Sida 484
David, Ferdinand, tysk violinist
bildhuggare, f. 1789 i Angers, kom vid tjugo års ålder till Paris, der han började studera hos målaren J. L. David, men snart öfvergick till bildhuggaren Rolands atelier. Med reliefen Epaminondas' död vann han 1811 första priset och ty åtföljande stipendium till en Romresa. I Rom blef han Canovas lärjunge, likväl utan att antaga dennes manér. Efter återkomsten till Paris (1816) gjorde han en utflygt till London för att studera de s. k. "Elgin marbles" och besökte derefter Tyskland flere gånger. 1826 kallades han till medlem af franska konstakademien. Såsom radikal oppositionsman tog D. 1848 liflig del i Februari-revolutionen och blef medlem af den konstituerande församlingen. Landsförvisad efter statskuppen d. 2 Dec. 1851, begaf han sig till Grekland, men fick redan 1853 återvända till Paris, der han dog d. 5 Jan. 1856. -- D. uppträdde dristigt mot den vid antiken slafviskt fasthållande idealismen och blef den realistiska riktningens hufvudman. Visserligen trampade han ofta plastikens lagar hänsynslöst under fötterna -- i synnerhet i reliefen, hvilken han betraktade som en målning --, men på sitt egentliga verksamhetsfält, porträttskulpturen, framstår han som en af vår tids störste mästare. På ett glänsande sätt visade han bl. a., att man äfven med kostymen, skickligt använd, kan lyckas karakterisera tidens lynne och att man kan träffa det individuella och personliga utan att använda de traditionella togorna och slängkapporna. Med sin sträfvan efter natursanning och kraftig karakteristik förenade han storhet i uppfattningen och sinne för liniernas skönhet. Man kan likväl förebrå honom, att han, anslutande sig till Galls frenologiska hypoteser, stundom öfverdref hufvudets former, då han ville starkt framhålla personens genialitet i en särskild riktning. Den i hög grad produktive mästarens arbeten utgöras af en mängd statyer (Den store Condé, på Versailles slottsgård, General Bonchamp, i kyrkan i S:t Florent-le-Vieil, Gutenberg, i Strassburg, Corneille, i Rouen, Den unga grekinnan på Marco Botzaris graf, en gång förstörd, men nu restaurerad och förvarad i Athen, Den döende Barra m. fl.), byster (Göthe m. fl.), reliefer (frisen på Porte d'Aix i Marseille, Hautreliefen på Panteons gafvelfält, "Aux grands hommes la patrie reconnaissante", fullbord. 1837, m. fl.) samt mer än 500 porträttmedaljonger i brons, hufvudsakligen af samtidens mest framstående personligheter. Sällan behandlade han antika ämnen, såsom i den berömda statyen Philopoemen (Louvre), i hvilken antikens stoiska heroism förhärligas. Blott ett enda genrestycke finnes af honom, näml. Gosse, som plockar drufvor. Hans födelsestad, af hvilken han länge åtnjöt understöd, eger ett "Galerie David", till hvilket han skänkte många af sina arbeten i marmor och brons samt nästan alla gipsmodellerna till sina verk. R-n.
David, Johannes Baptista, belgisk filolog, f. 1801, d. 1866 som professor i belgisk historia och flamsk literatur vid den katolska högskolan i Louvain, var en mycket lärd man och en af de flamländare, som gjort sig mest förtjenta om den nedertyska språkforskningen. Han utgaf läroböcker i språk, pedagogisk-literära
tidskrifter, öfversättningar och flere historiska verk. Bland de senare må nämnas Vaderlandsche historie (1842--58) och Geschiedenis van de stad en heerlykheid van Mechelen (1854).
David, Félicien César, fransk kompositör, född d. 8 Mars 1810, blef vid sju års ålder chorgosse i Aix, erhöll undervisning vid jesuitkollegiet derstädes och fick 1829 en underordnad kapellmästaresyssla. Han afstod likväl från denna redan 1830 och begaf sig till Paris, der han genom Cherubinis bemedling vann inträde vid konservatoriet. Han hade dock ytterst svårt att draga sig fram, hvarför han i sin förtviflan lånade ett villigt öra åt père Enfantins svärmiska läror och följde saint-simonisterna till kolonien i Ménilmontant. En del af de chörer, som han der skref för brödernas andaktsbehof, utgåfvos sedermera under titeln Ruche harmonieuse. Då nämnda sekt 1833 upplöstes, begaf sig D., jämte flere andra af dess medlemmar, till orienten, hvarest han, i sällskap med sin vän Barault (och sitt piano, hvilket de vidskepliga beduinerna slogo sönder), under äfventyrliga vandringar genom Egyptens och Syriens öcknar mottog starka intryck från det fria nomadlifvet. Efter sin återkomst till Frankrike, 1835, lefde han indraget och obemärkt -- hans kompositioner (två symfonier, en blåsnonett, stråkqvintetter och sångsamligen Mélodies orientales) förmådde nämligen icke väcka något större intresse -- ända tills han 1844 lyckades få uppförd sin stora "ode-symphonie" Le désert (till text af A. Colin, likaledes saint-simonist och öckenresande) ett verk, som med ens gjorde honom till en musikalisk berömdhet och snart fann väg äfven till utlandet. Mindre lycka gjorde de följande arbetena af samma slag: Moïse au mont Sinaï (1846), Christophe Colomb (1847) och L'eden (1848). Deremot gåfvos i Paris, med delvis stort bifall, operorna La perle du Brésil (1851), Herculanum (1859), Lalla Rookh (1862, i Stockholm 1870) och Le saphir (1865). Efter Berlioz' död, 1869, blef D., som förut erhållit akademiens stora pris (20,000 fr.), bibliotekarie vid konservatoriet. Han afled d. 29 Aug. 1876. -- D. hör obestridligen till det nyare Frankrikes snillrikaste tonsättare, och ehuru man måste hysa betänkligheter mot den beskrifvande -- symfoni, deklamation och kantat sammanblandande -- musikstil, som han, delvis efter Beethovens och Berlioz' föredöme, genom sina symfoniska oden bidrog att sprida, kan man likväl ej undgå att erkänna, det "Le désert" är en komposition, som står ensam i sitt slag och hvars orientaliska lokalfärg och stämningsfulla romantik verka oemotståndligt anslående. Samma egenskaper utmärka äfven "Lalla Rookh", som bland operorna torde vara den bästa och som, trots bristen på dramatisk kraft, är i hög grad njutbar genom sitt förtrollande svärmeri och sina fina musikaliska skönheter. Karakteristiskt för skaplynnet hos D:s blida och anspråkslösa genius är, att han jämte sin konst, med passion älskade blommor och foglar. A. L.
David, Ferdinand, tysk violinist, f. 1810, studerade för Spohr och blef 1836 konsertmästare i Leipzig, hvarest han i förening med Moritz, Hauptmann och Ignas Moscheles 1843 stiftade
Källa: Project Runeberg ·
