Sida 644
Dityramb
fordom hela landets hufvudort; i den andra, Süder-Dithmarschen, 766 qv.-kilom. (13,9 qv.-mil), med 39,637 innev. (1875), ligger staden Meldorf. -- D. beboddes ursprungligen dels af nedersachser, dels af friser och kom, liksom de öfriga sachsiska områdena, slutligen (omkr. 804) under Karl den stores välde. Samtidigt byggdes i Meldorf D:s första kristna kyrka. Längre fram tillhörde D. grefskapet Stade och tillföll 1148 ärkestiftet Bremen. År 1200 måste det erkänna dansk öfverhöghet; men sedan ditmarskarna i slaget vid Bornhöved (1227), förrådt Valdemar Sejr, blef det en oafhängig bonderepublik, styrd af 48 folkvalda män, hvilka höllo sina rådplägningar på torget i Heide. Ärkebiskopen i Bremen var endast till namnet republikens öfverherre. Grefvarna af Holstein försökte flere gånger att underkufva ditmarskarna, men dessa försvarade tappert sin frihet. 1319 tillfogade de Gerhard den store ett fruktansvärdt nederlag vid Oldenwörden, och hans sonson, Gerhard VI, stupade 1404, med blomman af sin adel, i strid mot dem. 1474 införlifvades D. med det nya hertigdömet Holstein, som kejsar Fredrik III upprättade åt den danske konungen Kristian I. Föreningen var dock till en början endast nominel. Först 1500 sökte Kristians söner, konung Hans och hertig Fredrik, att tvinga landet till lydnad. De utrustade en stor här, hvars kärna utgjordes af det sachsiska gardet -- en för sin tapperhet och vildhet känd legotrupp, som anfördes af junker Slenz --, och till den slöto sig många adelsmän. Den 13 Febr. s. å. intogs och plundrades Meldorf; men fyra dagar derefter tillfogade Wolf Isebrand (i spetsen för 1,000 ditmarskare) fienden ett fruktansvärdt nederlag vid Hemmingstedt. Bland de tusenden, som stupade, voro bl. a. junker Slenz, två grefvar af Oldenburg, elfva medlemmar af slägten Ahlefeld och femton af slägten Pogwisch -- i allt öfver tre hundra sextio adelsmän, hvilkas lik ditmarskarna icke ville låta jorda eller utlemna, fastän höga lösepenningar erbjödos. Ett ofantligt byte gjordes, ty adelsmännen hade medfört högtidsdrägter, smycken och reda penningar, som hade de gått till ett gästabud och icke till en blodig kamp. Äfven riksbanéret Dannebrog föll i ditmarskarnas händer. 1559 blefvo ditmarskarna emellertid besegrade af Johan Rantzau i spetsen för tjugo tusen man. Heide blef intaget (d. 13 Juni), tre tusen ditmarskare stupade, och återstoden af landets vapenföre män, fyra tusen till antalet, måste på knä afbedja den förbrytelsen att hafva försvarat sin folkliga frihet. D. bibehöll dock en viss inre sjelfständighet. Ingen adel inflyttade i landet, och intet skråväsende infördes, hvarför städerna fingo namn af köpingar. Den starka sjelfständighetskänslan har dock ej alldeles förqväfts. E. Ebg.
Dito (Ditto, Detto), Ital. (af Lat. dictus), förkortadt d:o l. d:to, dylik, af samma slag, nyssnämnd.
Ditomi (af Grek. dis, dubbelt, i två delar, och temnein, skära), tudelning, halfvering.
Ditroche (Lat. ditrochaeus, Grek. ditrochaios), metr., dubbeltroché, versfot som består af tvänne trochéer (- v, - v). Se Troché.
Dittersbach, by i preussiska prov. Schlesien, regeringsområdet Breslau. 5,508 innev. (1875). Betydande stenkolsgrufvor. Tändsticksfabriker och bryggerier.
Ditters von Dittersdorf, Karl, tysk tonsättare, f. 1739, var 1751--61 anställd hos prins Joseph Friedrich von Hildburghausen, 1764--69 hos biskopen af Grosswardein och 1770--95 hos furstbiskopen af Breslau, grefve Schafgotsch, hvilken gjorde honom till riddare af Gyllene sporren, oberförster och amtshauptmann samt upphöjde honom i adligt stånd. Han dog i armod 1799. Dels för de nyssnämnde mecenaternas huskapell, dels för teatrar och musiksällskap i Wien och Berlin skref D. sju kyrkliga verk (bl. a. oratorierna Isacco, Davidde, Ester och Giobbe), trettio operor och operetter (bl. a. Amore in musica, Il viaggiatore americano, Der doctor und der apotheker, Betrug durch aberglauben, Die liebe im narrenhaus, Hieronymus Knicker och Rothkäppchen), inemot fyratio symfonier samt qvartetter, violinkonserter, sånger, klavérstycken o. s. v. Bland hans instrumentala stycken spelas ännu några stråkqvartetter, hållna i Haydns jovialiska stil. För den komiska operan var D. af stor betydelse; i detta fack kommer han ofta sjelfva Mozart nära. Hans melodier äro mycket behändiga, flytande och karakteristiska. Formen behandlade han lätt, mångsidigt och skickligt; han förstod förträffligt att genom kontraster åstadkomma öfverraskande och komiska verkningar, och hans ensemblestycken äro ofta af stor liflighet. Också utbredde sig hans operor öfver alla land, och ännu lefva åtminstone "Der doctor und der apotheker" (1786; den gafs i Stockholm 1858 under titeln "Doktorn och apotekaren"), "Hieronyinus Knicker" och "Rothkäppchen". Den förstnämnda var epokgörande såsom den första tyska opera, hvilken efter mönstret af de italienska försågs med långa, utarbetade finaler. -- D. skref korrespondenser till "Allgemeine musikalische zeitung" och författade en sjelfbiografi, som utgafs 1801. Han var dessutom en ansedd violinvirtuos. A. L.
Dittmar, Heinrich, tysk skolman och författare, f. 1796 i Ansbach, d. 1866 som direktor för gymnasiet i Zweibrücken, inrättade i Würzburg och Nürnberg uppfostringsanstalter i Pestalozzis anda och utgaf en mängd arbeten af stort värde, bland hvilka de förnämsta äro: Die geschichte der welt vor und nach Kristus, mit rücksicht auf die entwickelung des lebens in religion, politik, kunst, wissenschaft, handel und Industrie der welthistorischen völker (1845--60, 4:de uppl. 1866) samt Die weltgeschichte in einem leicht überschaulichen umriss (11:te uppl. 1874; "Verldshistorien i ett lätt öfverskådligt utkast för skolundervisning och eget studium", 1854).
Dittmarsz, Henrik, dansk målare. Se Ditmar.
Ditto, Ital., af samma slag. Se Dito.
Dityramb (Grek. dithyrambos, ett af guden Bacchi binamn), ett företrädesvis i Athen utbildadt slag af lyrisk poesi af den högsta och djerfvaste lyftning. Såsom uppfinnare nämner Herodotos korintiern Arion. Sin konstnärliga
Källa: Project Runeberg ·
