Sida 56
Cats, Jakob
Att en beskickning från Athen på C:s föranstaltande afvisades från Rom med anledning af de farliga läror, som hennes medlemmar förmenades utbreda, var i sjelfva verket ett vanmäktigt försök att förekomma nya åsigters inströmmande från Grekland, och på sin ålderdom fann C. sjelf nödigt att lära sig grekiska för att kunna meddela sin son erforderlig bildning. Det var helt naturligt, att C. genom sitt uppträdande skulle få många personliga fiender, i synnerhet bland adeln, och dessas förbittring gaf sig luft i en mängd -- man har uppgifvit fyratiofyra -- anklagelser mot honom. Af medelklassen var han deremot afhallen och hade hos den sitt förnämsta stöd. I umgänget med liktänkande var han glad och tillgänglig och ej utan en viss humor.
C. uppträdde äfven som författare, särdeles på äldre dagar. Han skref den första romerska historien på latinsk prosa, Origines (urhistoria), hvilket arbete handlar om Italiens och Roms förhållanden från äldsta tider. Vidare författade han ett slags encyklopedi med praktiska anvisningar rörande helsovård, jordbruk, krigföring, rättsväsende och vältalighet m. m. Af hans till 150 uppgifna tal återstå endast fragment. En skrift om landtbruket, De re rustica, finnes i behåll, antagligen i en senare bearbetning. Såsom husfader var C. känd för gammaldags stränghet; sitt hus höll han i tukt och lefde sparsamt. Han synes dock ej hafva varit fri från egennytta. Så t. ex. tillstyrkte han försäljning af gamla orkeslösa slafvar.
Under de sista åren af sitt lif gjorde C. sig känd för ett oförsonligt hat mot Kartago. Ditsänd i en beskickning 157, fattade han, efter att hafva sett stadens välstånd, den öfvertygelsen, att Roms säkerhet kräfde Kartagos undergång, och slutade derför hvarje anförande i senaten med orden Praeterea censeo Carthaginem esse delendam (För öfrigt yrkar jag på Kartagos förstöring). Han genomdref också, att krig börjades mot denna stad, år 149 f. Kr.; men han fick ej upplefva dess fall, ty han dog sistnämnda år. R. Tdh.
2. Cato, Marcus Porcius, d. y. l. Uticensis, den förres sonsons son, f. 95 f. Kr., tog den äldre C. till förebild och uppträdde i det förderfvade och nästan upplösta samhället som en ihärdig målsman för en upphöjd, ehuru sträng pligtuppfattning, till hvars utbildande hans studier i den stoiska filosofien hade bidragit. Efter att hafva deltagit i ett och annat fälttåg samt gjort sig bemärkt såsom talare, blef han qvaestor för år 65 och tribun för år 62. Vid senatens öfverläggning om Catilinas anhängare var det hufvudsakligen han, som, genom sitt kraftiga tal, genomdref den strängare åsigten, hvilken deremot bekämpades af Caesar. Sjelfständig som han var, uppträdde han äfven mot Pompejus, men mindre välbetänkt, så att denne med anledning deraf slöt sig närmare till Caesar, hvarefter den besvärlige C. i offentligt uppdrag skickades till Cypern. År 54 blef han praetor. För år 51 sökte han konsulatet, men misslyckades, mest till följd deraf att han, trogen sina stränga grundsatser, icke kunde beqväma sig att på då öfligt sätt skaffa sig mängdens
röster. Vid det medborgerliga krigets utbrott slöt han sig till Pompejus, men stötte dennes anhängare genom sin republikanska frimodighet. De lidelsefulla ädlingar, som omgåfvo Pompejus, kunde ej häller förlika sig med C:s råd att visa hofsamhet och mildhet samt att draga ut på kriget. Efter Pompeji död begaf sig C. till Afrika och förberedde der ett kraftigt motstånd mot Caesar. Slaget vid Thapsus (46) tillintetgjorde dock hans hopp att kunna upprätthålla republiken, och då han icke ville öfverlefva denna, beslöt han att gifva sig döden. Sedan han sörjt för att hans vänner vunnit räddning genom flykten, intog han, lugn som vanligt, sin middagsmåltid, läste derefter i Platos "Phaidon" och tog sin middagssömn, hvarpå han vid midnatten stötte ett svärd i bröstet. Man förband såret, men C. uppref förbindningen. Hans död väckte stort uppseende inom romareverlden och lifvade i hög grad modet hos de redan hopplöse republikanerna, hvilkas sak nu, sedan den fått en sådan martyr, framstod i ett annat ljus än förut. Också fick C. efter döden många beundrare och loftalare, medan deremot andra, t. ex. Caesar, sökte framställa honom i en mindre fördelaktig dager. Ser man på karakterens fasthet och grundsatsernas renhet, står C. utan tvifvel ganska högt. Att resultatet af hans sträfvanden skulle blifva så godt som intet, var dock helt naturligt, ty han saknade förutsättningarna för att kunna genomdrifva sina idéer. Han trodde sig, såsom en samtida romersk författare anmärkte, lefva i Platos stat och glömde, att han lefde i Roms gatsmuts. I sjelfva verket kräfde han af tiden mer, än denna kunde gifva, och blef derför såsom statsman föga lycklig. Som enskild man gjorde han sig förtjent af samtidens och efterverldens aktning. R. Tdh.
Catönius, Nicolaus Holgeri, dramatisk författare (födelseåret obekant), blef 1625 magister i Upsala, sedermera lektor i filosofi i Kalmar och slutligen rector scholae derstädes. Död 1655. Han författade ett drama, som uppfördes i Kalmar 1632, efter afslutningen af ett prestmöte, hvars ordförande C. sjelf var. Dess titel är Troijenborgh, thet är en sanferdigh tragoedia om Troiae stadz ömkeligha förstöring, som aff de graeker skedde för Helenae skull som Paris den trojanische forste medh list bortförde: hvilken på rijm uthsat och hållen är i Calmar d. 21 Junij, när synodus var ändadt 1632. Aff Nicolao Holgeri. Schol. Calm. R. Stycket, som i handskrift förvaras i K. biblioteket, röjer inflytande af J. Messenius, men vittnar tillika om en mindre vanlig poetisk begåfning och särskildt om öga för den dramatiska motiveringens betydelse.
Cats, Jakob, nederländsk skald, f. 1577, blef 1625 kurator vid högskolan i Leiden, 1636 rådspensionär och 1648 storsigillbevarare, hvilka ämbeten han skötte på ett förträffligt sätt. 1652 drog han sig tillbaka till privatlifvet och dog 1660. Hans dikter utmärka sig för en ledig versifikation och återgifva folktonen på ett träffande sätt, men förknippa kyrklig fromhet med en ej särdeles sträng moral. "Het book van vader C." ("Fader C:s bok"), såsom holländarna kalla hans verk, var i öfver hundra år efter författarens död en familjebok öfverallt i
Källa: Project Runeberg ·
