Sida 622
Dion
tillhörde den stoiska skolan, ehuru han betviflade dennas lära om verldsförbränningen. L. H. Å.
Diogenes från Sinope, grekisk filosof, d. 323 f. Kr., var en ifrig anhängare af den cyniska skolan, hvars läror han utförde och i lifvet tillämpade med en hänsynslöshet, som tillskyndade honom binamnet "den rasande sokratikern". Under större delen af sitt lif uppehöll han sig i Korint, der Alexander den store en gång lär hafva sammanträffat med honom samt funnit honom i tiggareklädnad och boende i en tunna. Det berättas, att Alexander uppmanade honom att utbedja sig en nåd, hvilken som hälst, och att D. svarade: "Jag ber dig gå undan, så att solen får skina på mig", hvarvid Alexander lär hafva utropat: "Om jag ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes". L. H. Å.
Diogenes Laërtius (Grek. -os), skriftställare och filosof i slutet af 2:dra och början af 3:dje årh. e. Kr., författade ett verk, De vitis, dogmatibus et apophthegmatibus clarorum virorum (Om berömda mäns lif, läror och satser; 10 böcker), som utgör en af de förnämsta källorna för vår kunskap om den senare grekiska filosofien. Sjelf var D. en eklektiker, ehuru mest dragen till den epikureiska skolans tankegång och läror. L. H. Å.
Diogenes-kräftor, Coenobita, zool., ett till tiofotingarnas afdelning (Decapoda), halfsvansarnas ordning (Anomura) och eremitkräftornas familj (Pagurina) hörande slägte, som skiljer sig ifrån de öfriga eremitkräftorna derigenom att de inre känselspröten nå långt utom de yttres skaft och äro försedda med ett längre och ett kortare ändgissel samt att bakkroppen (postabdomen) är nästan helt och hållet hudartad. Dessa kräftor tillbringa större delen af sitt lif på land, men måste tid efter annan begifva sig till kusten, der de fukta sina gälar i hafsvattnet for att underhålla blodets syrsättning. Till bostad välja de skal af vissa landtsnäckor, i synnerhet af slägtet Bulimus, och dessa skal föra de ständigt med sig på sina vandringar, som icke sällan utsträckas ända upp mot bergshöjderna. Det inkräktade snäckskalet blir en god beklädnad för den nakna stjerten och en lugn boning för djuret, som, då det så önskar, kan draga hela kroppen dit in. Kräftan lefver der lika trygg som snäckdjuret, hvilket en gång byggde huset, lika skild från vimlet omkring henne som Diogenes i sin tunna. Den Vestindiska diogenes-kräftan, C. Diogenes, af 18 centim. (60 lin.) längd, träffas ganska allmänt på Antillerna. J. G. T.
Diogenes Romanus, bysantinsk kejsare. Se Romanus.
Diognet (Diognetus). Brefvet till D., ett af de vackraste literära minnesmärkena från den kristna forntiden, skrefs för att hos brefemottagaren aflägsna alla betänkligheter mot kristendomen. Det utgör en liflig skildring af den kristna läran äfvensom en karakteristik af hedendomen och judendomen. Författaren, som är okänd, kallar sig lärjunge af apostlarna.
Dioik (Grek. dioikos, af dis, dubbelt, och oikos hem), bot., tillhörande klassen Dioecia i Linnés sexualsystem.
Diokles, en syrakusan, som orsakade den grymma behandlingen af de vid den
misslyckade expeditionen till Sicilien (413 f. Kr.) tillfångatagne athenarna. Det var äfven D., som grundade den demokratiska författningen i Syrakusa, hvarvid han förordnade, att ämbetsmännen skulle tillsättas genom lottkastning (412). Efter en ogynsam strid med kartagerna (409) störtades han och gick i landsflykt. Han lär sedermera hafva dödat sig sjelf.
Diokles Karystios, grekisk läkare från Eubea, lefde omkr. 350 f. Kr. Han var filosofisk grundläggare och utvidgare af Hippokrates' system.
Diokletianus, romersk kejsare. Se Diocletianus.
Diomedea, zool. Se Albatross.
Diomedes, Grek. mytol. 1) En son af Ares och Kyrene samt konung öfver bistonerna i Tracien. Han besegrades af Herakles, hvilken lät hans egna hästar uppäta honom, emedan D. fodrat sina vilda hästar med menniskokött. -- 2) En son af Tydeus, blef efter sin morfader, Adrastos, konung i Argos. Han deltog först i epigonernas fälttåg mot Thebe och sedermera i det trojanska kriget, bland hvars främste hjeltar han var. Vid alla tillfällen ådagalade D. en lysande tapperhet. Understödd af Athene, vågade han i striden angripa och såra sjelfva gudarna (Ares och Afrodite). Endast Zevs' egen ljungeld mäktade drifva honom tillbaka. I sällskap med Odyssevs utförde han flere bragder, hvilka kräfde på en gång djerfhet och förslagenhet. D. var äfven med bland de i den trojanske trähästen inneslutne hjeltarna. Vid återkomsten till Argos fann han sig sviken af sin gemål, Aigialeia, och flydde då till Daunia (Apulien), i södra Italien, der han förmälde sig med en dotter till konung Daunos. Slutligen lär han under vistelsen på en af de s. k. Diomediska Öarna i Adriatiska hafvet hafva plötsligt försvunnit. Af italerna dyrkades han såsom halfgud och grundläggare af flere städer. A. M. A.
Diomedes-öarna l. Diomediska öarna, ögrupp i Adriatiska hafvet. Se Tremiti-öarna.
Dion, en förnäm syrakusan, föddes omkr. 408 f. Kr. och var nära befryndad med Dionysius d. ä., hos hvilken han stod i högt anseende. När han efter Dionysii död sökte bereda den platonska filosofien, som han sjelf ifrigt omfattade, inflytande hos Dionysius d. y., måste han (366), till följd af lismande hofmäns förtal, gå i landsflykt och begaf sig då till Grekland, der han öfverallt mottogs med stor uppmärksamhet. Ryktet om att Dionysius indragit hans gods och tvungit hans maka till giftermål med en af herskarens gunstlingar förmådde honom slutligen att återvända. Med 800 man landade han (357) vid Syrakusa, som frivilligt öppnade sina portar, och Dionysius måste med sina skatter fly till Italien, ehuru borgens besättning var honom trogen. Emellertid hade D. råkat i misstanke för att sjelf eftersträfva envåldsmakten och med anledning deraf dragit sig undan till Leontini. Han blef dock snart återkallad, och sedan han lyckats intaga borgen, egnade han sig åt författningens reformerande. Den stränghet och det aristokratiska sinnelag, som han dervid ådagalade, skaffade
Källa: Project Runeberg ·
