Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

hvilke skole ifrån land och rike afhållas, och ingen af dem under hvarjehande praetext tillåtas att öfva den ringaste praxin eller smörja på folket sina förfalskade, bedrägliga och högst skadliga medikamenter, vid straff och konfiskation af alla deras varor tillgiörandes". Lagen afsåg uttryckligen skydd såväl för allmänheten som för läkarnas praktik; den var riktad mot medicinsk praktik af "apotekare, kirurger, okulister, bråck- och stensnidare, badare, kryddkrämare och materialister -- både för den fara och skadliga konseqvens, som deras kurer pläga förorsaka, som ock för det ingrepp, som medicis uti deras profession såmedelst sker". Särskildt vill den skydda allmänheten för utländska charlataner och de inhemske läkarna för utländsk konkurrens, på det att de "infödde måge uppväckas med så mycket större ifver och flit att traktera dessa studier". Kollegiet skulle bestå endast af "probatis och promotis medicis", och för inträde fordrades dessutom en examen practicum. Alla läkare, såväl i Stockholm som i uppstäderna och provinserna, skulle, för att vara legitimerade, "lyda till Collegium medicum och vara dess membra" och skulle med detta kollegium "communicera hvad som rart och tänkvärdigt in re medica eller naturali månde förefalla". Kollegiet skulle hafva tillsyn öfver och visitera apoteken, utarbeta medicinaltaxa, hafva uppsigt öfver jordegummor m. m. I slutet af 1700-talet vidgades genom förnyade instruktioner (af 1763, 1774 och 1797) kollegiets verksamhet allt mer, så att det fick bestyr dels med vissa delar af läkarebildningen (kirurgie-magister-diplom), dels med förvaltningen af sjukvården, den civila såväl som den militära, hvilken senare till 1797 lydt under Kirurgiska societeten, som då upplöstes. Äfven helsovård skulle höra till kollegii verksamhet, enär 1763 års instruktion anbefaller kollegium att med ledning af tabellverket söka utröna om och hvarför vissa orter och yrken voro osunda och att uppgifva medel att sådant afhjelpa. 1813 upplöstes Collegium medicum och ersattes af Sundhetskollegium (se d. o.). I stället för att vara en läkareförening blef ifrågavarande kollegium sålunda småningom ett administrativt ämbetsverk; men som ett minne af denna historiska utveckling kallades ända till helt nyligen hvarje legitimerad läkare Sundhetskollegii "tillydande ledamot". -- Efter Finlands skilsmässa från Sverige inrättades i Åbo, på grund af en kejserlig förordning af d. 26 Nov. 1811, ett Collegium medicum, som trädde i verksamhet d. 2 Jan. 1812. Det blef närmare organiseradt genom instruktionen af d. 8 Febr. 1816 samt kejserl. förordn. af d. 26 Juni 1827 och d. 7 April 1830. Kollegiet hade först sitt säte i Åbo, men efter denna stads brand flyttades det till Helsingfors (1828). Det består af en generaldirektör såsom ordförande och samtlige professorerna i medicinska fakulteten vid universitetet såsom ledamöter. Se vidare Medicinalstyrelsen. Jhm.

Collegium raumense, latinsk benämning på franciskanklostret i Raumo. Det var icke, såsom H. Spegel m. fl. historici (äfven nyare) uppgifvit, namn på en särskild med klostret förenad läroinrättning. E. G. P.

Collegium urbanum de propaganda fide, läroanstalt i Rom. Se Collegia pontificia och Propaganda.

Collembola, zool. Se Borstsvansar.

Colleone [-åne], Bartolommeo, ryktbar condottiere, f. 1400, gjorde sina första fälttåg i neapolitansk tjenst, men ingick derpå i veneziansk och fick befälet öfver republikens här mot hertig Filip Maria Visconti i Milano. Då under detta krig Brescia belägrades af milaneserna, lät C. draga en mängd galèrer öfver land från Venezia till Gardasjön och kom på detta sätt staden till undsättning. Under ett stillestånd gick han öfver till milaneserna och blef deras anförare mot venezianerna. Men han uppväckte snart hertigens misstänksamhet mot sig och kastades af honom i fängelse, 1446. När Milano, efter hertigens död, förklarade sig för republik, 1447, blef C. fri och åter milanesernas fältherre samt slog s. å. en fransk eröfringshär under hertigen af Orléans. 1448 vände han dock tillbaka till Venezias tjenst, var utsatt för nya äfventyrligheter, men lefde sedan en tid i ro med titel och lön af republikens generalissimus. 1467 företog han på egen hand, men med Venezias goda minne, ett misslyckadt tåg mot Florens. Död 1475. -- Venezia, som fick en del af hans förmögenhet för inrättande af välgörenhetsanstalter, lät på en offentlig plats uppställa hans af Andreas Verocchio modellerade ryttarestod.

Collett, norsk köpmans- och ämbetsmannafamilj, som i slutet af 1600-talet invandrade från England till Kristiania.

1. Collett, Jonas, norsk statsman, f. 1772, tjenstgjorde först i räntekammaren i Köpenhamn samt blef 1795 fogde i Numedalen och Sandsvär (i Norge), i hvilken ställning han inlade stora förtjenster, särskildt vid anskaffandet af lifsförnödenheter under krigsåren 1807 och 1808. År 1813 blef han amtman i Buskeruds amt. Den 16 Febr. 1814 deltog han i det möte på Eidsvold, der beslut fattades om att afgifva Norges oafhängighetsförklaring. S. å. ingick han i Kristian Fredriks regering, der han först blef regeringsråd och sedan statsråd, samt deltog d. 14 Aug. i afslutandet af konventionen i Moss. Efter föreningen behöll han sin plats som medlem af den nya, af grefve Wedel bildade regeringen och förestod det fjerde (inrikes-) departementet, tills detta, med utgången af år 1818, upphörde. 1822 öfvertog han det tredje (finans-, handels- och tull-) departementet. Det var antagligen genom C:s initiativ, som 1826 två ångbåtar (de första i Norge) för statens räkning anskaffades. Till lön derför blef han af följande storting anklagad inför riksrätt såsom den der både i detta och åtskilliga andra fall hade öfverskridit sin befogenhet. Domen blef emellertid frikännande. Under de följande åren växte C:s popularitet betydligt, och han gjorde sig äfven vid flere tillfällen i hög grad förtjent deraf. Det var t. ex. genom honom, som den redan af stortinget beslutade försäljningen af Kongsbergs silfververk förhindrades. Då efter grefve v. Platens död (1829) ingen ny ståthållare valdes, intog C., såsom det äldsta statsrådet, den främsta platsen i den norska regeringen. Det sätt, hvarpå han i denna ställning