Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

Datura L., bot. farmak., växtslägte af nat. fam. Solanaceae Juss., kl. Pentandria L., lätt igenkänneligt på sina trattlika, regelbundna, femflikade, i knoppen på längden veckade blomkronor och den nedtill fyrrummiga, upptill tvårummiga kapselfrukten. Alla arterna äro giftiga, till följd deraf att de innehålla alkaloiden daturin, och många bland dem användas i medicinen. Allmännast bekant är den vanliga spik-klubban, D. stramonium L., som anses härstamma från orienten, men nu är utbredd öfver nästan hela Europa och äfven förekommer i Sverige, oftast i gamla trädgårdar samt å afskrädesplatser. Dess torkade blad utgöra drogen folia stramonii. Enligt svenska farmakopén böra dessa blad samlas under växtens blomning och årligen förnyas. De friska bladen äro äggrunda, spetsiga, med tre eller fyra grofva, nästan fliklika tänder å hvardera kanten, -- samt långskaftade med inga eller några få glesa hår -- ett kännetecken, hvarigenom spikklubbeblad skilja sig från bolmörtsblad. Denna drog har länge begagnats för att stilla eller lindra bröstkramp (astma), hvarvid den merendels rökts blandad med tobak eller andra ämnen. -- Äfven fröna, semina stramonii, äro i Sverige officinella. De äro platta, njurformiga, omkr. 4 millim. i tvärlinie, matt blåsvarta, nätgropiga samt innehålla något mera daturin än bladen och användas till beredning af tinctura stramonii, som för samma ändamål som bladen gifves i dos af 5--15, högst 30, droppar. Giftigast bland alla arterna är den i Ostindien och Kina växande D. ferox L. D. tatula L., i södra Europa, och D. metel, i Ostindien, användas såsom D. stramonium, men af fröna hos D. metel kan äfven beredas en ljufligt berusande dryck. En liknande dryck beredes i södra Amerika af den der växande D. sanguinea R. et P. Denna dryck, s. k. "tonga", försätter i ekstas, hvarför den begagnas af indianernas prester, när de skola meddela svar från gudomen. Tonga kan äfven framkalla anfall af vildt raseri. -- I svenska växthus och i det öfriga Europas trädgårdar odlas den ståtliga D. (eller Brugmansia) arborea L. för de stora, praktfulla, trumpetlika, hängande, hvita blommorna. O. T. S.

Daturin, kem. farmak., en vanligen ur spikklubbans frön framställd alkaloid, hvars kemiska sammansättning (C₃₄ H₂₃ NO₆) och öfriga egenskaper alldeles öfverensstämma med atropinets. Den enda skilnaden mellan daturin och atropin är att det förra verkar ännu häftigare än det senare. Jfr Atropin, Belladonna och Datura. O. T. S.

Dau, Arab., sjöv., namn på ett slags tvåmastade arabiska fartyg, som begagnas till kustfart och slafhandel. Se Baggala.

Daub, Karl, tysk teolog, f. 1765, d. 1836 som teologie professor i Heidelberg, utgaf Die dogmatische theologie jetziger zeit oder die selbstsucht in der wissenschaft des glaubens (1833) m. m. På svenska finnes: "Inledning till moralteologien" (1853).

Dauban [dåbang], Charles Aimé, fransk skriftställare, född d. 19 Jan. 1820, var en längre tid lärare i historia vid åtskilliga högre läroverk och blef 1854 tjensteman vid nationalbiblioteket

samt utnämndes der 1858 till bibliotekarie. D, har bl. a. författat Histoire contemporaine (1864, ny uppl. 1865), Histoire du moyen âge (1867--74, tillsammans med Grégoire), Paris en 1794--95 (1869), Les prisons de Paris (1870) och Histoire de Louis-Philippe (1872), hvarjämte han utgifvit Mémoires de Pétion, Buzot et Barbaroux (1866).

Daubensee (Dubensee), sjö i schweiziska kantonen Wallis (Le Valais), vid Gemmipasset, 2,206 m. (7,430 f.) öfver hafvet.

Daubenton [dåbangtång], Louis Jean Marie, fransk naturforskare, f. 1716, anställdes 1744 som konservator vid det naturhistoriska museet i Paris, blef 1775 lärare i naturalhistoria vid Collége de France och utsågs 1799 till medlem af senaten. Död 1800. D. är hufvudsakligen känd som medarbetare i Buffons "Histoire naturelle". Han skref äfven ett stort antal afhandlingar i zoologi, jämförande anatomi, växtfysiologi och mineralogi m. m.

Daubentons fladdermus, Vespertilio Daubentonii, zool., en till de tunnörades slägte (Vespertilio) inom fladdermössens familj (Vespertilionidae) hörande art. Öronen räcka, framåtböjda, icke utom nosspetsen, och svansflyghudens elastiska tvärband äro oregelbundna och otydliga. Till skilnad från sina samslägtingar har denna fladdermus för öfrigt underarmen högst 37 millim. (1,25 tum) lång och ländflyghuden räckande till mellanfoten. Hon är 50 millim. (1,7 tum) lång, till färgen ofvan svarteller brunaktig med mörkare bottenfäll och oftast grågulaktiga hårspetsar, undertill hvitaktig, på öron och flyghud mörkbrun samt förekommer allmänt från Skåne upp till Dalarna och Gestrikland. J. G. T.

Daubigny [dåbinji], Charles François, fransk landskapsmålare, f. 1817, d. 1878, fick sin första undervisning af fadern, Edme François D., en landskapsmålare af den klassiska skolan, vistades 1835--38 uti Italien och besökte derefter P. Delaroches atelier i Paris. Snart började han emellertid på fullt allvar studera efter naturen. Han utställde sina arbeten med stigande framgång och blef slutligen en af hufvudmännen för det moderna landskapsmåleriet, det s. k. stämningsmåleriet. Onekligen var han en bland de målare, hvilka kraftigast gifvit uttryck åt det natursinne, som utmärker vår tid, och hans inflytande har varit mycket stort. Bland hans arbeten må nämnas Skörden, Slussen vid Optevoz, Våren (1857), Våren (1868), Månuppgång, Qvarnar i Dordrecht och Solnedgång vid Villerville (1873), hvilka alla äro målade med bred pensel och, sedda på lämpligt afstånd, göra ett djupt intryck af sanning. Hans specialitet var målning af flodstränder; särskildt älskade han Oises idylliska vatten. D. var äfven en framstående raderare och lemnade som tecknare många bidrag till illustrerade tidningar samt tidskrifter ("Illustration", "Jardin des plantes"’, "Artiste" m. fl.). -- Hans son, landskapsmålaren Charles Pierre D., har utbildat sig i faderns riktning.

Daubrée [dåbre], Gabriel Auguste, fransk geolog, f. 1814, sedan 1867 generalinspektör för de franska bergverken, har särskildt gjort sig