Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

med största försiktighet. Uppföres för mycket alf på en gång, blir nämligen matjorden deraf alltför utblandad, och fältet för en tid nedsatt i sin bördighet. Å sådan jord bör man derför icke gå ned i alfven mer än 1/2, högst 1 tum, för hvarje gång jorden trädas, och ej fördjupa större vidd, än man samtidigt kan väl gödsla med stallgödsel eller på annat sätt förse med myllbildande ämnen. Stundom är alfven af sådan beskaffenhet, att de odlade växterna vantrifvas, ja t. o. m. dö ut, om deras rötter komma i beröring med densamma. Sådan är t. ex. den i norra Sverige förekommande s. k. "sjöjorden", hvars alf i rikt mått innehåller svafvelsyrade jernoxiduloch lerjordssalter. Det är klart, att djupplöjning af sådan jord långt ifrån att gagna tvärtom verkar skadligt.

Djur (Lat. Animalia), Djurriket (Lat. Regnum animale), zool. Af ålder har man indelat allt skapadt i tre s. k. riken: djur-, växt- och stenriket, af hvilka de bägge förra utgöras af lefvande (organiska) kroppar och det senare af liflösa (oorganiska). Om nu skilnaden mellan de liflösa skapelserna och de med lif begåfvade är nästan omisskännelig, gå deremot de lefvande kropparnas tvänne riken, djur och växter, till den grad öfver i hvarandra, att uppdragandet af en skarp gränslinie dem emellan är rent af omöjlig. Man vet nämligen, att det finnes äfven en annan verld än den för vårt oväpnade öga synliga -- en verld med varelser så små, att, i jämförelse med dem, bredden af ett hårstrå är någonting jättestort. Det är der, som djur och växter mötas under sina enklaste former; det är der, som gränsen befinnes så fin och omärklig, att man omöjligen kan säga hvar det ena riket slutar och det andra vidtager.

Först bör den frågan afgöras, huruvida alla djur hafva förmågan af frivillig rörelse och huruvida alla växter äro orörligt fastsittande. Bekant är, att många djur finnas, hvilka sakna den fria rörelseförmågan. Korallerna, mossdjuren, hafssipporna och svampdjuren m. fl. sitta orörligt fästa vid klippor, snäck- och musselskal, alger o. s. v., men äro dock verkliga djur. Under sina första utvecklingsskeden uppträda visserligen de flesta äfven bland dem såsom fritt simmande larver; men detta förhållande är af ingen betydelse, enär man kan framvisa en mängd exempel på lågt stående växter, som likaledes kunna fritt röra sig under en period af sin tillvaro. Många af våra vattenväxter, t. ex. algerna, hvilka icke sällan hafva ett kolossalt omfång, uppträda nämligen under den allra första tiden af sin tillvaro under den anspråkslösa formen af en mikroskopiskt liten, fri kropp, som framdrifves i vattnet medelst ett s. k. flimmerhår, ja det finnes t. o. m. växter, som under hela sitt lif äro fria, t. ex. diatomacéerna, hvilka i oräkneliga massor drifva omkring på hafvets yta, och den lilla klotrunda växten Volvox globator ("det rullande klotet), hvilken ständigt lefver fritt. Då man ser denna växt rulla omkring i sällskap med en mängd andra små organismer, öfvertygas man lätt om ohållbarheten af den åsigten att rörelseförmågan skulle vara någonting särskildt utmärkande för djurriket. Volvox är nämligen en verklig växt,

innehållande det gröna färgämne (klorofyll), som träffas hos flertalet växter. Också hafva den senaste tidens forskningar klarligen visat, att många af de organismer, som för ej länge sedan -- äfven af så framstående forskare som Ehrenberg -- ansågos för djur, i sjelfva verket äro fullbildade växter eller de första utvecklingsformerna af dylika, allesammans begåfvade med en ganska liflig rörelseförmåga.

Rörelseförmågan är således i och för sig ett kännetecken af obetydligt eller intet värde, när frågan gäller att utstaka gränsen mellan växter och djur. Lika litet torde man af den yttre formen kunna afgöra till hvilket af dessa tvänne riken man skall hänföra det ena eller andra föremålet. Sålunda visar ett slags mossdjur (Flustra foliacea) en förvillande likhet med en brun tångart. Med tillhjelp af ett förstoringsglas finner man emellertid, att den förmenta växten utgöres af en mängd tydliga och väl ordnade celler, af hvilka hvar och en inom sig hyser ett litet djur, hvars hufvud är omgifvet af en krans små fångarmar, och att det hela är en koloni af hundratals små djur. Koralldjuren, tvättsvamparna m. fl. likna på ett i ögonen fallande sätt träd och buskar, och de s. k. hafssipporna, hvilka sitta fästa vid klippor, påminna -- med sina orörligt utsträckta, ofta af de härligaste färger prålande känseltrådar -- på ett förunderligt sätt om blommor.

Äfven kemien lemnar ett nekande svar på frågan om möjligheten att uppdraga en bestämd skilnad mellan växter och djur. Hufvudbeståndsdelen i djur- och växtkroppen, det s. k. urslemmet (protoplasman), synes nämligen hos bådadera vara fullkomligt lika till sin sammansättning, i synnerhet om man sträcker sina undersökningar längre ned i kedjan, och det ämne, bladgrönt eller klorofyll, som man förr antog uteslutande tillkomma växtriket, träffas, enligt nyare forskningar, äfven hos flere lägre djurformer. Glömmas bör icke häller, att t. o. m. åtskilliga växter, bl. a. svamparnas stora klass, helt och hållet sakna klorofyll.

Äfven till sin mikroskopiska byggnad visa djuren och växterna en i ögonen fallande likhet. Lägger man ett stycke från djurriket hemtad väfnad under mikroskopet, skall man nämligen finna detsamma bestå af en massa små kroppar, eller s. k. celler, och undersöker man på samma sätt en väfnad ur växtriket, skall man äfven der finna celler, utan att dessa förete någon väsentlig skilnad från de förra.

Djuren hafva, säger man, nerver och förnimmelse- (känsel-) förmåga. Men botanisten vet äfven att berätta om vissa växter (Mimosae), som vid minsta beröring hopvika och nedfälla sina blad, och t. ex. om flugfällan (Dionaea), som med sina ytterst känsliga blad fångar insekter till sin föda. Kan man väl påstå, att dessa växter, hvilka vid lindrigaste beröring hopslå sina blad, äro känslolösa? Näppeligen torde man hafva några skäl för det antagandet att deras verksamhetsyttringar i någon väsentlig mån skilja sig från t. ex. hafssippornas, hvilka blomlika djur likaledes vid beröring indraga sina känseltrådar och sammandraga sin kropp. Tvärtom har man all