dagen och fördela födan jämnare på hvarje. Den, som redan på morgonen måste förrätta tungt arbete, står sig illa med en klen frukost o. s. v. Å andra sidan bör den sista måltiden ej vara för riklig och ej intagas straxt förrän man går till sängs. Slutligen må nämnas, att en sund diet kräfver, att intet ansträngande arbete, hvarken tanke- eller kroppsarbete, förrättas förrän en stund efter intagen måltid, i synnerhet om denna varit riklig. För matsmältningsarbetet behöfves nämligen en lifligare tillströmning af blod till underlifvet, och en sådan motarbetas i viss mån, om hjernan och musklerna ansträngas i alltför hög grad. E. H.

Dieterich [dit-], Johann Friedrich, tysk historiemålare, f. 1787 (1789?), d. 1846 såsom professor vid konstskolan i Stuttgart, besökte flere gånger Rom, der han företrädesvis studerade de för-rafaelitiske mästarna, och efterlemnade bl. a. åtskilliga kyrkomålningar, utmärkta af djup fromhet, korrekt teckning samt varm och kraftig färg. Han målade äfven förträffliga porträtt.

Dieterich [dit-], Udo Waldemar, skolman och språkforskare, född d. 2 Sept. 1803 i Zehden i Preussen, blef 1826 subrektor och 1851 rektor vid tyska nationallyceum i Stockholm samt fick 1856 professors namn, heder och värdighet. Död i Stockholm d. 19 Maj 1865. Skrifter: Ausführliche schwedische grammatik etc. (1839; ny uppl. 1848), Kurze anweisung zur leichten erlernung der schwedischen sprache (1844), Runensprach-schatz oder wörterbuch über die ältesten sprachendenkmale Skandinaviens in beziehung auf abstammung und begriffsbildung (1844), Einige worte über den zweck und das wesen der schule (1851), Svensk språklära (1850), Tyska språkets uttal och ljudskifte (1861), Enträthselung des odinischen [runor] durch das semitische alphabet (1864) m. fl.

Dieterici [dit-], Karl Friedrich Wilhelm, tysk statistiker och nationalekonom, f. i Berlin