Sida 397
Dalarna är Svealands nordligaste och största landskap.
af mindre tunga pröfningar än de, hvilka utmärkte 1808--09 års krig med ty åtföljande missväxt och farsoter.
Den dalska folkstammen företer föga yttre skiljaktighet från den allmänna svenska typen. Det torde dock böra anmärkas, att innevånarna i Högsäters-bygden af Valbo i allmänhet hafva en rundare ansigtsbildning samt bruna ögon och svart hår. Folklynnet är stillsamt, mildt och vänligt, i högre grad än hvad eljest brukar vara fallet bland befolkningen i forna gränsland. Dalbon är stark och härdad, men anses vara något trögare än grannarna i norr och söder. En och annan kroppås-stuga finnes ännu qvar i de undangömda bygderna; men i allmänhet har äfven i D. nutida prydlighet gjort sig gällande såväl i bostad som i husgeråd och klädebonad. Om närheten till Bohus län och Norge påminner bruket af det tunna, osyrade hafrebrödet. Händigheten är föga utvecklad, och husslöjd föga spridd; halmhattsflätning idkas dock i Ärtemark, med afsättning till Norge.
Dalbomålet står närmast värmländskan och de öfriga sveamålen. Det har med dem gemensamt: tungspets-r öfverallt och dermed följande s. k. tjocka t, d, s, n för rt, rd, rs, rn. Tje-ljudet har, likasom i värmländskan, nerike-målet och götamålen, förlorat sitt t och liknar närmast ch i tyska ordet ich. Mellan två vokaler och i slutet af ord efter vokal öfvergår g ofta till frikativa, "aspireras" ([gamma]) I Nordals och Sundals härad förekomma gutturalt i och y (s. k. "Viby"-i och -y), -a är ofta "slutet" i ändelser. -- I afseende på böjningen märkes, att infinitiv och svaga feminina ändas på -a, utom i Tössbo, som står värmländskan närmare och har e; att svaga verb af 1:a konjugationen icke hafva någon ändelse i imperfektum och supinum (tackar, tacka, tacka); att feminina substantiv i bestämda formen singularis hafva -a; neutr. -e l. -et; plur. m. och f. -ar, -ane och -er, -era; neutr. -a. Känslan af det grammatiska könet är vid fullt lif.
Med undantag af en i Upsala 1718 utgifven latinsk disputation af Hesselgren, "De Dalia", är A. Lignells "Beskrifning öfver grefskapet Dal" I--II, 1851--52) det enda Sveriges topografiska literatur eger att uppvisa för kännedomen om detta landskap. (Jfr C. G. Styffes i "Tidskrift för Literatur", 1851, införda anmälan af sistnämnda arbete.) J. H. E. E. J. A. L-ll.
Dal. 1. Härad och tingslag i Östergötlands län. Arealen 13,664 hekt. (27,679 tnld). 4,684 innev. (1878). Det omfattar socknarna Rogslösa, Väfversunda, Herrestad, Källstad, Örberga och Nässja samt delar af Strå, S:t Per och Hof. Jämte Aska och Lysings härad utgör D. ett fögderi. -- 2. Kontrakt i Linköpings stift. 7,589 innev. (1878). Det omfattar följande pastorat: Vadstena stad med S:t Per och Strå, Herrestad med Källstad, Rogslösa med Väfversunda samt Örberga med Nässja. -- 3. Socken i Vesternorrlands län (Ångermanland), Boteå tingslag. Arealen 10,739 hekt. (21,754 tnld). 759 innev. (1878). Annex till Torsåker, Hernösands stift, Ångermanlands östra kontrakt. -- 4. Säteri i Fjäras socken, Fjäre härad i Halland, vid sjön Lygnern. Med underlydande
hemman och fyra qvarnar är godset, som omfattar 27 9/16 mtl., taxeradt till 410,900 kr. (1877) och jämte det närbelägna Gåsevadholm fideikommiss inom friherrliga slägten Silfverschiöld.
Dala, socken i Vestergötland, Skaraborgs län, Gudhems härad. Arealen 2,513 hekt. (5,092 tnld). 719 innev. (1878). Jämte Borgunda och Högstena utgör D. ett patronelt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Billings kontrakt. Patronus är egaren af säteriet Dala.
Dalaborg, fordom slott på Dal, Elfsborgs län, Bolstads socken, vid Dalbergsåns utlopp i Vänern. Det anlades 1304 af hertigarna Erik och Valdemar, på en klippa, som på tre sidor omgafs af vatten och på den fjerde hade en djup försänkning i berget. Byggnaden lär hafva bildat en fyrkant af 140 f. (41 m.) längd och 100 f. (30 m.) bredd. Den förstördes 1434, under engelbrektska resningen, af Peder Ulfsson (Roos) och hans bondehär. I närheten finnes en liten gård, som ännu kallas Slottsbacken. J. H.
Dalaborgs-ån, å på Dal. Se Dalbergsån.
Dalai lama, Lam. rel., "alla själars moder", namnet på öfverstepresten för buddhisterna i Kina och dess biland samt inom de ryska territorierna i Hög-Asien. Han anses vara en förkroppsligad uppenbarelse af Buddha och särskildt af den förste bland de skapade gudarna, Komsjim bodhissadoa (se Burkan). Sedan 17:de årh. har D. tillika varit den verldslige herskaren i Tibet. Sjelfva kejsaren i Kina knäböjer för honom, ehuru den förre numera beröfvat den senare nästan all hans jordiska makt. Såsom regent styres dalai lama helt och hållet af kinesiska mandariner. Hans ställning påminner i mycket om den katolska kristenhetens påfve, men han skiljer sig från denne icke allenast derigenom att han tänkes såsom en förkroppsligad gudom, utan äfven derigenom att flere dylika inkarnationer existera samtidigt med honom och derigenom att han ej utöfvar på långt när samma vidsträckta myndighet öfver sitt presterskap som påfven öfver sitt. Vid en dalai lamas död flyttar hans ande, påstås det, öfver i ett barn, och detta åtnjuter sedan samma gudomliga dyrkan som den aflidne. Se vidare Lama och Lamaism.
Dalainor (af Tibet. dalai, haf, och nor, sjö), insjö i nordöstra Mongoliet, nära ryska gränsen. Längd 60 kilom. (8 mil), bredd 40 kilom. (5,5 mil). D:s aflopp, som i början kallas Dalaigol och sedan Argun, utgör gräns mellan Sibirien och Kina.
Dala-lagen, en sannolikt från midten af 14:de årh. härrörande uppteckning af gamla svenska rättssatser. Af Stjernhöök ansågs den vara en lag för landskapet Dalarna och blef 1676 af Hadorph utgifven under namnet "Dahle Laghen". Enligt Schlyter är den en äldre bearbetning af Vestmannalagen. Under benämningen "Den äldre codex af vestmanna-lagen" utgafs den af honom 1841 i det stora verket "Samling af Sveriges gamla lagar" (5:te b.). Se vidare Nordisk rätt. L. L.
Dalarna är Svealands nordligaste och största landskap. På grund af sin naturbeskaffenhet borde det kanske snarast räknas till Norrland, men det har en vida äldre historia än denna
Källa: Project Runeberg ·
