Sida 673
Dolet, Etienne, fransk skald och talare
den bourbonska styrelsens reaktionära politik hade doktrinärerna till valspråk: "Chartan, hela chartan och ingenting annat än chartan". Doktrinärerna, som hade till ledare Royer-Collard, hertigen af Broglie och Guizot, spelade hufvudrolen i Decazes' ministèr (1819). Efter Julirevolutionen 1830 kommo de med Guizot in i Ludvig Filips första ministèr. 1837 måste doktrinärerna utgå ur regeringen; men 1840, då Guizot blef förste minister för andra gången, fingo de åter handen om statsrodret, hvilket de innehade till Febr. 1848, då de försvunno från den politiska skådebanan.
Dokument (Lat. documentum, lära, bevis, af docere, lära), i vidsträckt mening allt, som kan tjena till att bestyrka någonting; i inskränkt mening urkund, aktstycke. -- Dokumentera, (med urkunder) styrka (sina anspråk).
Dol (D.-de-Bretagne), stad i franska depart. Ille-et-Vilaine (Bretagne). 4,251 innev. (1872). Fordom biskopssäte. Vacker gotisk domkyrka, till största delen från 13:de årh. Der besegrade Vendée-armén d. 21 Nov. 1793 republikanerna under Westermann och Marceau.
Dolabella, Publius Cornelius, Ciceros svärson, var en utsväfvande man med opålitlig karakter. I det medborgerliga kriget (från 49 f. Kr.) var han först anhängare af Pompejus och sedan af Caesar. Efter den sistnämndes död höll han först med de sammansvurne, men slog sedan om, och då han af Antonius erhöll ståthållareskapet i Syrien, lät han mörda en af sina forne medbröder, Trebonius. Sedermera anfölls han af Cassius och blef besegrad, hvarefter han lät döda sig af en soldat (43 f. Kr.). Hans maka, Tullia, hade dött före honom, efter ett föga lyckligt äktenskap. R. Tdh.
d'Olanda, Guilielmo, nederländsk stilleben- och blomstermålare. Se Aelst, W. van.
Dolce [dåltje], Ital. (af Lat. dulcis, ljuf), musikt., mildt, ljuft. -- Dolce far niente [dåltje-], ljuf sysslolöshet.
Dolce [dåltje], Lodovico (Luigi), italiensk skald, f. 1508, d. omkr. 1566, underkastade många bland den klassiska forntidens dikter romantiska ombildningar, författade biografier öfver kejsar Karl V (1561--67) och Ferdinand I (1566) samt utgaf ett verk öfver det italienska folkspråket (1562) och ett dylikt öfver måleriet (1557) äfvensom förträffliga upplagor af Petrarca, Boccaccio och Dante Allighieri. Det bästa af hans arbeten, Le prime imprese d'Orlando, utkom först 1572.
Dolci [dåltji], någon gång Dolce [dåltje], Carlo, italiensk målare, f. 1616 i Florens, d. sammastädes 1686, målade företrädesvis hufvud eller halffigurer af Kristus, madonnan och helgon. Hans arbeten äro utförda med stor sorgfällighet och vittna om skönhetssinne, men lida af sentimentalitet och af en affektation, som ofta sjunker ned till ett sliskigt koketteri. Särskildt är hans sätt att gifva uttryck åt figurens andakt i hög grad konventionell (lutadt hufvud, himlande ögon o. s. v.). Hans taflor hafva emellertid alltid haft en stor publik och ofta blifvit återgifna i gravyr. Den mest kända torde vara Den orgelspelande Cecilia, i Dresden. D:s förnämsta arbeten finnas i Florens' gallerier (framför allt
i Pal. Corsini). Många taflor, som tillskrifvas honom, härröra från hans efterhärmare, bland hvilka må nämnas O. Marinari och D:s egen dotter Agnese.
Dolcino [-tjinå], religiös svärmare. Se Apostlabröder.
Doldenhorn, topp på mellersta Bern-alperna, 3,647 m. (12,283 f.) hög.
Dôle [dål]. 1. (La D.). Bergsrygg i schweiziska kantonen Pays de Vaud (Waadt), 1,678 m. (5,651 f.) hög, näst Mont Tendre det schweiziska Juras största höjdsträckning. För sin härliga utsigt och rikedom på sällsynta växter är D. mycket besökt af turister. -- 2. Stad i franska depart. Jura (Franche-Comté), vid den segelbara floden Doubs och vid Rhône-Rhenkanalen. 12,924 innev. (1876). Stor domkyrka. Bibliotek (omkr. 40,000 bd och 700 handskrifter). Liflig industri, i synnerhet tillverkning af brandsprutor, skodon och såpa. Handel med ost ("fromage de Gruyère"), mjöl och marmor. -- D. är romarnas Dola sequanorum. Från den romerska tiden finnas lemningar af tvänne vattenledningar, en amfiteater och tempel. Före Besançons införlifvande med Franche-Comté var D. hufvudstad i denna provins samt säte för ett parlament och ett universitet. Det var starkt befäst och under århundraden ett föremål för strid mellan fransmän och spaniorer. Den 21 Jan. 1871 besattes D. af general v. Manteuffel, hvarigenom återtåget till Lyon blef afskuret för Bourbakis armé.
Dolente (af Lat. dolere, känna smärta). Ital., musikt., vemodigt, klagande.
Dolerit (af Grek. doleros, bedräglig), petrogr., en grof- eller medelkornig, mörk och tung, vulkanisk bergart af tertiär eller ännu lägre ålder. Den består af augit, magnetit, olivin och antingen plagioklas (plagioklas-dolerit) eller nefelin (nefelin-dolerit). På somliga ställen har doleriten ett porfyrartadt eller ett mandelstensartadt utseende. På Island och Färöarna samt i Skotland är denna bergart vidt utbredd. Den uppträder äfven i Siebengebirge, Eifel m. fl. st. samt är en af Etnas och Strombolis m. fl. vulkaners eruptionsprodukter. I Sverige förekommer den icke. Sitt namn har den fått i anledning af svårigheten att med blotta ögat bestämma den mineralogiska sammansättningen. -- Dolerit, anamesit och basalt i inskränkt betydelse, eller basaltit (synbart tät struktur), sammanfattas ofta under det gemensamma namnet basalt, i vidsträcktare mening. E. E.
Doles, Johann Friedrich, tysk tonsättare, f. 1715, d. 1797, var 1756--89 kantor vid Thomasskolan och musikdirektör vid de båda förnämsta kyrkorna i Leipzig. Han var lärjunge af Seb. Bach och röjer i sina många kompositioner (koraler, motetter, mässor, oratorier m. m.) inflytande dels från denne, dels från italienska operan. I ett företal till kantaten Ich komme vor dein angesicht vill han bannlysa fugan ur kyrkomusiken. A. L.
Dolet [-le], Etienne, fransk skald och talare, f. omkr. 1509, var en tid sekreterare vid franska beskickningen i Venezia. Han offentliggjorde några skrifter (till hvilkas tryckning han sjelf 1538 uppsatte ett tryckeri i Lyon),
Källa: Project Runeberg ·
