Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

Centripetal (af Lat. centrum, medelpunkt, och petere, söka), som sträfvar att närma sig medelpunkten. Jfr Centrifugal.

Centripetalkraft, mek., den utefter en banas normal riktade komposanten till den kraft, som åstadkommer en kroklinig rörelse. Den är lika stor med, men alldeles motsatt centrifugalkraften. G. R. D.

Centro-Amerika, landsträcka mellan Amerikas båda stora landmassor. Se Central-Amerika.

Centrum, Lat., Medelpunkt, Midtpunkt, geom., mek. och fys., en i ett plan eller i rymden så belägen punkt, att tvänne på ömse sidor om och på lika afstånd från honom belägna punkter förhålla sig i något afseende lika, hvilken riktning sammanbindningslinien dem emellan än må hafva.

1. Centrum curvaturae, geom. Se Krökningscentrum. -- 2. C. gravitatis, mek. Se Tyngdpunkt. -- 3. C. pressionis, mek. Se Tryckningscentrum. -- 4. C. oscillationis, mek. Se Svängningspunkt. -- 5. Geometriskt centrum, geom. Se Medelpunkt. -- 6. Optiskt centrum, fys. Se Optiska medelpunkten. R. R.

Centrumborr, mek., ett slags borr, som ofta användas vid borrning i trä. De engelska centrumborren äro vid medelpunkten försedda med en tre- eller fyrkantig spets, som först intränger i träet och bildar ett slags axel, kring hvilken borret roterar, så att hålet blir fullkomligt rundt. På ena sidan om spetsen har borret en skärtand eller en egg, som i träet ristar en cirkel, och på andra sidan en egg, som utskär träet inom denna cirkel. Derigenom hindras träet att spricka, och hålet blir slätare, än det skulle blifva genom användning af något annat slags borr, hvarjämte man får en jämn botten på hålet, i fall träet icke fullständigt genomborras. Flere olika anordningar af dessa borr förekomma. Så t. ex. kan vid universal-centrumborret afståndet mellan spetsen och skärtanden förändras, så att samma borr kan användas för hål af olika diameter. Äfven vid borrning i metall gör man stundom bruk af ett slags centrumborr. G. R. D.

Centumviri, Lat. (af centum, hundra, och vir, man), "hundramännen", fornromersk domstol. Dennas befogenhet är icke närmare känd, men den tyckes hafva dömt i vissa civilmål, synnerligen arfsfrågor och egotvister. Antalet domare var, noga taget, 105 (3 ur hvarje af de 35 tribus). R. Tdh.

Cent-un [sang-öng], Fr., "hundraett", namn på ett slags kortspel.

Centuria, Lat. (af centum, hundra). 1) Afdelning af det romerska folket, enligt Servii Tullii författning. Denne konung omdanade det romerska samhällsskicket för att med staten införlifva plebejerna. I stället för den patriciska slägtstaten uppkom ett på lagligen fastställd medborgarerätt grundadt och af såväl plebejer som patricier bestående samhälle. Folkets indelning grundades af Servius, efter Solons föredöme, på förmögenheten såsom normen för aktivt deltagande i statsbördorna (jfr Censor), krigstjensten och skattebidragen. Till huru stor del den författning, som bär Servii namn, härrör från

honom sjelf, är dock svårt att säga; det tyckes, som om den först med tiden utvecklat sig till den form, den slutligen fick, men utan tvifvel fastställdes under hans tid den bestämmande grundsatsen. Man bildade af de besutne (assidui) eller fastighetsegarna (locupletes), hvilka hade att erlägga skatt samt voro berättigade och förpligtade att göra krigstjenst, fem klasser. Utom dessa funnos de, som upptogos endast för sina personer (capite censi) och kallades proletarii (proletärer), såvida som de endast genom att ega barn (proles) voro staten till gagn. Medborgarena skulle i krig sjelfva bekosta sin utrustning, och skatten stod i förhållande till hvars och ens uppskattade förmögenhet. Denna var ursprungligen jordegendom. För de ofvan nämnda fem klasserna ställde sig förhållandet antagligen sålunda:

för 1:sta klassen 20 jugera (plogland à 28,800 qv.-fot), värderade till 20,000 libral-as eller 100,000 sextantar-as (à 7,5 öre).

2:dra kl. 15 jug. 15,000 libr. 75,000 sext. 3:dje " 10 " 10,000 " 50,000 " 4:de " 5 " 5,000 " 25,000 " 5:te " 2 " 2,000 " 10,000 "

Det sista var minimum för att gälla såsom besuten. Hvarje klass var indelad i centurier (egentl. hundramannaflockar, sedan afdelningar med obestämdt antal personer). I 1:sta klassen funnos 18 centurier, som hade skyldighet att göra krigstjenst till häst (ryttare eller riddare), och 80 centurier fotfolk. Den 2:dra, den 3:dje och den 4:de klassen innefattade 20 centurier hvardera, den 5:te 30. Dessutom gjordes skilnad i ålder, näml. mellan juniores ("yngre"), från 17 till 46 år, och seniores ("äldre"), från 46 till 60 år. De förre skulle tjena i fält, de senare egde endast skyldighet att försvara Rom mot fientliga anfall. Af de 170 fotfolkscenturierna bestodo 85 af yngre och 85 af äldre män (omfattande äfven gubbar, öfver 60 år). Riddarecenturierna utgjordes endast af yngre. Dessutom funnos 2 centurier handtverkare och 2 centurier fältmusikanter. Centuriernas antal var således i allt 192, eller, om obesutna medräknas, hvilka sedan blefvo en centuria för sig, 193. Omyndiga faderlösa barn och ogifta qvinnor hade att i stället för utgörande af krigstjenst erlägga afgifter till underhåll af rytteriets hästar. Klassoch centurieindelningen, som ursprungligen hade militärisk karakter, så att folket uppträdde såsom "den sammankallade hären" eller "det stridsrustade häruppbådet", blef äfven grund för rösträtten. Se Comitia (centuriata).

2) En afdelning af den romerska legionen. Se Legion. R. Tdh.

Centuriae Magdeburgenses l. Magdeburg-centurierna, ett kyrkohistoriskt verk i 13 folioband (utg. i Basel 1559--74), hvars fullständiga titel är Ecclesiastica historia, integram ecclesiae christianae ideam complectens, congesta per aliquot studiosos et pios viros in urbe Magdeburgica. Arbetet skrefs af Flacius Illyricus, Vigand, Basilius Faber m. fl., och syftet dermed var att genom en framställning af kristendomens historia bevisa protestantismens öfverensstämmelse med den ursprungliga kristendomen. Hvarje