Sida 625
Dioskurerna
Dioptrisk anamorfos, fys. Se Anamorfoser.
Diorama (af Grek. dioran, se igenom), en af Daguerre 1822 uppfunnen och af Gropius förbättrad rundmålning, framställande en tafla med konstgjorda ljuseffekter af olika slag, såsom morgon-, middags-, afton- och månskensbelysning. Stundom är taflan försedd med rörliga figurer.
Diorit (af Grek. dioros, tydlig, lätt igenkänd), petrogr., en mörkgrön eller grönsvart, jämförelsevis ganska tung bergart, bestående af hornblende och en plagioklasfältspat (oligoklas och labrador) i grofkornig, finkornig, stundom nästan tät (jfr Afanit) blandning med hvarandra. Mikroskopiskt innehåller dioriten äfven mineralen qvarts, magnetit, klorit och apatit. Inom Sverige och andra lands urterritorier förekommer denna bergart ganska allmänt, dels såsom särskilda berg och kullar, dels såsom "gångar" eller oregelbundna partier i andra bergarter. I de flesta fall eger den tydlig massivstruktur, men stundom får den, till följd af beståndsdelarnas mera parallella anordning och en rikligare inblandning af glimmer, en viss skiffrighet och öfvergår då till dioritskiffer, hvilken bergart förekommer såsom lager i gneis, glimmerskitfer o. s. v. När i en finkornig eller synbart tät dioritisk grundmassa finnas utbildade tydliga, större eller mindre kristaller och korn af plagioklas (oftast oligoklas) eller hornblende, får bergarten ett porfyrlikt utseende och kallas då dioritporfyr. E. E.
Ororitporfyr och Dioritskiffer. Se Diorit.
Diortos (Grek. diorthosis, af diorthun, göra rak), kir., en vrickad eller bruten leds återsättande i rätt läge.
Dioscorea Plum., Jams, bot., växtslägte af den med Liliaceae beslägtade nat. fam. Dioscoreae, kl. Dioecia L., ordn. Hexandria. Dithörande arter växa i varmare land öfver hela jorden. De äro klängande örter eller halfbuskar med knöligt uppsvälld rotstock, grenigt nerviga, oftast hjert- eller spjutlika blad samt oansenliga, grönaktiga blommor i ax eller klasar i bladvecken. I varmare land odlas flere arter för sina stärkelserika, ätliga rotstockars skull. I friskt tillstånd innehålla dessa rotstockar likväl ett skarpt, bittert ämne, som först måste bortskaffas, genom urlakning, kokning eller stekning. Den art, som allmännast odlas, är D. alata L. Denna växt härstammar från Ostindien och odlas nu allmänt i de tropiska landen. Dess rotstock kan nå en betydlig storlek, ända till 1 1/2 f. (45 centim.) längd och 6 tums (18 centim.) bredd, med en vigt af mer än 30 skålp. På Söderhafsöarna utgör denna art, jämte brödfrukten och kokosnöten, innevånarnas hufvudnäring. Den ätes, liksom potates, kokad eller stekt. Äfven fås af densamma ett mjöl, som nyttjas såsom tillsats vid beredning af bröd och mjölrätter. -- I Kina och Japan ätes rotstocken af D. batatas Dec. Denna art har i senare tid blifvit införd samt med framgång odlad i Frankrike och i Alger. Bland andra af samma orsak odlade arter må nämnas D. sativa L. och D. bulbifera L. -- I växthus odlas flere arter för sina vackra blad och sin slingrande stam. Ldt.
Dioscurus (Grek. -kuros), patriark i Alexandria. I likhet med sin företrädare, Cyrillus, var han en ifrig anhängare af eutychianismen (antagandet af en enda natur i Kristi person), och med understöd af kejsar Theodosius II lyckades han på den s. k. röfvaresynoden i Efesus (449) att med maktspråk genomdrifva eutychianismens seger samt motståndarens, patriarkens i Konstantinopel, Flaviani, afsättning. Sjelf fick han kort derefter dela samma öde på det 4:de ekumenska mötet i Chalcedon (451), der såväl eutychianismen som den motsatta ytterligheten, nestorianismen, fördömdes. D. dog 454. J. H. B.
Diós-Györ [diåsch-djör], köping i ungerska komitatet Borsod, i den vin- och fruktrika Szinyvadalen. Omkr. 4,000 innev. Stort jernbruk, stenkolsbrytning, glas- och pappersbruk samt tillverkning af träflaskor.
Dioskorides Pedanios l. Pedakios Dioskorides Anazarbaios, grekisk naturforskare och läkare, var bördig från Anazarba i Cilicien och lefde under 1:sta årh. e. Kr. Han företog vidsträckta resor, i samband med romerska härtåg, och samlade derunder material till sina för den tiden högst märkliga naturhistoriska, farmakologiska och medicinska arbeten. I sitt förnämsta verk, Peri hyles iatrikes (1478, i latinsk öfversättning med titeln "De materia medica", Om läkemedlen), beskrifver han inemot sex hundra växter, med angifvande af deras medicinska användning. Framställningens klarhet och de noggranna uppgifterna om de beskrifna örternas allmänna verkningar gjorde detta arbete under halftannat årtusende till den allmännast begagnade och nära nog enda vägledningen vid undervisning i botanik och farmakognosi. En tid antog man t. o. m., att inga växter hvarken i norden eller i södern funnos att upptäcka utöfver dem, som D. beskrifvit. D. författade dessutom en bok om de giftiga medlen, tre böcker om de giftiga djuren och två böcker om lätt anskaffliga enkla och sammansatta läkemedel -- ett slags praktisk "handbok i husmedicin", märklig nog för sin tid. Hos D. framträda de första (visserligen något råa) forsöken till en kemisk beredning af metalliska medel -- beredningar, hvilka ofta användes lokalt mot hudsjukdomar, men som ej gåfvos invärtes. Vidskepliga och onaturliga medel rekommenderas högst sällan i D:s arbeten. D. stod otvitvelaktigt århundraden framom sin samtid, och han aktas ännu högt i österlanden. Han bör ej förvexlas med en Dioskorides Fokas, som var läkare hos Ptolemaeus Auletes och Kleopatra och som berättas hafva skrifvit tjugofyra böcker öfver medicinska ämnen. O. T. S.
Dioskurerna (Grek. Dioskuroi, "Zevs-söner"), Kastor och Polydevkes (Lat. Castor och Pollux), Zevs' och Ledas tvillingsöner, äfven kallade Tyndariderna, emedan stundom Tyndarevs, Ledas laglige gemål, uppgafs såsom deras fader. De båda hjelteynglingarna utmärkte sig genom manliga idrotter och deltogo i flere af den grekiska hjeltesagans bragder, t. ex. den kalydoniska vildsvinsjagten samt argonavt-tåget, och företogo äfven på egen hand ett tåg till Attika för att befria sin af Thesevs bortröfvade syster, Helena. På trojanska krigets tid voro
Källa: Project Runeberg ·
